Och så det där j-a samvetet.

Jobba en dag ledig nästa sen dags för jobb igen. Varannansdagliv. Säga till Liten att mamma måste jobba i kväll börjar tära. Jag får dåligt samvete om jag inte lägger honom själv men samvetet fullkomligt river sönder mig om jag helt oplanerat måste lämna honom hemma en kväll. Han är i goda händer när jag jobbar. Men ändå. Och eftersom jag inte riktigt varit i det läget att jag kan välja så har jag sagt ja. Men nu ringde jag min chef och sa att nej tack jag ska inte jobba på onsdag jag måste vara med min familj.

Samvetet drog sig undan lite. Nu sitter jag hemma, en närvarande och älskande moder med två dagar ledigt framför mig. Kvalitetstid med Liten och myspys.

Men var är då ungjävlen?

Jo, ute med kompisar, letar maskar, spelar PS och ränner i skogen med de andra barnen helt rosiga om kinderna.

Just det ja! (slår mig på pannan) Det där samvetet har ju inget med verkligheten att göra! Ungen skiter i om jag inte är närvarande och engagerad varenda vaken minut. Han kan sakna mig men så fort han ser mamma vid köksbordet eller får prata lite med henne över mobilen när hon jobbar sent så är världen okej igen. Allt är i sin ordning

Så eftersom min kombo redan har hand om hela skaran ungar på onsdag så tänker jag inte sitta hemma. Nope. Jag ska gå på stan, som man säger i Norrbotten, slösa upp en hundring eller två på HM och fika med I´m whop yo ass. Vi kan kalla henne det va? Eller ska vi förkorta det lite? Ass? Vad säger du.. Ass?

Nu ska jag i alla fall dra in Liten, titta honom över axeln när han gör läxorna och sen mysa lite innan det är lägg dags. Vilket i min värld betyder att jag lägger mig brevid honom, öppna en bok och somnar efter "Det var en gång..."

Go natt!