Here we go again..

Och så kom den. Baksidan av myntet. Den andra sidan. Den tristare polen.

Nu känns livet så där "kan jag få slänga mig framför ett tåg nu med en mejsel framför mig för att vara riktigt säker på att hjärtat aldrig slår igen"

Hela middagen satt jag omgiven av underbara, pratglada och härliga människor. Apatisk, trött, förvirrad. Det är då själva fan att jag aldrig lär mig.

Plötslig trötthet, myror i benen, tryck över bröstet och en känsla av att jag glömt något betyder att jag ska ner för dykning. Ner och skvalpa bland de andra bottenkrälande krypen ett tag. Platsen där depressiva episoder sitter runt ett bord med och tävlar om vem som mår sämst. En syjunta för bi-polära. "Kastade du dig framför ett tåg?! HA! Det är ingenting. En gång la jag mig under ett SAS-plan med bensin i fickorna och kedjerökte. SÅ deprimerad var jag!"

Anyway..

Nu är det lugn och ro som gäller. Det kan lika gärna vara över i morgon. Och det är inte så illa som det skulle kunna vara. Jag har haft dagar då jag verkligen stått på perrongen och undrat hur det skulle kännas men ångrat mig när jag inser att jag glömt mejseln. Många år sedan som tur är. När jag drack var de depressiva episoderna hemska. Det var som att bli släppt mitt i en öken med blodiga fotsulor, en tom vattenflaska och en lapp där det stod: "Du kommer aldrig hitta hem"

I morgon ska jag jobba. Det blir bra. Sen ska jag hem och baka en tårta. Eller ja okej då. Jag ska svänga förbi konditoriet och köpa en. Någon jag älskar fyller år. Och det ska vi fira.

Så det vore liksom puckat att kasta sig då. Mitt liv är nämligen inte bara mitt. Det är fullt av människor som vill dela det med mig.

Något värt att tänka på va?

Sov gott mina Kära.

Låt inte några elaka monster under sängen hindra er från att slänga ner fötterna på golvet i morgon och ta livet med storm.