det är inget fel på mig det är inget fel på mig det är inget...

en och en halv timma

Så lång tid tog det att prata om dom 5 första frågorna (17 kvar).

Det är inte en vacker bild som rullas upp. Förstår att intellekt och känsla aldrig dansar samtidigt när det kommer till mina närmaste relationer. Men jag förstår det nog mest intellektuellt. Hänger ni med?

"Jag vet, jag kan, jag har förstått" måste nog sakta ge lite mer plats för "jag känner" och senare måste jag förlåta mig själv.

När vi var klara jag och kvinnan som så kärleksfullt tog emot mina "bekännelser" åkte jag snabbt hemifrån och till en vän för spelkväll. Det var skönt att slippa sitta hemma och vara ledsen över vem jag är och vad jag gjort mot mig själv.

Mest av allt känner jag nog lättnad. Lättnad. Nu när jag inte längre behöver lägga ner all min själ och all min energi på dendärnivet och allt som kommer när jag har en sådandärnivet i mitt liv så kan jag faktiskt leva! Leva för min egen jävla skull och lägga ner lite energi på mig. Träna, plugga engelska som jag velat göra ett tag, sova mer, äta bättre, oroa mig mindre. Det gör mig smått illamående när jag tänker hur jävla fort det går att bli riktigt riktigt sjuk i en relation.

Jag saknar honom inte. Inte det minsta. Men jag saknar mig själv. Väldigt mycket. Och jag finns här under alla sjuka beteenden, skeva tankar och kontrollbehov. När jag inte har någon att fly in i måste jag titta på mig själv. När jag inte förtvivlat försöker förändra någon för att få mina behov tillfredsställda kan jag till slut låta förtvivlan över mig själv skölja över mig. Låt det komma. Jag är redo. Förtvivlan och sorg leder så småningom till förståelse och försoning.

a men vi processar väl lite då

Sedan några veckor tillbaka arbetar jag i ett nytt 12-stegs program För anhöriga. Min älskade fina kloka sponsor och vägledare i nykterhet har tjatat i två år att jag ska ta det steget. Och jag har sagt "ja ja så klart jag ska det vet jag ju att det vore bra att fördjupa mig nu när jag varit nykter i några år"

Sen har jag inte gjort ett skit. Jag vet mycket om mig själv, jag kan mycket om mig själv, jag gör förbannat mycket för att gå åt rätt håll. Men känslorna hänger inte med. Och något saknas helt klart eftersom jag gång på gång gått tillbaka till dendärnivet..

Så. Om två timmar har jag en dejt på Skype med en kvinna som ska hjälpa mig. Jag har läst, skrivit och svara på frågor. T ex på vad jag gjort för att få mina behov tillfredsställda. Till en början en rätt lätt fråga men när jag började att titta bakåt var det helt plötsligt inte lika lätt. Jag skulle ljuga om jag sa att det här är en bekväm process men den ska lik förbannat gås igenom.

Ungarna sitter på planer nu. Tystnaden som lägger sig i min lägenhet. Jag säger bara det. Det är en av dom sakerna som jag ska titta närmare på. Hur det kan komma sig att jag det senaste året tycker det är så förbannat jobbigt att vara utan dom.

Blah! Jävla självutveckling. Blah! Jävla 12-stegsprogramm. Blah! Jävla andlighet!

Okunnighet är en välsignelse.

Var på bio idag med mina fina underbara arvingar. Tonåringen, som nu bott hos sin pappa några månader, och Minstingen är stora Harry Potter fans. Filmen var som väntat bra, popcornen smakade som väntat salt och jag är som väntat lite nere för att dom åker till papporna i morgon. Lillen kommer hem om 10 dagar men min förstfödda får jag nog inte träffa fören i februari igen.

Annars är allt lugnt. Inte en endaste liten pust i dag heller.

Har i alla fall bestämt mig för att fira nyår med några vänner. Brukar annars fira med ungarna men drog ihop ett knytkalas här hemma för risken är annars för stor att jag hänger mig själv på 12-slaget. Vill inte riskera det. Vore trist.

Julen är över. Och nu gäller det bara att stå emot allt tryck om att glittra och vara så förbannat glammig på nyårsafton. Men aaaaaaah! Jag orkar inte. Så om jag får som jag vill spenderas kvällen hemma i lugn och ro och mat och några vänner. Sen ska jag sova tidigt för klockan 06 på nyårsdagen ringer jobbklockan. Mycket glammigt.

Annars är allt lugnt. Lugnt lugnt lugnt. Inga känslostormar. Inte en endaste en. Så nu vet jag att hjärtat kan stanna av hjärtesorg. I självförsvar. Det orkade inte med en vända till och sa upp sig.

"Nä nu jävlar Stormen får det vara nog!"

Så sa det. Och stannade.

Ganska praktiskt. Då slipper jag gå igenom det här igen. Aldrig mer hjärtesorg. From med nu är det pure intelect som gäller.

vit jul

Mellan Trolltyg i Tomteskogen och Kalle tar vi lite paus. Tonåringen är hopplöst förkyld och ligger i min säng och spelar PS. Minstingen spelar på sitt nya DS-spel. Får väl skylla mig själv om jag köper spel åt dom antar jag. Dom får 10 minuter till. Sen är det Kalle och knäck för hela slanten. Efter Kalle spelar vi Scrabble med egna reglar. Allt funkar alla ord är godkända. Man får många poäng för PEZ t ex.

I en liten kort sekund saknade jag i morse. Det högg till i bröstet när jag såg kostymen som hänger i garderoben. Hängde den längst in, stängde dörren och drog några djupa andetag.

Nu börjar Kalle!

Föräldrar. Låt Julen bli vit.

dan före dan.. före dan..? eller hur var det nu..

Det är jul om två dagar.

Ja. Inga konstigheter. Jag har båda grabbarna hemma, struntar i alla måsten och mina arvingar har fått bestämma vad vi ska äta till julmiddag.

Fläskfile, potatisgratäng och till efterrätt äter vi marängsviss (shvish, svish?)

Mina underbara ungar är så där härligt befriade från alla konstiga föreställningar om hur det "borde vara". Vi har en uppblåsbar julgran i som man kan ta med sig in i duschen (vi har provat), pyntar med allt som ungarna tillverkat på dagis/skola/fritids genom åren och värmer glögg mest för att det doftar så gott.

Vi går i långkalsonger hela julafton, ligger i soffan och äter pepparkakor (köpta), dricker julmust och käkar knäck (hemmagjord) På kvällen kommer några av mina vänner förbi och ser film (Sagan Om Ringen) Jag har köpt alla julklappar för en månad sedan (några har jag inte längre användning av och dom åker till välgörenhet). Jag har storhandlat igår och behöver inte gå utanför dörren på en vecka om jag inte vill det för jag har semester!

God Jul på er mina Kära.

bloppar lite

Fyra tröjor stl L, sju par strumpor, ett gäng kalsonger stl L och en kostym?

För 100 kr är allt ditt.

Och så dör vi en långsam död

Jo men jag tänkte så här då mina Kära

Jag uppdaterar en gång i månaden då jag och Mannen blir ihop igen. Ååååh lycka vi älskar varandra och ALLT går att lösa om man älskar varandra och ALLT blir bättre bara vi anstränger oss ännu mer för att älska varandra ännu mer!

Sen gör jag slut och uppdaterar igen.

Nu är det gjort. Slut och uppdaterat.

Jag önskar verkligen att jag orkade berätta för er vilken vidrig jävla resa det här är. Relationsdysfunktion. Medberoende. Destruktiva relationer mellan destruktiva människor. Halva människor hittar och förälskar sig i andra halva människor.

För mycket realism kanske? För mörkt kanske? Tvekar inför att skriva om min process för då måste jag kanske förklara, genomföra, följa upp. Eller jag tvekar att publicera det här. För skriver det gör jag. Väldigt mycket. Men jag har inte någon lust att stå till svars inför någon. OCh det tänker jag inte göra men publicerar ändå. För jag har bestämt mig för att göra saker annorlunda from med nu.

Lite realizzm med en twizzt of faith. Som en vodka sour med lite socker på toppen. Fast utan alkohol för alkohol det dricker ju inte jag även om tanken slog mig i går. PANG! "Tänk om man skulle dricka på det här? För DET funkade ju förr att dricka på smärtan för då slipper jag smärtan och nu vill jag bara vara full avstängd påtänd knall död hejdå!"

Jag har bestämt mig. Mannen eller han som jag kallade Mannen. Ni vet han jag älskar och avgudar näst intill tillber? Han kan dra åt helvete. Raka vägen ner till dom hetare graderna av helvetet där män som skadar kvinnor brinner till tonerna "Last christmas I gave you my heart.."

Inget jag-släpper-dig-med-kärlek.

Inget det-var-vackert-men-ödet-vill-annorlunda

Inget jävla snickelisnack och nu förnekar vi verkligheten.

Inget försök till poesi över en kärlek som inte höll. Poesi. Kommunikation för människor som inte klarar av realism. Allt blir mer hanterbart om man säger "jag dog för din kärlekes skull på en äng full av röd vallmo" istället för att säga som det är. "Jag kommer dö om jag inte lämnar dig. Här har du den fula jävla pelargonen jag gav dig i somras hoppas du käkar upp den kvävs och dör." Nej ingen poesi.

Det hjälper inte. Det gör inte mindre ont för att kniven mellan revbenen sitter ändå där den var tänkt att hamna.

So here we go.

Mannen. Du kan dra åt helvete. Jag dansar till tonerna av nyare fräschare låtar. Jag tänker aldrig mer dansa den där dödliga dansen med dig. Du får dra mot dom där graderna. Ensam. Du har skadat mig för sista gången. Och ja okej då. Jag ska väl slänga in en liten dos av min egen inventering. Jag har också skadat. Jag har också siktat på det lilla mellanrummet mellan revbenen och tryck med all min kraft. Men vet ni vad? Det här är MITT farväl och jag säger det så här.

Aldrig mer. Du är borta. Död för mig.

Han ni vet... vad hette han.. han.. Ma... fan jag har redan glömt.

Poff gone bye bye

Stormen och Mannen

Vi är tillsammans igen. Förmodligen den sämsta iden i världshistorien, dömt att misslyckas och jag kommer med all säkerhet få mitt hjärta krossat. Igen.

Till slut gav vi nog båda upp att försöka undvika varandra. Vi går på samma AA-möten, umgås med samma människor och hänger på samma ställen och en kväll hamnade vi på samma fik. När jag gick hem stod jag inte ut. Att inte prata med varandra, inte ens titta varandra i ögonen slet i mig. Så jag skickade ett sms.

"Du var fin ikväll. Jag saknar dig"

Det tog 10 minuter så ringde han och vi pratade i flera timmar. Vi pratade, grät och sa våra förlåt. Sen kom han hem till mig och så fort han gick in genom dörren började jag knäppa upp knapparna i min skjorta.

Det har nu gått en månad. Vi har det fantastiskt. Men inget är förändrat, orsakerna till att det tog slut är kvar. Vi har pratat om det och vi har båda tagit små men viktiga steg för att förändra våra beteenden för om inget förändras kommer vi inte klara det här, det vet vi. Men just nu kör vi bara och njuter av att vara med varandra igen. Två månader utan varandra har gjort oss hungriga. Vi får inte nog av varandra.

Kärlek och galenskap.