Åååå hon fejjar!

Så målar jag och spacklar jag och målar lite till och lagar och fixar och är årets hantverkare..

Hmmm... Känns igen! Gjorde inte jag det här för ungefär 1 år sedan? Jag hatar att flytta. Jag hatar att flytta in i en lägenhet som behöver målas. Jag hatar att jag inte kan titta på en fläckig vägg och tänka: "Äh what a fuck! Lite skit i hörnen har ingen dött av"

Jag undrar. Är 2500 kr mycket för att få mitt kök omålat? Det är litet. En och en halv liten vägg, skåp på insidan och utsidan, lister, tak och ja.. allt. Är det ett bra pris? Jag behöver veta NU!

Mina Kära. Jag är trött. Och lite kåt. Bara-så-ni-vet.

Jajja.. Det får inte bli en inredningsblogg liksom.

lugn och fin..

Ledig idag och ska bara.. köpa färg, maskeringstejp, polish till fula plastgolv, diverse prylar som får ett hem att rulla och ett nytt fint skrivblock till Minstingen som han ska använda fö att lära sig Japanska. Han sitter vid googletranslate så fort han kan.

Och sen ska jag dra en tand. Balle!

I´ma behöver en liten dos av sannig yo know!

Ibland får jag panik när jag tänker på att dagarna och veckorna går oavsett vad jag fyller dom med. Nu är det söndag och jag undrar vad jag gjort av verkligt värde dom senaste veckorna. Värde som man inte kan mäta i antalet packade lådor och antalet intjänade kronor på arbetet.

Summan av kardemumman handlar mycket om Han Jag Kallade Mannen. Eller om att undvika minnet, känslan, saknaden. Det har till min stora förvåning gått bra. I det stora hela. Jag har drömt jobbiga drömmar, gått ner mig till knäna i saknad en liten stund på kvällen när jag ska sova och jag har tänkt mycket på vad han gör och varför han gör det och varför varför det inte kan funka!

Men mest har jag som ni vet knatat på i rask takt för att jag inte orkar känna efter för mycket.

Veckan som gått har känts lite lättare, lite roligare och väldigt hoppingivande.

Jag har fikat med finaste finaste I´ma whop. Vi träffades på Söder och jag kom först så hon slapp stå ute och vänta för I´ma går inte in och sitter och väntar själv för det vågar hon inte. Eh? Kändes ändå tryggt att hon visar var det knäppa skåpet ska stå. Skulle bli vansinnigt förvirrat om hon helt plötsligt kunde göra som folk.

Det viktigaste med vår fika var inte den iPhone som hon gav till mig. Men jag nämner den för jag är så själaglad! Med min budget finns det liksom inte utrymme för nya telefoner hur mycket min än strular och ingen kan få tag på mig. I´ma whop har en ny superfrän och cool en så då får hennes Mama J (jag alltså) hennes gamla! Lycka!!

Vi drack våra varma drycker, pratade om livet och om (trumvirvel) karlar. Att I´ma är singel handlar inte om att ingen man förstått hur fantastisk och underbar hon är. Det handlar om dom absurda listor med konstiga krav hon har på män. Dom är rena manifestet! Vi snackar Bibliska volymer.

Jag lyssnade en liten stund på "han har fel mössa och är snyggare med skägg och Guuud vilken heting han var tills han log eller jag gillar honom men han har liksom fel stil..."

Det gör mig lite ledsen att denna otroliga kvinna lägger sådana hinder mellan sig och kärleken. Alla dessa sätt att göra det OMÖJLIGT att någonsin träffa någon med stort hjärta. En man som tar henne i sina armar, oavsett om dom har rätta tatueringarna eller inte och tittar henne i ögonen som om varje gång var den första. Skitsamma för helsike om han har "rätta" looken eller hänger på dom rätta ställena.

Vilket oerhört avancerat sätt att se till att man aldrig någonsin träffar någon och riskerar att bli sårad. Om man låter dom små detaljerna avgöra hurvida en människa ska få komma in i ens liv så missar man dom fantastiska stora mötena. Och den där stora kärleken får inte komma fram i kön eftersom man inte betar av den med misslyckade försök och halvdana korta relationer.

I´ma. Ta och kamma dig nu för helvete och sätt igång och riv dom där fåniga manifesten. Och se till att dina fina vänner kammar igenom sina toviga hår och skakar av sig lite av den där konstiga attityden ni slänger er med på dom coola hängen på coola Söder. Eller var ni nu sitter och hänger i eran coolhet. Aight?!

Och allt det här säger jag så klart till henne och så klart skriver hon om det i sin blogg http://www.kärochjävlig.se/?q=imawhopyoass/you-want-truth-you-cant-handle-truth. Det finns hopp om henne för hon är en alldeles särskild ung kvinna. Alldels särskilt förmögen att lyssna fast hon mest ser ut som om hon vill krypa ner mellan kaffeborden och glida ut på Götgatan igen. Jobbiga Mama J ser hon ut att tänka.

Det här inlägget gränsar till att bli lite för personligt men jag lutar mig mot att hon faktiskt skriver om det själv och gillar hon det inte tar jag bort det. Aight?? (på rätta dialekten)

Sen vill jag bara tillägga en sak om hennes nya fina vänner. Jag har aldrig träffat dom men hört massor och massor om dom. Jag gillar dom för dom verkar vara bra för min fina I´ma. Dom verkar förstå vilken alldeles särskild dam hon är. I min bok är man inte alldeles körd om man fattar grejen med donnan från Luleyo. Aight?!

I´ma. Kamma dig. Jag älskar dig. Så mycket så mycket...AIGHT?!

Börjar jag bli tjatig eller?

Jag har jobbat 12 timmar och har 3 kvar innan jag får åka hem. Tog med med mig datorn idag för jag blir så fort rastlös, orolig och uttråkad när det är lugnt. Det är lite temat i mitt liv just nu. Inte en lugn stund. Inte varva ner för mycket. Mina kollegor uppskattar något oerhört mig just nu.

En kompis till mig tycker att jag ska gå på dejt. Inte för att trösta eller glömma utan för att gå vidare. Han menar att det vore bra för mig att genom en handling visa att jag är färdigt med "krysset".

Vad tror ni?

Jag tänkte på saken. Det vore mysigt med lite bekräftelse men det räcker så. Någon som dyrkar marken jag går på från första sekund och går omkring och drömmer om att få ge mig en riktigt drömkväll. Någon utan förväntningar som förstår att det handlar om mig och mitt brustna hjärta. En trygg stark SNYGG man som inte tar illa upp om jag inte är så särskilt intresserad av vad han "jobbar med då?" Någon som förstår om jag får tårar i ögonen när han frågar om min senaste kärlek. En man som förstår att allt just nu är all about me.

Nä, lika bra att lägga ner den iden. Min fina kompis, som menade väl, har dessutom inte en endaste kandidat för denna föreslagna blinddejt.

Jag drömmer mardrömmar om Han Jag Kallade Mannen.

Inte stanna av inte känna efter inte lyssna på råd inte låta folk titta på mig med medlidande eller vara för närgångna i sina frågor om mitt mående.

Andas

Inte tänka ångra analysera sitta på soffan och slappna av för allt i världen för jag vill inte kan inte orkar inte ta hand om det här bryter jag borde få eller väntas få.

Jobba klockan 07 inte åka hem i vanlig ordning och hämta Minstingen för Minstingen är med sin pappa som är i huvudstaden över helgen och hans sviker som vanligt så Minstingen och hans allra bästa kompis har laddat i en vecka i onödan för Minstingens pappa har inte tid att ta dom på stan och äta en glass så Minstingen får visa upp sin pappa för sin käraste vän. Minstingen får stressa omkring med sin pappa på stan istället och så var deras mysiga helg tillsammans förvandlad till den vanliga själviska uppvisningen hans pappa alltid ställer till med.

Frustration över svikande själviska pappor blir frustration över att jag inte har något planerat efter jobbet för det ska man väl ha om man är ensam en helg utan barn för första gången på flera månader?

Andas.

Så jag promenerar planlöst omkring på Drottninggatan den värsta gatan i staden där mitt fantastiska liv borde utspela sig men livet är inte så jävla fantastiskt just nu. Jag känner mig mest ensam vilsen utan mina vanliga fredagsrutiner med barn och Han Jag Kallade Mannen och inte ens en ny brun kofta från Indiska kan dölja det faktum att jag hatar att vara den där ensamstående mamman som "passar på att shoppa lite när ungarna inte är hemma! Tjohho för liten egen tid!"

Jag vill inte ha egen tid jag vill ha våran tid tillbaka med härliga fredagar i soffan med popcorn och skämskudde för Idoldeltagarna är ju så pinsamma! Jag vill ha den sköna känslan av "vi" och mjukisbyxor som hasar ner över ändan och barnskratt och varma stora händer om mina kalla fötter.

Inte ens en käck liten mössa nonchalant svajandes på huvudet och dom hasigaste byxorna i världen kan göra mitt ensamma fredagshäng framför datorn skönt. Intalar mig själv att "det är mysigt att gå omkring bland flyttkartonger i en tom lägenhet med en snus under läppen och en rykande tekopp framför mig här ska minsann mysas!"

Fy fan för pappahelger. Fy fan för att göra slut. Fy fan för den här krypande gnagande känslan av att det inte är som det ska.

relationer och matlagning.

Sagt om dåliga relationer

"Even with all the mayonnaise in the world, you can´t make chicken salad out of chicken shit"

regniga dagar..

Jag är febrig, lillen är hängig.

Vi går på bio och ser Karate Kid.

Jag skiter väl i tvillingtornen..

Dag tolv. Här hemma i mitt Ground Zero börjar dammet att lägga sig.

Jag orkar nog inte skriva mer om Han Jag Kallade Mannen.

Eftersom det är rätt effektivt att springa fort genom vardagen när det är jobbigt så har jag gjort det. Jobbat, städat, hjälpt precis varenda människa som bett om hjälp med något, pratat mycket i telefon, packat ihop lite lådor, hyrt ut lite rum, gått långa promenader och maniskt tittat på film eller lallat på facebook för att slippa tystnad. Tystnad och en enda minut av ingenting. Mina två fiender just nu.

Men att vakna med hjärtklappning, ha konstant huvudvärk och inte äta mat funkar inte i längden. Jag känner mig svimmfärdig och redo för en kollaps. Och i samma sekund som jag bad en stilla bön om något som kan distrahera mig utan att ta slut på mig ringde telefonen.

Min älskade underbara förstfödda är hemma! Så i fredags tog jag en timeout från jobb och skola med min yngsta, kände efter lite och förstod att jag måste varva ner. Så vi har myst, sett film, ätit godis, baddat mammas febriga panna, spenderat lite onödiga pengar på äldsta sonen och hans växande känsla för faschion.

Söndagen är här då. Min äldsta sover, min yngsta sitter med hörlurar på och sjunger med till sina spotifylistor. Låter ungefär så här. "Kos aj vås redi får de skaj!"

Jag mår lite bättre fysiskt men mitt hjärta är fortfarande i tusen bitar.

Jag saknar honom. Han Jag Kallade Mannen.

Men jag saknar Henne Jag Kallade Johanna mer. Kvinnan som släppte taget fortare än någon han säga dysfunktion, kvinnan som satte gränser ingen ens drömde om att försöka gå över, kvinnan som sa ja till sig själv, kvinnan som... Ja var fan är hon? Jag saknar henne så in i helvete mycket. Kom tillbaka!!

Idag känns det tungt. Jag orkar inte riktigt hålla upp farten men stannar jag upp blir det för tyst, för påtagligt, för tomt i sängen och alldeles för sorgligt.

Stannar jag upp börjar jag gegga, tvivla, analysera, se tillbaka och sakna. Jag orkar inte det.

Jag fick veta en sak för några dagar sedan. Han Jag Kallade Mannen har tydligen öppnat ett konto på en dejtingsida. Fick veta det av en kompis som är där och hon visste inte att det tagit slut så... Hon berättade för mig.

Kan någon snälla snälla förklara för mig varför han gör så?? Efter några dagar! Jag blev helt förtvivlad, nu är jag mest besviken och förvirrad. Vad betyder det här? Att han bara väntat på att få lämna den här relationen eller att han aldrig älskat mig? Jag förstår ingenting och känner mig förrådd, trampad på och sviken.

Jag förstår inte. Kan det här bara gå över nu för jag orkar inte.

allt på en gång igen då...

Å så har det gått 4 dagar. Stormen är singel, nyklippt, utarbetad, några tusenlappar rikare (skaffat inneboende för några månader för att täcka upp alla otäcka dubbelhyror).

Jag har kört i 190 i två veckor. Ända sedan den där jobbiga känslan dök upp. Känslan sa att det är dags att avsluta med Mannen. Jag älskar honom så det gör ont. Och det ska inte göra ont! Jag har kommit alldeles för långt i arbetet med mig själv för att stanna i ett förhållande som tar så mycket av min energi. Det är ingens fel. Det krävs två för att sänka ett förhållande. Vi älskar varandra. Men Mannen väljer att stänga av, bli iskall och gång på gång överge mig känslomässigt så fort det är lite jobbigt. Jag kan inte ha det så. Jag vill inte vara den som drar fram relationen.

Jag pendlar mellan en stark känsla av att jag hör hemma i hans famn och en gnagande känsla av att jag är rätt ensam om att vilja jobba för att tvåsamheten ska funka. Kanske är jag för komplex för honom. Kanske är han för kontrollerad för mig. Jag föredrar känslostormar, av och på och överdrivna reaktioner framför kontroll och avstängdhet.

Känslomässigt oåtkomliga människor gör mig sinnessjuk. Jag fixar inte känslan av övergivenhet det väcker i mig.

Det har varit underbart att få dela 1 1/2 år med en underbar, vacker, stark och härlig man. Han har lärt mig massor, blivit min bästa vän, väckt känslor som jag trodde var döda för länge sedan och min kärlek till honom har varit stor. Den är stor.

Men de där stunderna då han stänger av är för jobbiga! Den varma man som kramar mig så jag tappar andan, viskar kärleksord i mitt öra och aldrig får nog av mitt skratt förvandlas i dom stunderna till något kallt jag inte klara av att smälta. Och jag ska inte behöver sträcka mig efter honom gång på gång för att han inte klarar av att släppa ner garden och visa sig sårbar.

Det slutade med att jag kastade hans nycklar efter honom och skrek. Spottade lite syra och beklagade hans förbannade oförmåga att vara vuxen nog att via en endaste känsla när våran relation tar slut. Han bet ihop, slöt sig och visade ingenting. Inte en endaste känsla.

Sen gick han.

Först grät jag. Sen knöt jag min näve som så många gånger förr och tog ett beslut.

Jag tänker FAN inte bryta ihop över det här! Jag tänker FAN inte låta det här avslutet innebära något annat än en början på något bättre. Det här är en positiv förändring, ett beslut jag tagit för min egen skull och nu ska livet levas ordentligt!

Så jag träffar mina närmaste kvinnor, fyller mitt kök med vänner och gör det jag ska. En nynykter kvinna har sovit hos mig i några dagar. Vi har pratat mycket om livet, om nykterhet, om att kämpa en dag i taget och inte på några som helst villkor se bakåt dom första bräckliga dagarna. Jag har upprepat detta för henne gång på gång och på samma gång sagt det till mig

själv.

I kväll har jag hängt med en massa folk jag känner och älskar. Alla tittar först på mig med blickar som letar efter tecken på sammanbrott eller åtminstone en tår eller två. Jag har tittat alla mina vänner i ögonen de senaste dagarna och sagt att mig fattas inget. Livet gör ont ibland, det finns inga manualer för hur man går vidare. Man gör det bara. Och ser inte bakåt medan det är nytt och bräckligt. Jag håller mig nära människor som ger mig energi och kärlek.

Det är många relationer som tagit slut. Han har varit min bästa vän i 1 1/2 år, min älskare, min broder i tillfrisknad och nykterhet, min kompis som jag skrattat med och min spegel i vilken jag fått se många sidor av mig själv. Han har också varit mina barn fina vän. Det kommer säkert en dag, snart eller om några veckor, då jag märker vilket tomrum han lämnat efter sig.

Men den dagen är inte idag.