Kan vi bara hoppa över våren??

Jag älskar att planera! Resor, event, fester.. Allt!

Fast, i ärlighetens namn planerar jag mest för att vardagspusslet ska gå ihop. Inte så mycket fester och resor. Men, jag är förbaskat bra på att planera! Försök jobba heltid, vara ensamstående mamma på heltid, ha två barn som sportar fem gr i veckan. Klara man det så klarar man allt. Och som sagt, jag gillar att planera. Det ger mig en känsla av kontroll i mitt annars rätt okontrollerbara liv.

I sommar ska jag resa lite. London, Edinburgh, Köpenhamn och Danmark runt.

Har jag råd med det? Nej. Har jag bokat biljetter ändå? Ja. Vet jag om jag kommer ha pengar att ens ta en buss från Stansted in till London? Nej. Orkar jag dra i väg och oroa mig för det? Nej!

Kommer det lösa sig?? JAA!!

Jag orkar inte sitta i Stockholm en sommar till och dö av avund för att alla mina vänner reser, upptäcker världen, träffar nya vänner i Paris eller har häftiga sommarromanser i Prag! I år är det för fan min tur. För en gångs skull var Minstingens pappa UTE I GOD TID och gav besked om vilka fyra veckor han vill ha semester med sin son. Så. Ryanair har besökts frekvent i några dagar av yours truly och till slut sparkade jag alla förbaskade kraxande olyckskorpar (som ibland och bara finns i mitt huvud) i ändan! Biljetter bokade och sen släpper jag taget och planerar vad jag ska ta med mig! För.. reser man budget får man bara ta med sig 10 kg packning.

10 kg. Alltså. Några dagar i London plus en resa till Edinburg med vandring bland de Skotska bergen. Hur packar man för det och begränsar sig till 10 kg?

Det är fyra månader kvar och idag provade jag mina sommarshorts! Som har krympt sen förra året en det är en helt annan utmaning och historia.

God morgon!

Känslan när man sitter på bussen på väg till arbetet tröttare än fan klockan 07.40 och kommer på att man inte jobbar idag. Den känslan är så himla HÄRLIG!

Klev av bussen och drog en ordentlig loppisrunda på söder i stället.

Börjar 22.00 istället. Ställer klockan nu.

Manligt

Sitter i entren till traktens stora sporthall och väntar på att Minstingen med lagkamrater ska byta om och skaka av sig förlusten efter lördagens match. En liten bit bort står lagets tre (manliga) lagledare och tränare. Dom står och pratar med en kvinna jag aldrig sett förut och jag ställer mig närmare för att höra vad dom säger. Hon är super engagerad och pratar om olika metoder för att få laget att känna "vi" känsla. Jag hör fort att den här damen vet vad hon pratar om. Hon namnger metoder, pratar om aktiviteter och mål. Jag fastnar direkt och tänker "wow, den här mamman kan ju laget använda sig av hon KAN det här" Det är uppenbart att hon vet vad hon pratar om.

Dom tre (manliga) lagledarna lyssnar lite slött, ser henne inte i ögonen en endaste gång fast hon föbrilt och envist söker ögonkontakt. Hon får verkligen kämpa för att dom inte ska gå där i från!

Så-jävla-typiskt

Tur att jag är en betalande medlem i föreningen. Det betyder nämligen att jag har lite att säga till om och kommer vid nästa föreningsmöte ta upp detta fantastiska exempel på hur man som lag INTE beter sig för att bygga en känsla av "vi"

Mars

BAM!

Så en dag händer det. Jag vaknade på nyårsdagen med lunginflammation. När jag låg i sängen på morgonen helt däckad av febern inser jag en sak. Jag är inte lycklig. Ensam hemma med Mannen och barnen är jag inte lycklig. Jag älskar mina barn. Så, jag tittar på Mannen och säger följande:

"Jag vill att du går nu. Lämna nycklarna på hyllan i hallen, packa det nödvändigaste, gå ut genom dörren och kom aldrig mer tillbaka."

Och det gjorde han.

Så var den sagan slut. Inget lyckligt slut för mig och Mannen men väl början på ett ny spännande kapitel helt och hållet tillägnat mig själv.

Jag mår bra nu. Det gick tre dagar så satt jag omgiven av mina älskade vänner från jordens alla hörn. Hela trettonhelgen spenderade jag omgiven av kärlek och omtanke. Det fanns ingen tid att åka ner i något svart hål av sorg. Det fanns ingen tid att gråta för att det till slut var över. Jag skrattade, dansade och knaprade ipren för att hålla febern borta. Jag har fortfarande inte åkt ner i något hål och sörjt min relation. Jag är på väg upp ur ett.

"There ain't no bitch like me. No sad bitch like me. Im on a roll. Cry me a fucking river"

Tillägg: Okej, det gick inte riktigt så sansat till men jag orkar helt enkelt inte dra hela skiten igen. Vi bråkade, han fick ett utbrott och jag fick nog. Punkt slut.

Vilken jävla skitdag!

Jag, Mannen och 10 vänner åkte ut till skärgården hela dan. Bestämt sedan länge. Inte läge att dra sig ur bara för att man vaknade på fel sida av polcirkeln.

Så där satt jag på en klippa som klippt ur en resetidning omgiven av helt underbara vänner med solen i ansiktet. Som fan själv i paradiset. Arg på Mannen (för en skitsak kan tilläggas), ledsen för att jag var arg och besviken på mig själv.

Nu har vi i alla fall rensat luften ordentligt. Som vanligt så är det alltid något annat som ligger och trycker när jag ilsknar till över skitsaker. Det fick jag ur mig nu. Men eftersmaken är hemsk.

Ja ja. Gå och lägg dig Stormen.

Vi ses om några dagar. Jag ska ut och resa lite. Och tänker inte släpa med mig varken ordförråd eller dator.

semester!

Kalas

Mannen fyller år idag. Vi brukar inte ställa till med något större ståhej för att fira våra födelsedagar. Lite fika, lite presenter och lite mys. Idag kommer i alla fall Mannens mor, bror och broderns fru och barn. Gott så. Om det inte vore så att Mannens kära mor avskyr mig och marken jag går på. Avsky illa kamouflerad till dryga kommentarer, sarkasm och allmänt spänt läge.

Så. Nu andas vi, ber en bön och har tålamod i två timmar.

Men förlåt då!

Går fortfarande i tankar om förlåtelse. Bland nyktra alkoholister talas det ofta om förlåtelse. Och jag hör ofta hur man först "måste förlåta sig själv". Herregud. Vilket kvalificerat jävla skitsnack!

Visst, det är väl bra om man kan förlåta sig själv. Visst. Men FÖRST borde man väl göra allt i sin makt för vinna tillbaka t ex sina barns förtroende? Det ena utesluter naturligtvis inte det andra men det där med att förlåta sig själv låter allt för ofta som ett skynke man gömmer sig bakom för att man är rädd att möta människor man gjort illa.

Jag är själv alkoholist. Nykter. Och jag har blivit förlåten av mina nära. Men har jag förlåtit mig själv för att jag svek mina barn, kränkte mina nära och kära och gång på gång manipulerade min omgivning till att huka sig efter mina önskemål? Njae.. alltså. Njae! Jag har accepterat att jag var sjuk. Jag har gjort upp med mitt förflutna. Jag har jobbat hårt, inventerat och erkänt. Är det att förlåta?

Kanske är det så att jag inte riktigt förstår vad förlåtelse är. Eller vad det betyder för mig. För när jag hör alkoholister som säger att dom måste förlåta sig själv vaknar det vuxna barnet i mig. Ungen som fick leva med mina alkoholiserade föräldrars konsekvenser. Och den ungen vill inte vänta på alkoholister som först måste krama sitt eget inre barn. Nej, hon vill ha upprättelse NU! Sen kan mina anhöriga sitta i ring, stryka sig själv medhårs och sjunga lovsånger om förlåtelse tills dom blir hesa.

Så. Förlåtelse. Acceptans. Samma sak?

Ska känns som ett lättare begrepp för mig. Jg är skamlös. Jag skäms inte för mitt förflutna, det jag gjort eller utsatt mig själv för. Jag kan fortfarande få snabba minnesbilder och knutar i magen när ett minen från förr knackar på. Jag kan fortfarande gråta när jag tänker på hur min äldsta son stod på sin avslutning när han var sju och väntade på mamma som inte kom. För hon var bakfull. Men jag vägrar att skämmas. För mig är skam den känsla hindrar mig mest. En bromskloss i tillfrisknande och också den kraft som skulle kunna får mig att dricka igen om jag inte gör upp med den.

Tillbaka till förlåtelse. Jag är inte arg på min pappa. Han dog när jag hade varit nykter i ett år. Han fick aldrig uppleva en endaste dag av befrielse från kung alkohol. Det har jag och det var tacksamheten för det som fyllde mig när han dog. Han var sjuk, så sjuk. Och när han dog förlät jag honom. Mina känslor för min mamma är mer komplexa. Å ena sidan fattar jag hur oerhört sjuk hon måste ha varit, vilket starkt destruktivt socialt arv hon hade att kämpa emot. En kamp hon alltid förlorade och jag betalda faktiskt priset för det. Jag tänker ibland på hur enormt djup hennes skam måste vara och jag känner med henne, kan i mina tankar ibland omfamna henne i medlidande och förståelse. Men har jag förlåtit henne? Har man förlåtit om man fortfarande är arg ibland. Om det där inre barnet fortfarande vill ha upprättelse.

Tål att funderas på..

Två minuter senare: Är förlåtelse kanske en handling?