söndag 10 oktober 2010




Och så gråter jag........


i två dagar har jag gråtit. Mellan varven måste man ändå snyta sig och inta rollen som mamma och arbetskollega. Mina kollegor har nog varit smått obekväma inför mitt plötsliga bräckliga jag som går undan och gömmer sig på toan och grinar högljutt.

Jag har telefonen på laddning hela tiden för batteriet orkar inte med. Det gör ont i hela kroppen jag är utmattad och så in i helvete ledsen!

Eftersom Gud gillar att förbrylla mig så räcker det tydligen inte att jag var tvungen att träffa honom i fredags. NATURLIGTVIS springer jag på honom i går också! Jag går med blicken i marken efter jobbet, stannar för att ta en cigg och tittar upp och möter hans stora blå.
Slåt fort ner blicken igen och går förbi honom. Han. Mannen. För sexveckor sedan låg jag i hans armar. Idag slår jag ner blicken när jag mäter honom på gatan.
Vad fan vill du Gud??!!!




fredag 8 oktober 2010




Träffade Honom idag. Helt oväntat. Som ett slag i magen. Min vän N tog mig snabbt därifrån körde hem mig och lät mig ha "my big feeling" Hon strök mig på ryggen medan jag stod framåtböjd i en port på Söder och försökte andas. Sen grät jag och skrek lite.

Helt plötsligt känns min nya fina lägenhet tom kall enslig och ensam. Jag hatar den här känslan. Jag hatar den! Jag älskar honom så jävla helvetes mycket och det gör mig så FÖRBANNAD!!

Förbannad för att han var uppklädd till tänderna och redo för en kväll på stan. Förbannad för att han skrattade. Förbannad för att han inte så ledsen ut. Förbannad för att jag trodde att jag klarade av det här så bra.


Nu får någon komma hit och ta hand om mig!