Lördag morgon.

Inte ha ångest. Ta ett nytt beslut istället. Besluta dig för att sitta hemma i kväll, kom i håg att inget kan göras ogjort och att du alltid kan börja om. Börja om nu. Stryk ett streck, sudda bort, radera och börja skriv på ett nytt blad i boken om ditt liv. Låt dom första orden i det nya kapitlet vara fyllda av kärlek, hoppfullhet och förståelse för dig själv och din otillräcklighet.

Drick en kopp te, dra en filt om dig och dra några djupa andetag.

Du är inte ditt förflutna. Inte det du kände eller gjorde i går. Inte heller det du gjort för fem år sedan. Det andra ser hos dig är sällan sant. Kom i håg det. Jämför inte ditt inre med andras yttre. Du vet inte vilka sorger dina medmänniskor bär på eller vilka resurser dom har. På samma sätt kan inte din omgivning bestämma ditt värde.

Du är vacker, värdefull, unik. Glöm inte det.

Du är ett oskrivet blad.

Och jag tänker på dig.

vill inte att ni ska glömma bort mig helt inlägg

Funderar lite på det där med skam. Vilket fult ord. Vilken hemsk känsla.

Kanske ska skriva lite om det någon dag. Själv är jag i stort sett helt skamlös numera. Jag har kastat min skam åt helvete och där kan den ruttna medan jag lever livet. Ibland kryper den upp ur hålan och suger tag i mig. Men för det mesta lyckas jag slita bort den igen. Bort med skammen!

Men nu är det fredag och Miss Skamlös ska se film med Mannen i riktig Svennebanan stil.

Tänker för övrigt också skriva lite om hur det är att vara ett sk Vuxet Barn snart. Känns viktigt och ständigt aktuellt för mig och många med mig.

Trevlig helg mina kära!

Har man inge kul att säga håller man tyst eller?

Ska snart åka till Arlanda för att en än gång sätta Minstingen på flyget hem till pappa. Han stannar tills på söndag. Vad han längtar!

I övrigt verkar det bli en lugn och skön vecka. Jag har fått lön. Min nya månadslön och lönen från mina timvikariat förra månaden. Behöver jag säga att det är helt jävla underbart med lite stålar?!

Så nu är alla räkningar betalda för en lång tid framöver och sparkontot ekar inte längre tomt. Det har stått på 51 kr rätt länge nu.

I kväll ska jag och Mannen ägna oss åt lite vuxenlekar. Eller nej.. vi ska ägna oss åt MYCKET vuxenlekar. Här ska liggas för bövelen! Inte för att vi inte gör det annars också men.. jajja ni med barn hajjar.

Inget mer idag. Det var allt.

Puss!

Uppochnervändavärlden

20 dagar av mitt liv har gått.

Jag har varit på Gotland med Mannen, jobbat, läst en massa böcker, börjat röka igen, slutat röka igen, kastat nikotinplåster i soporna och letat efter dom mitt i natten.

Jag har njutit av högsommar-värmen hela veckan, konstaterat att jag inte har några sommarkläder. Som jag kommer in i. 10 kg övervikt. Kan man önska bort dom? Sen har jag sett massor av film. Inte en endaste av dom har vart bra. Illa illa.

Det händer väldigt mycket i mitt liv just nu. När vårdnadstvisten till slut var över var det som om jag dog en smula. Jag kan inte beskriva det riktigt men det kändes som om en stor del av mig stängdes av. Det kom ingen reaktion. Inga tårar, inga glädjetjut av lycka, inte ens en endaste liten känsla av lättnad. Minuterna innan jag slog numret till rätten för att ta del av domen var fruktansvärda! Mitt hjärta slog så hårt att jag svettades. Med darrande fingrar slog jag numret och när dom svarade hade jag först svårt att höra det dom läste upp för mig. Sen var det klart. Jag la på luren, hjärtat saktade ner på en gång och sedan.... Inget. Jag borde känna något. Men nada. Inte ett endaste skit. Det blev mer: Jahapp då går jag ut och går en promenad då! Jävligt ovanligt för Stormen. Så ovanligt att jag undrar om något är fel på mig.

Men livet går vidare. Med eller utan reaktioner. Som om inget hänt.

Jobbet går fint. Inget mer att säga om det. Jag går dit, jobbar och går hem. Blaha blaha

Ungarna mår bra. Mina fina fina ungar. Tonåringen syns ibland till i hela 5 minuter. Han hittas särast på fotbollsplan eller ingrottad i sitt stökiga rum tittandes på film. Minstingen är lycklig. I Lördags firade vi hans 9-års dag med pompa, ståt och fiolmusik. Gården var full av ungar och när alla gått hem satt jag kvar med några grannar och njöt av solen, barnens skratt, alla doftande träd i vår trädgård och ja.. Livet.

Den bästa lördagen på länge. Jag somnade helt utmattad av dagens firande. I Mannens armar.

Så Mannen då.

Han har drabbats av den stora kärleken. Mig alltså. Hans förälskelse verkar ha lagt in 5e växeln. Han får inte nog av mig! Han bjöd mig till Gotland, bedyrar sin känslor för mig hela tiden, kan inte sluta ta på mig och säger att han är kär extra många gånger så att jag verkligen inte ska missa det. Det är nästan så att han försöker fånga min blick så fort jag tittar åt ett annat håll. Han har alltid varit kramig, fysisk, öppen med vad han känner och fantastisk på att bekräfta mig. Men det här är något helt annat! Jag njuter. Jag känner en ny slags samhörighet mellan oss. han har tom pratat om sommarhus. Mannen som inte kunde tänka sig att flytta ihop för några månader sedan! Herregud vad underbart.

Och herregud vad jobbigt! Hur gör man nu? Nu när allt är så där fint och härligt och känns så självklart! Vi är tillsammans. Vi går framåt. Vårt förhållande blir bara starkare och starkare för varje dag. Vi skrattar, planerar en bilsemester ihop.Vi tar oss genom jobbiga saker ihop och tittar på varandra med den där känslan som bara människor gör när dom vet att dom hör ihop.

Nämenväntalitenu..

Jag menar. Mannen har.. håll i er... köpt en....VOLVO!!

Jag vill jag vill jag vill. Men fy fan vad svårt det är att tillåta sig att vara lycklig, tillfreds och trygg. Det finns ingen annan jag vill vakna med varenda tråkiga vardag. Jag vill planera hela helgen med honom, ringa och be honom köpa hem lite mjölk och somna tillsammans måndag till söndag. He is the one. Det finns ingen tvekan i mig. Eller?

Något så här underbart kan väl aldrig hålla??

Helt upp och ner. Jag är bättre på motvind, drama och knuten näve. Tål att utvecklas. En annan dag. Jag ville bara låta er veta att jag fortfarande lever.

Vad har ni haft för er mina Kära?

Lite snabbt då..

Bara så ni vet.

Jag lever. Och jag jobbar. Och jag handlar skor på rea. Och jag lämnar tillbaka dom. Och jag rycker inte ett endast hår från expeditens huvud när hon säger att man egentligen inte får lämna tillbaka något man köpt på rea. Inte ett endaste ett. Im Bruce Lee of Anger management. En sann gigant i konsten att ha tålamod. Andas. Räkna till tio.

Sen pratar jag väldigt mycket om Mannen. Precis så där lagom mycket så att ingen kan be mig hålla käften utan att verka okänsliga. Jag delar ju bara med mig.

Jag ignorerar helt det faktum att personen jag pratar med gäspar, försöker se intresserad ut fast hon helt uppenbarligen räknar ut sitt lönekontos saldo och bara låtsas lyssna.

Jag har bestämt mig för vad jag ska bli när jag blir stor. Men jag är inte så vuxen ännu att jag vågar dela med mig. För jag är så klart livrädd för att misslyckas och se dum ut. Jag ryser bara av tanken. "Titta där går hon som trodde att hon kunde bli en framgångsrik ****** Hahaha!"

I dag sa jag: "Jag är faktiskt förbaskat duktig!" två gånger. Båda gångerna fick jag samma svar. "Jaha? Men bevisa det då och våga lite för helvete!"

Och oj tänker ni vilket fantastiskt inlägg jag levererar idag va?

Jo, jag vet. Jag är förortsversionen av Astrid liksom. Word!

Eller så är jag bara trött så in i helvete.