Vilken jävla skitdag!

Jag, Mannen och 10 vänner åkte ut till skärgården hela dan. Bestämt sedan länge. Inte läge att dra sig ur bara för att man vaknade på fel sida av polcirkeln.

Så där satt jag på en klippa som klippt ur en resetidning omgiven av helt underbara vänner med solen i ansiktet. Som fan själv i paradiset. Arg på Mannen (för en skitsak kan tilläggas), ledsen för att jag var arg och besviken på mig själv.

Nu har vi i alla fall rensat luften ordentligt. Som vanligt så är det alltid något annat som ligger och trycker när jag ilsknar till över skitsaker. Det fick jag ur mig nu. Men eftersmaken är hemsk.

Ja ja. Gå och lägg dig Stormen.

Vi ses om några dagar. Jag ska ut och resa lite. Och tänker inte släpa med mig varken ordförråd eller dator.

semester!

Kalas

Mannen fyller år idag. Vi brukar inte ställa till med något större ståhej för att fira våra födelsedagar. Lite fika, lite presenter och lite mys. Idag kommer i alla fall Mannens mor, bror och broderns fru och barn. Gott så. Om det inte vore så att Mannens kära mor avskyr mig och marken jag går på. Avsky illa kamouflerad till dryga kommentarer, sarkasm och allmänt spänt läge.

Så. Nu andas vi, ber en bön och har tålamod i två timmar.

Men förlåt då!

Går fortfarande i tankar om förlåtelse. Bland nyktra alkoholister talas det ofta om förlåtelse. Och jag hör ofta hur man först "måste förlåta sig själv". Herregud. Vilket kvalificerat jävla skitsnack!

Visst, det är väl bra om man kan förlåta sig själv. Visst. Men FÖRST borde man väl göra allt i sin makt för vinna tillbaka t ex sina barns förtroende? Det ena utesluter naturligtvis inte det andra men det där med att förlåta sig själv låter allt för ofta som ett skynke man gömmer sig bakom för att man är rädd att möta människor man gjort illa.

Jag är själv alkoholist. Nykter. Och jag har blivit förlåten av mina nära. Men har jag förlåtit mig själv för att jag svek mina barn, kränkte mina nära och kära och gång på gång manipulerade min omgivning till att huka sig efter mina önskemål? Njae.. alltså. Njae! Jag har accepterat att jag var sjuk. Jag har gjort upp med mitt förflutna. Jag har jobbat hårt, inventerat och erkänt. Är det att förlåta?

Kanske är det så att jag inte riktigt förstår vad förlåtelse är. Eller vad det betyder för mig. För när jag hör alkoholister som säger att dom måste förlåta sig själv vaknar det vuxna barnet i mig. Ungen som fick leva med mina alkoholiserade föräldrars konsekvenser. Och den ungen vill inte vänta på alkoholister som först måste krama sitt eget inre barn. Nej, hon vill ha upprättelse NU! Sen kan mina anhöriga sitta i ring, stryka sig själv medhårs och sjunga lovsånger om förlåtelse tills dom blir hesa.

Så. Förlåtelse. Acceptans. Samma sak?

Ska känns som ett lättare begrepp för mig. Jg är skamlös. Jag skäms inte för mitt förflutna, det jag gjort eller utsatt mig själv för. Jag kan fortfarande få snabba minnesbilder och knutar i magen när ett minen från förr knackar på. Jag kan fortfarande gråta när jag tänker på hur min äldsta son stod på sin avslutning när han var sju och väntade på mamma som inte kom. För hon var bakfull. Men jag vägrar att skämmas. För mig är skam den känsla hindrar mig mest. En bromskloss i tillfrisknande och också den kraft som skulle kunna får mig att dricka igen om jag inte gör upp med den.

Tillbaka till förlåtelse. Jag är inte arg på min pappa. Han dog när jag hade varit nykter i ett år. Han fick aldrig uppleva en endaste dag av befrielse från kung alkohol. Det har jag och det var tacksamheten för det som fyllde mig när han dog. Han var sjuk, så sjuk. Och när han dog förlät jag honom. Mina känslor för min mamma är mer komplexa. Å ena sidan fattar jag hur oerhört sjuk hon måste ha varit, vilket starkt destruktivt socialt arv hon hade att kämpa emot. En kamp hon alltid förlorade och jag betalda faktiskt priset för det. Jag tänker ibland på hur enormt djup hennes skam måste vara och jag känner med henne, kan i mina tankar ibland omfamna henne i medlidande och förståelse. Men har jag förlåtit henne? Har man förlåtit om man fortfarande är arg ibland. Om det där inre barnet fortfarande vill ha upprättelse.

Tål att funderas på..

Två minuter senare: Är förlåtelse kanske en handling?

Stormen skriver till Gud.

Att be Gud om förlåtelse är själviskt. Det är viktigare att be sina medmänniskor om förlåtelse. På den resan kan man däremot be Gud om hjälp med skammen för det man gjort.

Tänkte bara säga det. Ja, bara så där.

To do list

Idag är det effektivitet som gäller!

Jag ska hitta en skrivarkurs på distans med start denna hösten, skicka iväg minst en ansökan till universitetet, tvätta lite, promenera, inte få ångest för att jag börjar jobba om två veckor, försöka se det positivt för jag har ju trots allt ett jobb. Sen middag med mannen. Men innan dess ska jag som sagt vara lite effektiv. Måste bara komma över den här jobbiga tomma känsla som alltid infinner sig när mina barn inte är hemma. Minstingen åkte i går och ska vara med sina pappa i fyra långa veckor. Min äldsta kom på ett alldeles för kort besök över helgen och åkte även han i går. Jag vill helt lägga mig i sängen, äta glass och se filmer. Men jag då vaknar jag bara på andra sidan semestern med ångest över att jag inte gjort något av värde på två veckor.

Så. En sak i taget hela dagen och i morgon sätter jag mig på bussen till Blidö och hälsar på en vän. Jag måste hålla i gång för annars kommer apatin att sluka mig.

Annars mår jag bra. Samboskapet flyter, tokkär i Mannen och han i mig. Nästa veckan åker vi på en mini semester några dagar. Bara han och jag i bilen mot västkusten. Det behövs verkligen.

Så. Nu mot ansökningarna.

Jag är för trött för att tänka. Så det så. Fast jag borde tänka efter lite för det verkar som om jag trampar någon jävel på tårna så fort jag öppnar munnen. Lite trött på det. Förklarar lite närmare i morgon. Om jag orkar.

"Mamma, om jag ramlar ner här dör jag va?" Kaknästornet väcker frågor.

Vi har haft en fin dag jag och min yngsta. Turistat lite i vår egen stad, skitit i Skyview eftersom så många sa "nej nej nej det är värdelöst!" och istället promenerat omkring som turister hela dagen. Lunchen intogs på favorit indiern med Mangolassi stora glas och ett parasoll som skuggade skönt.

En fin dag. Vi är nöjda. Trötta men nöjda. Så nu lägger jag mig i sängen och ser tv resten av kvällen. Inget djup, inga funderingar idag.

Heldag

I ett år har min yngsta sett fram emot att gå på Gröna Lund. Förra året åkte vi dit, jag han och en av hans vänner som råkar vara min äldsta sons pappas yngsta son alltså min äldsta sons andra bror.. ja jag vet..suck)

Hur som helst. Vi var där för ett år sedan. Hela dagen. 12 timmar av åkande, glassätande och mer åkande. Det var lätt en av dom mest fantastiska dagarna någonsin. En sådan där dag då allt klaffar. Vädret, stämningen och som en extra fantastisk bonus råkade vi gå förbi Sergels torg på väg hem och där pågick en helt makalös eldshow. När vi väl kommit hem kl 01.30 somnade min unge med ett stort leende på läpparna och säger "jag längtar redan till nästa gång"

Som vi alla vet, eftersom ålder och erfarenhet lär oss att inte ha för höga förväntningar, så blir det aldrig riktigt lika fantastisk.

Imorgon var det i alla fall tänkt att vi skulle till Grönan. Vi bjöd med en av hans vänner, helt utan släktskap denna gång, och gjorde planer med vännens föräldrar. I flera veckor har min grabb längtat, räknat ner och drömt. Han älskar verkligen Gröna Lund.

Kl 22.00 i kväll ringer jag pappan till grabben som ska med i morgon. "nähää va ska han det har inte sambon berättat och nej han mår inte så bra idag vi kanske kan avvakta tills i morgon men det ser inte ut att funka.."

Jag klarar inte av besvikelser. Jag klarar definitivt inte av när mina barn blir besvikna. Jag minns när min yngsta stod målvakt en gång för länge sedan och släppte in boll efter boll efter boll.. Jag fick tårar i ögonen, ville bara lyfta honom därifrån och ta honom till en plats där allt alltid går som man vill!

Jag fattar vad det handlar om. Jag vill att mina barn ska få allt. Allt jag aldrig fick och framförallt drabbas jag fortfarande av dåligt samvete över hur det var förr. När jag drack. Den där känslan av att jag aldrig aldrig var tillräcklig. Så jag överkompenserar nog en smula. Framförallt när det gäller min yngsta för min tonåring blev självständig och förståndig alldeles för tidigt och har förlåtit och älskar mig precis så skev och knasig som jag är. Min yngsta vill jag fortfarande skydda från besvikelser. Så när pappan till kompisen säger att det inte blir något Grönan i morgon blir jag så jävla besviken! Och lite arg. Jag berättar i alla fall dom tråkiga nyheterna för sonen och naturligtvis blir han ledsen.

Så vi kikar på alternativen, försöker komma på någon annan vi kan ta med. Visst kan vi åka bara jag och han eller med Mannen. Men jag blir åksjuk i en Volvo som åker fortare än 60 km i timmen. Så den planen la vi fort ner. Medan besvikelsen river i honom gör vi i alla fall planer och då ser jag något som aldrig slutar att förvåna mig med min yngsta son. Hans otroliga förmåga att acceptera! Han gillar läget, blir ledsen och lite arg men sen släpper han det (efter att jag lovat att ordna ett nytt besök i augusti när han kommit hem från sin semester med pappa)

Så, i morgon blir det istället Skyview, lunch på lillens favorit Indier och en lite shoppingtur på stan där vi ska "gå på affärer och drömma oss bort.."

Det är märkligt hur otroligt påverkad jag blir av sådant här. Alla människor blir ju någon gång besviken för sjutton. Jag har mycket att lära av mina barn.

Sov gott!

Lite vardag då...

Lyckan när man kommer hem sent en lördag och Mannen, Bonusbebis och min yngsta ser film och myser. Inte helt van vid den slags frihet man har när man sambor med någon. Att kunna dra på stan och fika med vänner hela kvällen bara så där för att man vill! Lyx!

Sen sov jag. Illa. Sömnstörd som jag är så vrider och vänder jag på min kropp lika rastlöst som mina tankar far genom huvudet.

Jag har tagit ett till beslut idag. Jag måste verkligen ta mig mer tid för bara mig. Sk egentid som många föräldrar pratar om. Egentligen är det väl mest mammor som pratar om egentid för karlar är förbaskat mycket bättre på att dra sig undan lite och göra vuxnare saker än att lägga pärlplattor. Så, i augusti åker jag till Köpenhamn med en god vän och gör Danmark osäkert en helg!

Just ja. För 11 dagar sedan firade jag 8 år som nykter, drogfri och tillfrisknad! 8 jävla år! En sida av mig, den som aldrig låter mig själv vila, tänker att jag borde uträttat mer. Men sidan som vinner är den som fortfarande minns hur det känns att vakna med ångesten rivande i bröstet. Så jag firade hela dan och har gått på väldigt mycket möten den den sista veckan. Det gäller att jag inte glömmer bort vem jag är. En alkis. En nykter sådan som till skillnad från så oerhört många får vakna varje morgon, nykter och förbaskat lyckligt lottad. Tack Gud för det!

Mannen är på fotboll, Minstingen (som numera inte är minst i hushållet men som får behålla sitt alias ett tag till) är ute och springer som vanligt och Bonusen sitter och ser på ännu ett menlöst barnprogram.

Så! Roligare än så blir det inte idag.

1

Inlägg.

Jajja... Ingen sa att handlingar kommer med en gång. Måste ladda upp lite först med kolhydrater och kafferep med mina skeva knasiga vänner. Sen kommer ett skepp fullastat med godbitar ur Stormens vardag. Jag lååååvar!

Mot Söder!

Kurragömma med Stormen

Så här funkar jag. I livet som med bloggar. Jag drar på i 190 och kör stenhårt ett tag, tömmer alla mina förråd och reserver. Jag serverar allt på silverfat och ställer dörrar på vid gavel och låter mig slukas med hull och hår.

Sen försvinner jag. Lämnar andra i bloggsfären lite undrande. Men i bloggvärlden funkar ju det. Allt är bara yta och ett klick bort ändå. I verkliga livet har alla mina val konsekvenser. Ena veckan är jag någons bästa vän andra syns jag inte finns inte. Ett lite överdrivet behov av att återhämta mig från livets mest intensiva processer. Nu börjar jag tröttna på det beteendet. Loggar in här på bloggen nästan varje vecka. Slås av hur enormt mycket jag saknar orden jag i perioder lyckats formulera här. Men precis som i livet så blir jag stum. Stumheten skapar större förvirring.

Eftersom jag tror på handling så är det därmed dags att handla. Antingen så slutar jag skriva eller så gör jag det på riktigt. Skiter i alla hål och tomrum. För herregud så mycket som jag hänt mig det senaste året. Saker jag inte skrivit om eller ens berättat för någon öga mot öga.

Ett inlägg om dagen. Så får det bli. Skitsamma om det har lika lite djup som en tesked. Orden måste ut! Jag exploderar snart!

Mors mors!

Sitter på jobbet den här regniga söndagen. Lyckades äntligen få blogger att funka i mobilen. Det har inte funnits.någon som helst tid att sitta vid datorn dom senaste veckorna. Men nu är vi inflyttade ihopflyttade och sambos på riktigt. Han hylla i badrummet, mina korgar i garderoben, M,s loftsäng på ena sidan av sovrummet och bonusbaby's nallar i lådor på hans sida. Djurgårdsmärken som smyger dog in bland det stilrena.. Den bästa känslan. Mannen är hemma med barnen. Herregud vad underbart.

Published with Blogger-droid v1.6.9

10 år och fortfarande mammas bebis.. enligt mig.

Kalasdag!

Vi har slitit i två veckor för att få ordning på den gemensamma lyan. Målat, byggt, kånkat låda efter låda och packat upp. I går gick jag i strejk när Minstingen la sig dubbelvikt över fotöljen och med en suck konstaterade att han "har det tråkigast i världen". Så Mannen fick fortsätta och jag och Minstingen åt kakor på balkongen i stället.

Och idag fyller han år! Min lilla unge! 10 år och inte en dag för gammal för att pussas med sin mamma. När ingen ser.

Återkommer i veckan. Om jag överlevt kalaset.

nå vi flytt ihop då!

I dag kom Mannens första lass. Med kläder. Herregudminskapare vad den mannen har mycket kläder! Behöver man verkligen 10 vita t-shirts?

Så nu lever jag i flyttkaos. Igen. Känns lite som ett återkommande tema dom senaste åren. Flyttkartonger, hyllplan som aldrig kommer upp, målarfärg och slipdamm. Överallt.

Men snart snart är det klart och mitt hem blir vårt hem. Först ska jag bara övertala Mannen om att det INTE är snyggt med bilder på båtar!

piz out!

Förändringar

I 5 dagar låg jag i sängen. Spydde först. Feber sen. Värk i hela kroppen resten. Värk som återkommer lite väl ofta och alltid kommer med vätskebrist och feber. Innan jul var jag på vårdcentralen och lämnade lite prover efter två veckors värk och feber. Inte så trevligt. Jag säger bara cocacolafärgat. Usch.

Lite resorb, mycket medicin och väldigt mycket vila rensade upp kroppen. Men nu är värken tillbaka.

Så på måndag ska jag tillbaka till läkaren.

Nog om min fysiska krämpor nu va.

Hur står det till med Stormen?

Jo, jag ska flytta ihop. Bli sambo. Dela bo med en annan vuxen. Inte så himmelens nytt för en som levt kollektivliv på olika sätt dom senaste åren men det nya nu är att jag ska flytta ihop med någon jag också är tillsammans med. På riktigt. Och ja, det är Mannen.

Det tog oss mer än två år tillsammans att förstå. Två år av himmel och två år av stunder i helvetet. Vi har bråkat, försonats och gjort slut. Inte bara så klart. Det vore ju hemskt. Men just dom resorna har varit dom som märkt oss djupast. I några månader nu har vi på olika sätt bett om hjälp med sådant som alltid lägger hinder för vår gemensamma väg. Processer som har varit för jävliga men gett otroligt mycket svar. Svar "vi" behövt. Lösningen på vårt gemensamma problem har vi sökt på olika håll. För att tvåsamheten ska fungera förstod vi till slut att vi måste ta hand om oss själva. Det är en av dom saker vi alltid stångat oss blodiga på. Vi har försökt lösa "oss" tillsammans.

Med Mannen händer så mycket att jag ibland blir lite nervös. Kan det verkligen vara så bra? Men det nya är att istället för att fråga honom och söka bekräftelse så går jag till den viktigaste personen i mitt liv och ställer frågor istället. Jag frågar mig själv varför jag tvivlar när det är bra. Och svaren kommer. Och svaren ligger så klart i min barndom. Det visste jag ju. Jag visste mycket om mig själv. Jag VET mycket om mig själv. Men idag tar jag in det och låter det göra lite ont eller låter det kännas lite lättare. Och jag tillåter tom mig själv att vara lycklig.

I så många år har jag varit fast i "jag vet..". Insikt är en viktig sak. Insikt är värdefull. Insikt är om den tas hand om det som för mig framåt. Men många av mina insikter har fått ligga hos mig utan att behandlas. Jag har länge vetat varför jag inte fungerar i relationer och jag har gjort enorma framsteg. Men dom senaste månaderna har pusselbitarna verkligen rasat på plats. Med en sådan kraft att man nästan har kunnat höra dom falla ner på brädet som kallas livet.

Så, med våra svar på borden har vi suttit framför varandra och tittat på oss med nya ögon. I ljuset av det nya. Vi har gråtit, skrikit, skrattat och sagt våra förlåt. Jag har fått vräka ur mig all min besvikelse och han har fått säga vad som gör mest ont. Sen gjorde vi ett viktigt bokslut och beslöt oss för att lägga det bakom oss.

Ingen av oss tror att det kommer bli rosa moln och helt fritt från turbulens from nu. Vilken relation är det?

nu tar vi ännu ett steg. Efter dessa år kom vi till slut fram till att den här förbaskade halv-tillvaron vi levde i slet lite på oss. Slet väldigt mycket på oss. Bo på varsitt håll med våra barn, ständigt packa en väska för den lägenheten vi skulle spendera just den helgen i och ett evigt pusslande för att få ihop tillvaron som särbos. Mannen har t ex fått stressa som en idiot varje dag för att hinna hämta sin lilla, åka hem till oss, lämna av hans lilla för att plocka upp min Minsting och ta honom till träningen. Tre dagar i veckan. Dom övriga fyra har jag fått åka kollektivtrafik eller tigga plats i någon annans bil för att ta mig och Minstingen dit matchen är. Om några veckor slipper vi det. Då är vi äntligen två på riktigt. Jag kommer börja jobba mindre för Mannen tjänar så förbaskat mycket mer på sitt jobb. Och då får jag mer tid med våra arvingar. Som det ska vara. (och nej, inte för att han är man utan för att han råkar tjäna några goda jäkla tusenlappar mer än mig och GILLAR att jobba)

Det är våran gåva till vår familj. Inga ensamstående föräldrar borde behöva arbeta heltid. Fy fan vad trött jag är på den skiten. Och jag tänker njuta till fullo av dom sista åren när Minstingen min är liten. Den tiden är snart förbi. Tiden då mina barn är små. Mannens lilla är fyra år så än har vi kvar några småbarnsår.

Så ligger det till i Landet Storm.

Jag vill säga en sak till. Om då när jag lämnade honom. Om den oerhörda ilska jag kände och skrev om. Jag förstod att jag lämnade lite tomrum mellan raderna som kunde tolkas helt galet.

Mannen har aldrig aldrig slagit mig eller gjort mig illa fysiskt. Hur mycket ilska det än funnits mellan oss så har han aldrig låtit nävarna tala. Men jag däremot slog till honom när min frustration blev för stor. En smäll. En gång. Och den skammen har varit för jävlig. Men aldrig Mannen. Men tack för att du frågade vännen..

Är ni med mig mina Kära?

Vårpyssel, släng och kollektivhäng.

Men hej härliga lediga lördag!

Vaknade tidigt, solen skiner och jag har hur mycket energi som helst. Slängt ut en gammal tv, sålt lillens våningssäng och bokat in en tid med en snickare som ska bygga en loftsäng åt oss. Grabbens rum ska målas och inredas så det passar en ung kille i ställt för en liten pojke. Det blir vitt vitt och rött rött blandat med rosa och orange. Jo, han älskar rosa och orange. Hans fotbollsaffischer med Zlatan och co har fått snygga svarta ramar och hans röda 50-tals lampor har fått ny el.

Det är nästan andligt att riva ut, slänga gammalt och inreda på nytt!

Snart börjar valborgsfirandet här i kollektivet. Vi gör det enkelt. Grilla lite, fika lite, hänga i trädgården och senare se brasan i all sin prakt. Fy fan vad livet är gott i dag.

Vad gör ni mina Kära?

Det är lugnt på jobbet i dag. Tack hide Gud för Android market!

Published with Blogger-droid v1.6.8

Sköna Maj... kommer snart!

Och jag har lagt tomatskivor i en kruka med jord och täckt (tunt) med jord och med lite "tur och värme" blir det en planta! Tack Mångmamma för tipset! I morgon ska jag hämta frön från en granne. Ingen aning om vad fröna blir men blommor ska det väl för bövelen bli va? I kväll ska jag nalla plantor från gården. Jo, det tänker jag visst det! Det betyder ju tur eller nåt om man stjäl skott. Har jag hört.

"Hur sjutton får du det att gå ihop och hur orkar du?" frågade en vän härom dagen. Hon har precis börjat jobba igen efter att ha varit hemma i några år med sin barnaskara.

Jag får den frågan rätt ofta. För.. Jag arbetar heltid, är mamma på heltid, har en hel del åtaganden utanför mitt hem och försöker dessutom få in något slags socialt umgänge mellan varven.

Svaret är: Jag känner inte efter så mycket. Jag ifrågasätter det inte så mycket. Jag bara kör. Jobbar, äter, tar grabben på träning, tvättar några maskiner, drar ett varv med dammsugaren och gör mina dagliga rutiner och bara kör!

Sen i bland tar gasen slut och då är det oftast platt fall. Och då är svaret: det är bara några år kvar. Sen jävlar ska jag sova och köpa skor för hela lönen. Min yngsta son fyller 10 om några veckor. Men tills dess är det i bland bara att bita ihop och dra sitt arsle till fotbollsträningen med ett leende på läpparna!

I dag är det full gas. Men kroppen skriker faktiskt efter vila så jag drog i handbromsen och gick i strejk för resten av kvällen. Så snart blir det film och godis i sängen. Ska bara rycka upp lite små plantor först.

God Natt!

Bara för att han är 18 betyder det inte att han inte är min unge ju..

Jag till äldsta sonen över telefonen

-Jag saknar dig

-Eee.. okej.

-Vadå eeee okej?

-Ja? Det är väl okej?!

-Nä det är inte okej! Jag saknar ju dig för att du inte är här och det är inte okej?

-Ja ja jag fattar vad du menar okej?

-Nä sa jag ju knäppis! Inte. Okej.

-Nu lägger jag på mamma. Jag har träning om en timma och min tränare tycker nog inte heller att det är okej om jag inte är där han vill att jag ska vara. Som du. Men just nu kan jag inte göra dig nöjd så tränaren får allt i dag okej?

-Eeeee okej??

*klick

Men vänta lite nu. Blev jag just dissad av min son va?

Otacksamma snorvalp.

Nu rullar jag in mig i täcket och tycker synd om mig själv. Värt att begrunda varför man var tvungen att uppfostra en sådan självständig individ.

Seriöst!

Seriöst. Jag måste sluta upp med att försvinna så här för det enda det skapar är ett sug efter att få ösa ur mig allt som hänt i min frånvaro. Och nu när jag ska skriva så blir jag lite smått paralyserad för hur summerar man när man tycker att allt som händer är viktigt?

Funderar på vad ni skulle vilja veta. Vad vill jag veta när någon varit borta länge länge..

Mannen.

Vill ni veta?

I väntan på omröstningen i den frågan så summerar jag allt annat. Nästan.

Jag jobbar vidare på mitt skitjobb som personlig assistent. Personlig. Assistent. Jag svänger häftigt mellan känslan av att kasta bort min tid på ett skitjobb som jag i ärlighetens namn rätt ofta (och med enorm brist på ödmjukhet) tycker att jag är alldeles för bra för. Men när jag (på mina mer ödmjuka dagar) kommer hem redan klockan 15.30 till min son, orkar leka lite, orkar vara lite och faktiskt får lön varje månad så känner jag en enorm tacksamhet över att jag vågade välja ett skitjobb till förmån för min familj. För mig. Karriär kan man göra någon annan gång. Eller aldrig. Förverkliga mig själv kan jag göra ändå. Vad det nu innebär att förverkliga sig själv. Kan någon svara på vad det innebär?

Jag bor fortfarande kvar i min fina lägenhet med balkon mot söder och utsikt över tallar och granar. Liten men naggande god är den och bara min min min. Inga hyllor har jag fått upp på väggen men vad gör väl det? Jag trivs i min lya, i mitt fina kollektiv. Jag läser mer än någonsin. Just nu läser jag "Boven i mitt drama kallas kärlek" av Unni Drugge. Jag gillar inte Unni. Inte det minsta.

Jag har börjat träna. I helgen joggade jag för första gången i mitt liv. Tre dagar på raken. Och träningsvärken från helvetet infann sig. Men idag har jag ändå svettats en timma på ett danspass med den hett efterlängtade belöningen efteråt. Bastun. Med apelsin klyftor i munnen och balsam i håret. Tänk att man ska behöva bli 37 och halvfet innan man börjar ta hand om sig själv.

Det går går framåt. På riktigt. Har varken varit maniskt galen och uppåt eller deppig och sorgsen på länge. Mitt i mellan. Lagom så där.. Vardagen och dess eviga pussel faller på plats en dag i taget. Minstingen tränar bandy, tränar Taido. Nästan varje dag och hela förbaskade helgerna känns det som. Men det är värt det. Han är lycklig, aktiverad, stimulerad och nöjd med livet.

Tonåringen envisas med att fortsätta växa, fylla 18 år och inte flytta tillbaka hem till sin knäppa mamma. På hans födelsedag ringde jag och frågade vad han tänkt rösta på nästa val nu när han är en betrodd och myndig medborgare. Och hur han tänkt försörja sig nu när jag inte är ansvarig för honom längre. Min numera myndiga son svarade att han inte vet men att han för varje dag förstår mer och mer hur han blev som han blev. Med en sådan mamma liksom.

Jag har bestämt mig för att sluta köpa tråkiga kläder. Jag har en (löjligt liten) garderob full av tråkiga, praktiska vita, grå, svarta kläder. För varför skulle jag köpa en snygg tröja med stort mönster eftersom jag ändå aldrig går ut och svänger mina lurviga. Sådant jävla tänk är det slut på nu och idag köpte jag ett par leopardmönstrade byxor på indiska som jag tänker ha tillsammans med ett löjligt lyxigt linne i morgon när jag åker på planeringsdag med mitt skitjobb. Så det så jävla Social (mellanslag) Demokrater!

Det är i det stora hela seriöst jävla på tiden att jag tar hand om mig själv. Fysiskt, för jag väger för mycket. Psykiskt, för jag tänker för mycket. Tänker så mycket och gör så förbannat lite. Det gör mig trött. Tanken på att jag hela tiden måste "bli något" när jag för helvete redan "är något"! Så jag lägger den inbillade karriären bland hyllorna jag skiter i att sätta upp, satsar på att ta hand om det jag har, skiter i att söka kurser jag ända aldrig börjar och gör det lite bekvämare i livet som en alldeles vanlig förortsmamma med ett alldeles vanligt skitjobb, alldeles vanliga bandyturneringar hela förbaskade helgerna och lön den 25e.

Tack för era fina kommentarer (och youtubeklipp).

Så. Älskar ni mig fortfarande?

Pang!

Sitter på jobbet. Mobilen ringer. På displayen står hans namn. Jag fryser. Svarar inte men hinner tänka tusen tankar. Undrar vad han vill varför han ringer vill han ha sina saker ska han får hämta dom NEJ jag låter någon ta dom till honom tänkt om han ringer för att säga att han ligger med en av mina kompisar eller vad fan vill han??!

Jag svarade inte.

Och tankarna fortsatte. Tänk om han vill säga förlåt tänk om han vill prata tänk om tänk om!!

Sen drog jag i snöret ringde en vän och eliminerade några av dom svaren som kom upp.

Det spelar ingen roll vad han vill. Vad vill jag? Jag vill a) kasta mig över luren och säga JA JA JA!! b) skrika så högt jag kan LÅT MIG VARA IFRED!!

Till slut skickade jag ett sms. "jag vill inte ha någon kontakt. Bäst för mig så."

Blir smått besatt av varför. Varför ringer han? Så får jag ett sms tillbaka. "Ja visst jag förstår. jag vill bara säga hur ledsen jag är för att jag sårat dig. förlåt mig"

Sårat mig? Ledsen? Förlåt?

Jag orkar inte ens reagera. Konstaterar bara att det hade varit fint med lite mer "förlåt" när vi var tillsammans. Han klarade aldrig av att ta första steget och säga förlåt. Så varför nu?

Jävla karl

Ut med det gamla...

...men först lite om nyår.

Det blev en magisk vacker underbar kväll. Det stilla knytkalaset blev en kärleksfest som jag aldrig kommer glömma. 16 vänner kom. Nya och gamla och min allra bästa vän sedan 20 tillbaka var också med och förgyllde allt.

Vi åt, lekte charader, skrattade och dansade i mitt kök. Spontandisko. Ja jag kallar det fortfarande disko vänta och se bara det kommer bli inne igen. "Bort med bordskivan!" skrek jag och bordet blev mindre dansgolvet större och ljudvolymen så hög att vi var tvungna att skrika. Mitt kök är litet. Litet naggande gott och numera ett av Söderorts roligaste Diskon.

Sen skrek vi GOTT NYTT ÅR kramades och skålade i saft.

När tolvslaget slagit och vi kastats in i 2011 satt vi huller om buller på kuddar och soffor och sängen och mös. Jag berättade vad som var bäst med 2010, vad som behöver bli bättre och vad som kännas vackrast just nu.

Dom senaste två veckorna har varit dom bästa. Inte för att dom har varit lättast utan för att dom väckt mig. När jag satt där på min stora golvkudde bland vänner jag älskar och litar på insåg jag hur lycklig jag är. Lyckorus. Hög på hoppet om att det bara kan bli bättre nu.

Jag ska bli bättre på att vara liten och ledsen. Våga gråta utan att vilja dö efteråt.

Det vackraste just nu är just dom som satt där på mitt golv runt mig med mig.. Mina vänner.

Sen delade alla med sig. Vi skrattade, grät och lyssnade på varandras vackraste känslor just nu.

Jag har knappt sovit något sen nyårsafton. I går häll jag mig nära mina vänner, fikade och gick på möten. Jag har inte skrattat så mycket på.. alldeles för länge. Vill inte att den här känslan ska försvinna. Befrielse och insikter. Glädje och tillhörighet.

I dag har jag sett en film med en vän. Nu sitter jag i mitt disko och skriver. Och det fladdrar till lite i mitt bröst. Ni vet sådant där fladder som varnar för ett av livets jävligheter. Sorgen och förtvivlan finns fortfarande där. För jävligt.

Men helgen har varit magisk. Jag sparar den känslan djupt inne i mig så att jag kan plocka fram den klockan 07 i morgon när jag åker till jobbet, tillbaka in i vardagen och rutinerna.

(idag saknade jag honom lite)

(just nu saknar jag honom lite)

(just nu vill jag låtsas och ligga i hans famn)

För jävligt