Dom är sällsynta ögonblicken då jag får sitta bredvid min son i soffan, äta butterkaka med mjölk och skratta högt. Vi har en lite ritual vi upprepar ibland. Allt för sällan nu för tiden. Vi promenerar, pratar om hur fantastisk han är, drömmer stort, drömmer fritt. Vi pratar proffskarriär i Spanien, examen i psykologi och juridik direkt efter några spännande år som reseledare i Asien. Jag passar på att hålla honom hårt i armen, stryka lite snabbt på kinden och säga hur oerhört välsignad jag är som får vara hans mamma.
Vi pratar om skolan och hur höga krav han har på sig själv. Vi pratar om fotbollen och hur man är en ödmjuk ledare. Vi pratar om livet utan att gräva för djupt. Vi är här och nu.
Vi hyr film. Länge länge står vi sida vid sida och väljer. Jag tar fram tre. Han säger nej till alla. Vi gillar samma filmer men en del av ritualen är att stå länge och välja. "Mamma, den här?" ropar han högt så att alla, även det coola gänget längst ner kan höra. Jag börjar nästan gråta av stolthet. "Mamma, visst har vi sett Bronson och ångrade att vi hyrde den va?"
Jag tänker på när jag var en liten tjej och stod i godiskön bakom en flicka och hennes mamma. Mamman strök flickan på kinden och sa "klart du kan få en klubba också det är ju fredag"
Jag höll på att svimma så ont gjorde det. Jag ville också stå i kön med min mamma och köpa lakritspipor för hela veckopengen.
25 år senare står jag i kön med min son och ska se "Oh Brother were art thou".
Jag undrar om någon i det coola gänget i videobutiken tittar på oss och önskar att hans mamma eller pappa kunde ta sig lite tid och undra vad han gör på kvällarna. Jag får en impuls att stanna till, vända mig mot det coola gänget md tonåringar och le mot dom. Krama om dom. Men det gör jag inte. Så gör man ju bara inte. Nej just det. Helvete. Nästa gång ska jag göra det. Vi går hem och jag tänker: "Min unge är i alla fall trygg. Han är sedd och vet att vi bryr oss om var han är på kvällarna. Han kommer i sin tur se sina barn och dem i sin tur...En unge i taget Stormen. En unge i taget.."
Nu sover min son i soffan. En 190 cm lång ung man. 17 år "gammal"och jag har fortfarande svårt att förstå att Gud hade så stort förtroende för mig så han gav mig min förstfödda.
Det största i livet är inte att älska sina barn. Det största är när dina barn vet att dom är älskade
Asså... Varför tänker inte min hjärna som din vännen? Min verkar helt defekt när jag jämför den med din
SvaraRadera"Det största i livet är inte att älska sina barn. Det största är när dina barn vet att dom är älskade."
SvaraRaderaRader som detta kan få mig att gråta.
Av sorg och glädje på en och samma gång.
För visdomen.
För verkligheten.
För alla de barn som aldrig behöver tvivla på den kärleken.
För alla de barn som aldrig får höra att de är älskade eller känna sig älskade.
För allt det vackra och kärleksfulla du visar i ord och handlingar i detta inlägg.
Hjärtevärmande.