Förändringar

I 5 dagar låg jag i sängen. Spydde först. Feber sen. Värk i hela kroppen resten. Värk som återkommer lite väl ofta och alltid kommer med vätskebrist och feber. Innan jul var jag på vårdcentralen och lämnade lite prover efter två veckors värk och feber. Inte så trevligt. Jag säger bara cocacolafärgat. Usch.

Lite resorb, mycket medicin och väldigt mycket vila rensade upp kroppen. Men nu är värken tillbaka.

Så på måndag ska jag tillbaka till läkaren.

Nog om min fysiska krämpor nu va.

Hur står det till med Stormen?

Jo, jag ska flytta ihop. Bli sambo. Dela bo med en annan vuxen. Inte så himmelens nytt för en som levt kollektivliv på olika sätt dom senaste åren men det nya nu är att jag ska flytta ihop med någon jag också är tillsammans med. På riktigt. Och ja, det är Mannen.

Det tog oss mer än två år tillsammans att förstå. Två år av himmel och två år av stunder i helvetet. Vi har bråkat, försonats och gjort slut. Inte bara så klart. Det vore ju hemskt. Men just dom resorna har varit dom som märkt oss djupast. I några månader nu har vi på olika sätt bett om hjälp med sådant som alltid lägger hinder för vår gemensamma väg. Processer som har varit för jävliga men gett otroligt mycket svar. Svar "vi" behövt. Lösningen på vårt gemensamma problem har vi sökt på olika håll. För att tvåsamheten ska fungera förstod vi till slut att vi måste ta hand om oss själva. Det är en av dom saker vi alltid stångat oss blodiga på. Vi har försökt lösa "oss" tillsammans.

Med Mannen händer så mycket att jag ibland blir lite nervös. Kan det verkligen vara så bra? Men det nya är att istället för att fråga honom och söka bekräftelse så går jag till den viktigaste personen i mitt liv och ställer frågor istället. Jag frågar mig själv varför jag tvivlar när det är bra. Och svaren kommer. Och svaren ligger så klart i min barndom. Det visste jag ju. Jag visste mycket om mig själv. Jag VET mycket om mig själv. Men idag tar jag in det och låter det göra lite ont eller låter det kännas lite lättare. Och jag tillåter tom mig själv att vara lycklig.

I så många år har jag varit fast i "jag vet..". Insikt är en viktig sak. Insikt är värdefull. Insikt är om den tas hand om det som för mig framåt. Men många av mina insikter har fått ligga hos mig utan att behandlas. Jag har länge vetat varför jag inte fungerar i relationer och jag har gjort enorma framsteg. Men dom senaste månaderna har pusselbitarna verkligen rasat på plats. Med en sådan kraft att man nästan har kunnat höra dom falla ner på brädet som kallas livet.

Så, med våra svar på borden har vi suttit framför varandra och tittat på oss med nya ögon. I ljuset av det nya. Vi har gråtit, skrikit, skrattat och sagt våra förlåt. Jag har fått vräka ur mig all min besvikelse och han har fått säga vad som gör mest ont. Sen gjorde vi ett viktigt bokslut och beslöt oss för att lägga det bakom oss.

Ingen av oss tror att det kommer bli rosa moln och helt fritt från turbulens from nu. Vilken relation är det?

nu tar vi ännu ett steg. Efter dessa år kom vi till slut fram till att den här förbaskade halv-tillvaron vi levde i slet lite på oss. Slet väldigt mycket på oss. Bo på varsitt håll med våra barn, ständigt packa en väska för den lägenheten vi skulle spendera just den helgen i och ett evigt pusslande för att få ihop tillvaron som särbos. Mannen har t ex fått stressa som en idiot varje dag för att hinna hämta sin lilla, åka hem till oss, lämna av hans lilla för att plocka upp min Minsting och ta honom till träningen. Tre dagar i veckan. Dom övriga fyra har jag fått åka kollektivtrafik eller tigga plats i någon annans bil för att ta mig och Minstingen dit matchen är. Om några veckor slipper vi det. Då är vi äntligen två på riktigt. Jag kommer börja jobba mindre för Mannen tjänar så förbaskat mycket mer på sitt jobb. Och då får jag mer tid med våra arvingar. Som det ska vara. (och nej, inte för att han är man utan för att han råkar tjäna några goda jäkla tusenlappar mer än mig och GILLAR att jobba)

Det är våran gåva till vår familj. Inga ensamstående föräldrar borde behöva arbeta heltid. Fy fan vad trött jag är på den skiten. Och jag tänker njuta till fullo av dom sista åren när Minstingen min är liten. Den tiden är snart förbi. Tiden då mina barn är små. Mannens lilla är fyra år så än har vi kvar några småbarnsår.

Så ligger det till i Landet Storm.

Jag vill säga en sak till. Om då när jag lämnade honom. Om den oerhörda ilska jag kände och skrev om. Jag förstod att jag lämnade lite tomrum mellan raderna som kunde tolkas helt galet.

Mannen har aldrig aldrig slagit mig eller gjort mig illa fysiskt. Hur mycket ilska det än funnits mellan oss så har han aldrig låtit nävarna tala. Men jag däremot slog till honom när min frustration blev för stor. En smäll. En gång. Och den skammen har varit för jävlig. Men aldrig Mannen. Men tack för att du frågade vännen..

Är ni med mig mina Kära?