Så här funkar jag. I livet som med bloggar. Jag drar på i 190 och kör stenhårt ett tag, tömmer alla mina förråd och reserver. Jag serverar allt på silverfat och ställer dörrar på vid gavel och låter mig slukas med hull och hår.
Sen försvinner jag. Lämnar andra i bloggsfären lite undrande. Men i bloggvärlden funkar ju det. Allt är bara yta och ett klick bort ändå. I verkliga livet har alla mina val konsekvenser. Ena veckan är jag någons bästa vän andra syns jag inte finns inte. Ett lite överdrivet behov av att återhämta mig från livets mest intensiva processer. Nu börjar jag tröttna på det beteendet. Loggar in här på bloggen nästan varje vecka. Slås av hur enormt mycket jag saknar orden jag i perioder lyckats formulera här. Men precis som i livet så blir jag stum. Stumheten skapar större förvirring.
Eftersom jag tror på handling så är det därmed dags att handla. Antingen så slutar jag skriva eller så gör jag det på riktigt. Skiter i alla hål och tomrum. För herregud så mycket som jag hänt mig det senaste året. Saker jag inte skrivit om eller ens berättat för någon öga mot öga.
Ett inlägg om dagen. Så får det bli. Skitsamma om det har lika lite djup som en tesked. Orden måste ut! Jag exploderar snart!
Jag blir så glad av att läsa det här, du är saknad!
SvaraRaderaFb är en sak, omedelbart, kort och koncist men det är först i bloggen människan Stormen träder fram.
Tror att detsamma gäller för alla.
Kram och skriv så det dånar i tangenterna...