Heldag

I ett år har min yngsta sett fram emot att gå på Gröna Lund. Förra året åkte vi dit, jag han och en av hans vänner som råkar vara min äldsta sons pappas yngsta son alltså min äldsta sons andra bror.. ja jag vet..suck)

Hur som helst. Vi var där för ett år sedan. Hela dagen. 12 timmar av åkande, glassätande och mer åkande. Det var lätt en av dom mest fantastiska dagarna någonsin. En sådan där dag då allt klaffar. Vädret, stämningen och som en extra fantastisk bonus råkade vi gå förbi Sergels torg på väg hem och där pågick en helt makalös eldshow. När vi väl kommit hem kl 01.30 somnade min unge med ett stort leende på läpparna och säger "jag längtar redan till nästa gång"

Som vi alla vet, eftersom ålder och erfarenhet lär oss att inte ha för höga förväntningar, så blir det aldrig riktigt lika fantastisk.

Imorgon var det i alla fall tänkt att vi skulle till Grönan. Vi bjöd med en av hans vänner, helt utan släktskap denna gång, och gjorde planer med vännens föräldrar. I flera veckor har min grabb längtat, räknat ner och drömt. Han älskar verkligen Gröna Lund.

Kl 22.00 i kväll ringer jag pappan till grabben som ska med i morgon. "nähää va ska han det har inte sambon berättat och nej han mår inte så bra idag vi kanske kan avvakta tills i morgon men det ser inte ut att funka.."

Jag klarar inte av besvikelser. Jag klarar definitivt inte av när mina barn blir besvikna. Jag minns när min yngsta stod målvakt en gång för länge sedan och släppte in boll efter boll efter boll.. Jag fick tårar i ögonen, ville bara lyfta honom därifrån och ta honom till en plats där allt alltid går som man vill!

Jag fattar vad det handlar om. Jag vill att mina barn ska få allt. Allt jag aldrig fick och framförallt drabbas jag fortfarande av dåligt samvete över hur det var förr. När jag drack. Den där känslan av att jag aldrig aldrig var tillräcklig. Så jag överkompenserar nog en smula. Framförallt när det gäller min yngsta för min tonåring blev självständig och förståndig alldeles för tidigt och har förlåtit och älskar mig precis så skev och knasig som jag är. Min yngsta vill jag fortfarande skydda från besvikelser. Så när pappan till kompisen säger att det inte blir något Grönan i morgon blir jag så jävla besviken! Och lite arg. Jag berättar i alla fall dom tråkiga nyheterna för sonen och naturligtvis blir han ledsen.

Så vi kikar på alternativen, försöker komma på någon annan vi kan ta med. Visst kan vi åka bara jag och han eller med Mannen. Men jag blir åksjuk i en Volvo som åker fortare än 60 km i timmen. Så den planen la vi fort ner. Medan besvikelsen river i honom gör vi i alla fall planer och då ser jag något som aldrig slutar att förvåna mig med min yngsta son. Hans otroliga förmåga att acceptera! Han gillar läget, blir ledsen och lite arg men sen släpper han det (efter att jag lovat att ordna ett nytt besök i augusti när han kommit hem från sin semester med pappa)

Så, i morgon blir det istället Skyview, lunch på lillens favorit Indier och en lite shoppingtur på stan där vi ska "gå på affärer och drömma oss bort.."

Det är märkligt hur otroligt påverkad jag blir av sådant här. Alla människor blir ju någon gång besviken för sjutton. Jag har mycket att lära av mina barn.

Sov gott!