Efterlysning.

Någon av mina irl vänner som läser det här?

VBK? Gamla moster eller kusin? Älskling, är du är?

Kom ut kom ut. Det är ingen fara. Jag blir inte arg.

Hoohoo?

Ni kan väl säga hej med namn och så så jag vet att det är ni på riktigt.

Nu mat!

Lite kakor, lite Facebook och lite jobb då..

I dag var det en herre som skrev till mig på Facebook.

Han undrade vart "bäste Storm" tagit vägen.

Men hallå vad smickrande. Blev genast oerhört uppblåst och såg hur Kisse slickar mina fötter i hopp om att få vara med i mitt gäng.

Eller hur..?

I alla fall så skickade jag adressen hit eftersom jag är självklart vill behålla de få men naggande goda läsare jag har!

Jag är ju lite hemlig. Och tänker ibland att man kanske borde kommentera järnet och på så sätt få nya läsare. Men jag är lite lat. Vad säger ni? Ni kanske kan rekommendera, länka lite och agera pr-maskin?

Eller är det att hora?

Hur som helst. Jag är glad för er som läser. Massa glad. Och det där jobbet som jag var och pratade om idag känns så där alldeles lagom tråkigt, vanligt, underbetalt och allmänt blaha blaha.. Men jag vill nog ändå prova för jag vill nog ha ett alldeles vanligt och trist blaha-jobb just nu.

Kakorna på bilden har ingen som helst relevans med texten ni just läst. Dem är bara söta.

Lite mera jobba då?

Jag har blivit kallad på intervju. För ett jobb jag inte sökt. Blev så klart lite överraskad men sa ändå att jag skulle komma för jobbet verkade rätt intressant. Har fortfarande ingen aning om vem som skickat det här jobbet min väg eller om någon jag jobbar med nu eller har jobbat med förr har rekommenderat mig till kvinna som vill träffa mig. Så jag drar med mitt CV i högsta hugg och hoppas att jag inte missförstått helt och dom egentligen söker en kärnfysiker. För det vore ju lite pinsamt.

Mår bra. Om man nu ska vara så förbaskat fixerad vid mående. Vi fikade, mös och firade mig tronarvinge i går. Känns overkligt att jag har en son som är myndig om ett år. 17 år. Borde jag kanske känna mig gammal? Nej inte va? Jag känner mest en enorm tacksamhet att han växer upp och har blivit en sådan fin kille. Hans pappa saknar honom jätte mycket, det hördes i telefonen när jag pratade med honom i går. Lillen och hans pappa har påsklov tillsammans och jag tror att dom har det jätte fint. Men lillen längtar hem och jag vill nog att han kommer hem nu. Huset känns lite tomt utan honom öven om det är skönt att ha lite ensamtid med tronarvingen.

Nä nu. Kaffe och sedan iväg på jobbintervju.

Wish me luck. Eller ring polisen om ni inte hört av mig på 24 timmar. Hehe..

Puss på er mina Kära!

Here we go again..

Och så kom den. Baksidan av myntet. Den andra sidan. Den tristare polen.

Nu känns livet så där "kan jag få slänga mig framför ett tåg nu med en mejsel framför mig för att vara riktigt säker på att hjärtat aldrig slår igen"

Hela middagen satt jag omgiven av underbara, pratglada och härliga människor. Apatisk, trött, förvirrad. Det är då själva fan att jag aldrig lär mig.

Plötslig trötthet, myror i benen, tryck över bröstet och en känsla av att jag glömt något betyder att jag ska ner för dykning. Ner och skvalpa bland de andra bottenkrälande krypen ett tag. Platsen där depressiva episoder sitter runt ett bord med och tävlar om vem som mår sämst. En syjunta för bi-polära. "Kastade du dig framför ett tåg?! HA! Det är ingenting. En gång la jag mig under ett SAS-plan med bensin i fickorna och kedjerökte. SÅ deprimerad var jag!"

Anyway..

Nu är det lugn och ro som gäller. Det kan lika gärna vara över i morgon. Och det är inte så illa som det skulle kunna vara. Jag har haft dagar då jag verkligen stått på perrongen och undrat hur det skulle kännas men ångrat mig när jag inser att jag glömt mejseln. Många år sedan som tur är. När jag drack var de depressiva episoderna hemska. Det var som att bli släppt mitt i en öken med blodiga fotsulor, en tom vattenflaska och en lapp där det stod: "Du kommer aldrig hitta hem"

I morgon ska jag jobba. Det blir bra. Sen ska jag hem och baka en tårta. Eller ja okej då. Jag ska svänga förbi konditoriet och köpa en. Någon jag älskar fyller år. Och det ska vi fira.

Så det vore liksom puckat att kasta sig då. Mitt liv är nämligen inte bara mitt. Det är fullt av människor som vill dela det med mig.

Något värt att tänka på va?

Sov gott mina Kära.

Låt inte några elaka monster under sängen hindra er från att slänga ner fötterna på golvet i morgon och ta livet med storm.

Fredagsritualer på en måndag.

Dom är sällsynta ögonblicken då jag får sitta bredvid min son i soffan, äta butterkaka med mjölk och skratta högt. Vi har en lite ritual vi upprepar ibland. Allt för sällan nu för tiden. Vi promenerar, pratar om hur fantastisk han är, drömmer stort, drömmer fritt. Vi pratar proffskarriär i Spanien, examen i psykologi och juridik direkt efter några spännande år som reseledare i Asien. Jag passar på att hålla honom hårt i armen, stryka lite snabbt på kinden och säga hur oerhört välsignad jag är som får vara hans mamma.

Vi pratar om skolan och hur höga krav han har på sig själv. Vi pratar om fotbollen och hur man är en ödmjuk ledare. Vi pratar om livet utan att gräva för djupt. Vi är här och nu.

Vi hyr film. Länge länge står vi sida vid sida och väljer. Jag tar fram tre. Han säger nej till alla. Vi gillar samma filmer men en del av ritualen är att stå länge och välja. "Mamma, den här?" ropar han högt så att alla, även det coola gänget längst ner kan höra. Jag börjar nästan gråta av stolthet. "Mamma, visst har vi sett Bronson och ångrade att vi hyrde den va?"

Jag tänker på när jag var en liten tjej och stod i godiskön bakom en flicka och hennes mamma. Mamman strök flickan på kinden och sa "klart du kan få en klubba också det är ju fredag"

Jag höll på att svimma så ont gjorde det. Jag ville också stå i kön med min mamma och köpa lakritspipor för hela veckopengen.

25 år senare står jag i kön med min son och ska se "Oh Brother were art thou".

Jag undrar om någon i det coola gänget i videobutiken tittar på oss och önskar att hans mamma eller pappa kunde ta sig lite tid och undra vad han gör på kvällarna. Jag får en impuls att stanna till, vända mig mot det coola gänget md tonåringar och le mot dom. Krama om dom. Men det gör jag inte. Så gör man ju bara inte. Nej just det. Helvete. Nästa gång ska jag göra det. Vi går hem och jag tänker: "Min unge är i alla fall trygg. Han är sedd och vet att vi bryr oss om var han är på kvällarna. Han kommer i sin tur se sina barn och dem i sin tur...En unge i taget Stormen. En unge i taget.."

Nu sover min son i soffan. En 190 cm lång ung man. 17 år "gammal"och jag har fortfarande svårt att förstå att Gud hade så stort förtroende för mig så han gav mig min förstfödda.

Det största i livet är inte att älska sina barn. Det största är när dina barn vet att dom är älskade

Kan jag få en 3a ångest tack?

Påsken är väl över nu va?

Jag är så in i helvete trött. Har som sagt jobbat hela helgen. Andra har sovit hela helgen. Några jag känner har varit på mini-semester eller helt enkelt bara tagit det lugnt med sina familjer.

Många, många har nog druckit alkohol i helgen. Jag hör och ser spår av bakfylla och ångest överallt. En vän som gjort bort sig för femhundrade gången ringde och grät, min kollega såg lite sliten och skamsen ut i dag. Läser bloggar som osar av ågren och på tunnelbanan kändes gårdagens festande rätt närvarande.

Nästa vecka, nästa helg eller kanske till och med i morgon kommer många av de skamsna partyprissarna sitta med ett glas i handen igen. Minnet av måndagens ångest är som bortblåst. Snart kommer det ju nya helger att festa på! Det som var ett kvävande problem för några dagar sedan är nu ett minne blott! För fan. Det är ju snart Kristi Flygare! Efter det kan man ta det lugnt.

Sen tillbaka till oron i kroppen, skammen för att man gjort bort sig och känslan av stress.

Kanske gör man snart den där kopplingen.

Alkohol-Oro. Alkohol-Ångest. Alkohol-Skam.

Kanske gör man det aldrig.

Jag är så oerhört vansinnigt LYCKLIG över att jag vaknade i morse, pigg, utvilad och inte det minsta bakis! När jag promenerade ner för Ringvägen i morse stannade jag upp en stund. Söder låg tyst och det var inte en människa ute. Vilket lyckorus! Jag är nykter, vet vad jag gjorde igår, orsakade ingen något ont och kan gå med huvudet högt idag. Så har det ju inte alltid sett ut. För sju år sedan hade jag legat bakom mörka gardiner nu och drunknat i självförakt.

Hoppas er helg varit fri från skam och ångest mina Kära. Nu ska jag koka kaffe för min ångestfyllda vän kommer snart hit för lite tuff kärlek. Ja det funkar förstår ni. Människor som stryker alkisar medhårs och tiger kan lika gärna sätta en kula i tinningen på dem och trycka av.

Men det är ett helt annat inlägg!

Nu ska jag och tronarvingen moffa i oss butterkaka och grillchips.

Ha en skön Måndag min Kära.

Åååå så!

Å så jobbade jag från 14.30 igår till 08.00 idag och tillbaka klockan 13.30 idag å så var det årets segaste dag och jag bara äter för jag vill egentligen ta en snus eller något med nikotin i för dessa skitplåster hjälper inte hela vägen.

Å så kl 21.00 fick jag till slut åka hem efter att ha jobbat alldeles för många timmar på ett dygn. Imorgon ska jag sova och låta bli att ta reda på om man kan suga på nikotinplåster och få en större effekt?

Å så blev jag helt nojig när jag stod vid min port och letade efter nycklarna in för ibland tror jag att det åker omkring människor i bilar och bara väntar på att få skjuta någon. Drive by liksom.

Å i morse kom Mannens mamma förbi och skulle hämta sitt barnbarn och jag sa att hon gärna får komma förbi fler gånger för jag tycker att det är märkligt att vi träffats två gånger på ett år. Hon skrattade till lite ungefär som "hehe eller hur??" Jag fattar inte vad den kvinnan går på och nu ger jag upp. Svärmödrar borde förbjudas.

Å nu är jag så trött att jag snart ser små grisar med vingar flyga omkring.

Dags att sova kanske?