Mars

BAM!

Så en dag händer det. Jag vaknade på nyårsdagen med lunginflammation. När jag låg i sängen på morgonen helt däckad av febern inser jag en sak. Jag är inte lycklig. Ensam hemma med Mannen och barnen är jag inte lycklig. Jag älskar mina barn. Så, jag tittar på Mannen och säger följande:

"Jag vill att du går nu. Lämna nycklarna på hyllan i hallen, packa det nödvändigaste, gå ut genom dörren och kom aldrig mer tillbaka."

Och det gjorde han.

Så var den sagan slut. Inget lyckligt slut för mig och Mannen men väl början på ett ny spännande kapitel helt och hållet tillägnat mig själv.

Jag mår bra nu. Det gick tre dagar så satt jag omgiven av mina älskade vänner från jordens alla hörn. Hela trettonhelgen spenderade jag omgiven av kärlek och omtanke. Det fanns ingen tid att åka ner i något svart hål av sorg. Det fanns ingen tid att gråta för att det till slut var över. Jag skrattade, dansade och knaprade ipren för att hålla febern borta. Jag har fortfarande inte åkt ner i något hål och sörjt min relation. Jag är på väg upp ur ett.

"There ain't no bitch like me. No sad bitch like me. Im on a roll. Cry me a fucking river"

Tillägg: Okej, det gick inte riktigt så sansat till men jag orkar helt enkelt inte dra hela skiten igen. Vi bråkade, han fick ett utbrott och jag fick nog. Punkt slut.