jahaja..

Vad ska jag skriva om då??

Kan inte någon förslå något spännande. För annars kommer jag bara skriva om hur förbannat trött jag är på att vara Barbamamma.

Swoosh! Jag är en arbetare. Swoosh! Jag är en städmaskin. Swoosh! Jag är lagar mat medan tvätten snurrar i min mage som helt magiskt förvandlats till en tvättmaskin. Swoosh! Jag är en bro! I fall någon behöver en. Hade varit kul att SWOOSH förvandlas till en bank!

En vecka in i skolåret och jag går på knäna.

Tur att Mannen inte är här för då hade jag varit tvungen att swoosha mig till en sexbomb också. Och det orkar jag inte för jag orkar knappt ta en dusch för kl är tjugo över 10 på kvällen och jag kom precis hem till en sovande son jag sa hejdå till kl 07 i morse och jag måste upp klockan 05.30 eftersom jag börjar klockan 07.00 i morgon igen och igen och igen..

Jag måste gå ner i tid. Att arbeta heltid när man har barn är en helt fantastiskt usel ide. Fy fan.

Oj... Inte en siffra rätt där men jag är för trött för att skriva rätt.. God natt.

Kreativitet

Jag tittar in här hos min lilla blogg lite då och då i hopp om att jag kanske ska drabbas av lite kreativitet och få ner något. Det känns som om Gud spelar mig ett spratt. När jag har som mest att berätta så låser det sig. Kan någon svara på varför det är så?

Jag mår ganska bra. Om man nu ska känna efter så förbannat mycket. Gick tillbaka till jobbet i onsdags efter tre ljuvliga veckors semester. Landade i en arbetsplats i totalt kaos. Total! Första dagen fick jag jobb sju timmars övertid och ta hand om en kollega som mår väldigt dåligt pga en annan kollega som numera mår som han förtjänar. Jag ringde 100 samtal och skrek mig hes hos mina chefer. Nu är det förändringar på gång, personal ska omflyttas och våran chef kommer få jobba hårt för att få ihop gruppen under hösten. Att skrika sig hes är inte alltid populärt vilket jag nog kommer få känna på när alla mina kollegor är tillbaka. Bryr jag mig? Nej.

Mannen är bortrest. Så också mina sköna känslor för honom. Jag vet inte varför eller när dom åkte på semester men det känns svalt. Det har inte känts så länge men det oroar mig ändå lite. Kanske är det stressen med jobbet och kommande flytt och annat som spökar.

Eftersom det är rätt mycket som rör sig i huvudet på mig och min energi är rätt låg just nu så flyr jag. In i LOST. Påbörjar säsong 3 idag och är helt fast. Vi snackar ge-mig-mera-heroin-fast.

Jag inser att jag aldrig skulle stå ut om inte jag vore så välsignad med fantastiska vänner. I kollektivet finns alltid någon att hänga med, dricka lite kaffe och prata skit. Det finns så många djupa källor av klokhet i min närhet. Jag värdesätter dom oerhört. Jag hoppas dom vet det.

Nu drar jag något gammalt över mig ett tag till. Jag försöker att bara skriva i fall att jag skulle lyckas formulera något av verklig vikt.

Inte idag tydligen.

Hur mår ni mina Kära?

Asså det här med att blogga. Kaaanske inte riktigt min grej. Lite för otålig och lat för att "sprida ordet" så att många läser. Lite för självcentrerad för att skriva om ingen läser.

Moment 22.

I alla fall.

Jag mår bra. Min äldsta sons pappa är här. Vi kallar honom Pappa Björn. Han och hans kära ska på bröllop och dom stannar tills i morgon. Idag har jag och Pappa Björn gått på stan, köpt en ny kostym inför bröllopet eftersom han glömde sin hemma och se ätit en god lunch. En heldag med exet! Jag är oerhört tacksam över våran fina relation. Han är en fin vän och en helt underbar pappa. Detta gör att jag hoppas att jag och min yngsta sons pappa kommer kunna bygga på en relation snart. Tyvärr känns det rätt osannolikt. Tom Pappa Björn som ger alla en eller flera chanser har gett upp hoppet om min Minstas pappa. Synd.

I kväll går helt i nykterhetens tecken. Jag ska träffa en ny vän från LA som gått på AA i 30 år! Sen han var 17 år! Den hjärnan ska plockas i! Jag har hängt mycket med honom i helgen då nyktra alkisar (600 besökare) från hela världen besökt Stockholm för ett Europakonvent. Vilken helg. Vilka underbara människor!

På måndag åker jag och Mannen norrut. En vecka med Pappa Björn, hans kärlek och alla våra ungar. Vad jag längtar! När vi åker hem tar vi Minstingen med oss och även Pappa Björns yngsta son. Alltså min äldsta sons bror.. som inte är min son utan min äldsta sons pappas son.. Hänger ni med!?

Jag längtar efter mina barn. Minstingen har varit hos sin pappa i två veckor och min älskade förstfödda flyttade som sagt ut för några veckor sedan.

Ja.. vad ska man säga? Jag kanske lägger ner det här.

Eller så återkommer jag om en vecka eller ett år när inspirationen hittat tillbaka.

Och ja just det ja! Jag har fått en ny lägenhet! En alldeles egen utan roomies från helvetet! Samma hus, samma älskade kollektiv men en ny jättefin lägenhet. Inflytt 1a oktober! Woohoo!!

Ha en fortsatt underbar sommar mina Kära.

Jag och huvudvärken från helvetet.

Så det där långa fantastiska inlägget jag hade på gång får vänta.

Puss!

Å bakom dom där molnen ni vet...

..finns en varm sommar, lata dagar på stranden, en tålmodig älskande Mannen och hoppingivande känslor av att det går över. Den här gången också.

Uppe på ytan och nosar. Det får bli en lista.Stormens lilla rapport från botten.

Dom sista två veckorna har jag:

Sovit alldeles för lite. I snitt 4 timmar per natt.

Legat på stranden i snitt sex timmar per ledig dag.

Jobbat trots att hela mitt väsen skrikit "NEJ!"

Haft en vecka ledigt.

Helt tappat sexlusten.

Hittade den igen, tack och lov.

Knullat lite då rå.

Pratat med Mannen. Verkligen pratat och berättat om mina återkommande besök på botten.

Insett att Mannens själ har rum jag aldrig tittat in i.

Suttit i trädgården och spelat Alfapet med min yngsta i timmar.

Simmat i Mälaren.

Sett hela säsong sex a Celebrity Rehab with Dr Drew på en dag i ett sträck.

Stirrat i taket.

Fått lite ångestattacker. (oerhört märkligt eftersom jag aldrig får sådana)

Fått ett vansinnesutbrott för att jag tycker att Herr Ångest gott kunde hålla sig borta!

Pratat med en vän. En god vän som jag tappat bort lite. Nu hittade hon mig igen och nu släpper jag henne aldrig. Hör du det A-L? Aldrig.

Söndagskvällen har jag spenderat med Norrlands Finaste aka I´ma Whoop! Holla!!

Jag drog andan, spetsade öronen och skärpte mig allt jag kunde. För herregudminskapare vilket liv den kvinnan lever! Piraten, som visar sig vara en ytlig bekant till mig från en svunnen tid, blinddates, nya vänner, vänner som kliver fram ur den anonyma bloggsfären och in i I´ma Whopp´s förtrollande värld. Denna fantastiska kvinna som är lika briljant och rolig irl. Vi pratade bloggar, möten och elaka kommentarer. Hon har ju visst fått en sådan av någon mindre eftertänksam typ. Vi skrattade åt gamla minnen, människor vi båda känner och människor vi båda önskar att vi inte kände. Jag och I´ma går waaaay back! Vi lever så olika liv att vi ibland måste synkronisera vårt språk lite när vi ses. Så att vi förstår varandra. Vi lever lite som på olika planeter. Men så ibland ses på på en stilla ö (min soffa), dricker alldeles för mycket kaffe och när vi väl synkat oss kan vi uppdatera oss ordentligt och allt är som back in the days when..

Åååå nu ska Stormen krypa ner under täcket med Mannen och sova. 15 timmars arbetsdag i morgon. I´ma ska väl ligga i en cool park på söder, med sina coola solbrillor och dricka en cool läsk i all sin coolhet. You cant be her she´s a rockstar.

God natt mina Kära.

fortfarande här nere. hallå?

Snart en vecka utan ordentlig sömn. I natt låg jag och vred och vände på mig hela natten. Som en tjackpundare på avtändning. Lyckades i alla fall gå på yoga i dag. Jag insåg helt enkelt att jag inte skulle stå ut med mig själv om jag inte gick. Så Mannen släpade dit mig.

Du, fina fina fina älskade A-L. Jag saknar dig också. Mycket. Skicka ett mail. (johannaheltenkelt@hotmail.com) Tappat ditt nummer.

Jag hittade en sak jag skrev för snart 3 år sedan. Av någon anledning skrev jag alltid utan punkt. Snart uppe. Hoppas jag. Återkommer då.

Jag har en vän som älskar mig för allt jag är

En annan älskar mig för den jag har potential att bli Hon säger att hon får svindel av tanken på de höjder jag kan nå och eftersom jag inte vill orsaka henne obehag tänker jag att jag kanske ska stanna av

Ska det vara så?

En vän jag haft länge väntar tålmodigt på att jag ska sträcka mig till min fulla potential En annan misstänker jag lämnar min sida när jag skjuter förbi henne och min skugga blir för stor Ingen vill stå i min skugga

Varför är det så?

För länge sedan sa en nära vän till mig att hon inte klarade av att se mig ta livet av mig själv Så hon gick och kommer aldrig mer tillbaka Så mycket smärta orsakade min dödlighet henne

Ska jag bjuda henne på min begravning?

Igår fick jag veta att jag har en vän som älskar mig för den jag en gång var Hon är mitt förflutna. Tack vare henne kan jag idag se tillbaka på allt jag levt igenom och tänka att någon älskade mig

Men sen tänker jag att hennes kärlek kanske dör inför den kvinna jag är idag

Varför tänker jag så?

Sol ute, sol inne..

..men det skiter jag i och stannar inne.

Paralyserad och trött tar jag mig fram just denna dagen.

Jag ligger lite i den nedre polen och simmar med allt vad det innebär. Skovet, episoden, perioden eller vad man väljer att kalla det. Depressionen är här och denna gånen är djupare än på länge.

Kroppen är tung, jag har svårt att se att jag någonsin ska bli glad igen, jag kan inte sova men är så trött att jag ser suddigt. Min typ av bipolaritet kan nämligen vara lite av en överraskande coctail! Deprimerad men manisk samtidigt. Kroppen vill inte röra sig men tankarna vägrar stanna av. Det är ett helvete. Min alkoholiserade pappa låg kopplad till maskiner och hölls vid liv med mediciner dom sista åren av sitt liv. Halva hans hjärna var död. Ett kolli. En grönsak. Där låg han förmodligen med något slags medvetande kvar eftersom han reagerade väldigt starkt när jag klev in i rummet. Han visste att jag var där. Hans familj sa "tänk dig att leva så där. Att inte kunna röra sig eller prata. Ensam med alla tankar och demoner" Ingen kunde en föreställa sig vilket märker det måste vara. Det kan jag.

Gör något Johanna. Ut med dig. Prata med dina vänner. Be om hjälp. Be din älskade krama dig. Skrik eller gråt för helvete!! Huvudet fullt av tankar som avlöser varandra i en rasande takt. Men tungmodet håller mig fast.

Som för många andra bipolära så finnsd et olika faktorer som utläser mina episoder (som jag väljer att kalla dom)

Stress är den värsta. Inre stress.

Min inre stress just nu består av en roomie från helvetet som visar sig vara den största jävla egoisten som någonsin fötts. Hon har hyrt ut ett rum i vår lägenhet utan att fråga mig. I mitt hem!! Och det är bara en av många många saker den kvinna är kapabel till. Vad sägs tex om att vägra betala för internet för att vi "inte har något kontrakt"? Hon är girig och snål Jag klarar inte av snåla människor. I min värld är det rätt lågt stående varelser. Hon pekar gärna på sin burk med ingefära och förklarar för min son att den är hennes men han får gärna låna lite.

Hon vill inte bo här. Det har hon gjort tydligt för både mig och mina kollektivgrannar. Men hon vägrar flytta! Och om inte hon flyttar kan inte jag ta en annan lägenhet i huset jag bor i. Mitt hem. Mitt kollektiv. Min stora trygghet i livet. För hon står på kontraktet tillsammans med mig och ett Förstahandskontrakt släpper hon aldrig! Jag klarar inte av att bo med henne. Hon är en orm! Så det betyder att jag kanske måste flytta. Vilket är inget mindre än en katastrof. Från mitt hem mitt kollektiv och min trygghet.

Några av mina fina grannar försöker febrilt lösa situationen genom att vädja till henne att flytta eftersom hon ändå inte VILL bo i kollektivet. Dom klurar, funderar och vrider och vänder på problemet i hopp om att hitta en lösning.

Själv sitter jag med huvudet fullt av rusande tankar i total apati.

Mannen ringde precis.

Han har börjat lära sig att se tecken. Och han är stark. Så oerhört stark. Han kommer snart hit och håller mig i handen. Om några dagar, hoppas jag, går det kanske över.

Mina Kära. Det här är en ensam sjukdom. En av dom 10 mest handikappande i världen enligt många källor. Många klarar sig inte. Dom tar livet av sig, super sig sönder och samman eller spenderar livet på olika institutioner. Och vet ni vad? I dag känns ett kalt vitt rum rätt lockande. En metallsäng. Personal som tar hand om mig och övervakar minsta steg jag tar. En näve lugnande. Gud vad jag saknar Herr Benzo ibland.

Problemet med det är att jag önskar att leva livet utan sinnes-förändrande preparat. Och Herr Benzo har den effekten på mig att jag blir helt personlighets-förändrad. Han håller mig stadigt i handen hela vägen mot döden. Så min starka önskan att leva på riktigt går inte ihop med min heta innerliga önskan att slippa mina poler.

Om Gud hade varit smart hade han gjort mig immun mot beroendesjukdomar.

ska försöka sova nu