Sol ute, sol inne..

..men det skiter jag i och stannar inne.

Paralyserad och trött tar jag mig fram just denna dagen.

Jag ligger lite i den nedre polen och simmar med allt vad det innebär. Skovet, episoden, perioden eller vad man väljer att kalla det. Depressionen är här och denna gånen är djupare än på länge.

Kroppen är tung, jag har svårt att se att jag någonsin ska bli glad igen, jag kan inte sova men är så trött att jag ser suddigt. Min typ av bipolaritet kan nämligen vara lite av en överraskande coctail! Deprimerad men manisk samtidigt. Kroppen vill inte röra sig men tankarna vägrar stanna av. Det är ett helvete. Min alkoholiserade pappa låg kopplad till maskiner och hölls vid liv med mediciner dom sista åren av sitt liv. Halva hans hjärna var död. Ett kolli. En grönsak. Där låg han förmodligen med något slags medvetande kvar eftersom han reagerade väldigt starkt när jag klev in i rummet. Han visste att jag var där. Hans familj sa "tänk dig att leva så där. Att inte kunna röra sig eller prata. Ensam med alla tankar och demoner" Ingen kunde en föreställa sig vilket märker det måste vara. Det kan jag.

Gör något Johanna. Ut med dig. Prata med dina vänner. Be om hjälp. Be din älskade krama dig. Skrik eller gråt för helvete!! Huvudet fullt av tankar som avlöser varandra i en rasande takt. Men tungmodet håller mig fast.

Som för många andra bipolära så finnsd et olika faktorer som utläser mina episoder (som jag väljer att kalla dom)

Stress är den värsta. Inre stress.

Min inre stress just nu består av en roomie från helvetet som visar sig vara den största jävla egoisten som någonsin fötts. Hon har hyrt ut ett rum i vår lägenhet utan att fråga mig. I mitt hem!! Och det är bara en av många många saker den kvinna är kapabel till. Vad sägs tex om att vägra betala för internet för att vi "inte har något kontrakt"? Hon är girig och snål Jag klarar inte av snåla människor. I min värld är det rätt lågt stående varelser. Hon pekar gärna på sin burk med ingefära och förklarar för min son att den är hennes men han får gärna låna lite.

Hon vill inte bo här. Det har hon gjort tydligt för både mig och mina kollektivgrannar. Men hon vägrar flytta! Och om inte hon flyttar kan inte jag ta en annan lägenhet i huset jag bor i. Mitt hem. Mitt kollektiv. Min stora trygghet i livet. För hon står på kontraktet tillsammans med mig och ett Förstahandskontrakt släpper hon aldrig! Jag klarar inte av att bo med henne. Hon är en orm! Så det betyder att jag kanske måste flytta. Vilket är inget mindre än en katastrof. Från mitt hem mitt kollektiv och min trygghet.

Några av mina fina grannar försöker febrilt lösa situationen genom att vädja till henne att flytta eftersom hon ändå inte VILL bo i kollektivet. Dom klurar, funderar och vrider och vänder på problemet i hopp om att hitta en lösning.

Själv sitter jag med huvudet fullt av rusande tankar i total apati.

Mannen ringde precis.

Han har börjat lära sig att se tecken. Och han är stark. Så oerhört stark. Han kommer snart hit och håller mig i handen. Om några dagar, hoppas jag, går det kanske över.

Mina Kära. Det här är en ensam sjukdom. En av dom 10 mest handikappande i världen enligt många källor. Många klarar sig inte. Dom tar livet av sig, super sig sönder och samman eller spenderar livet på olika institutioner. Och vet ni vad? I dag känns ett kalt vitt rum rätt lockande. En metallsäng. Personal som tar hand om mig och övervakar minsta steg jag tar. En näve lugnande. Gud vad jag saknar Herr Benzo ibland.

Problemet med det är att jag önskar att leva livet utan sinnes-förändrande preparat. Och Herr Benzo har den effekten på mig att jag blir helt personlighets-förändrad. Han håller mig stadigt i handen hela vägen mot döden. Så min starka önskan att leva på riktigt går inte ihop med min heta innerliga önskan att slippa mina poler.

Om Gud hade varit smart hade han gjort mig immun mot beroendesjukdomar.

ska försöka sova nu