vit jul

Mellan Trolltyg i Tomteskogen och Kalle tar vi lite paus. Tonåringen är hopplöst förkyld och ligger i min säng och spelar PS. Minstingen spelar på sitt nya DS-spel. Får väl skylla mig själv om jag köper spel åt dom antar jag. Dom får 10 minuter till. Sen är det Kalle och knäck för hela slanten. Efter Kalle spelar vi Scrabble med egna reglar. Allt funkar alla ord är godkända. Man får många poäng för PEZ t ex.

I en liten kort sekund saknade jag i morse. Det högg till i bröstet när jag såg kostymen som hänger i garderoben. Hängde den längst in, stängde dörren och drog några djupa andetag.

Nu börjar Kalle!

Föräldrar. Låt Julen bli vit.

dan före dan.. före dan..? eller hur var det nu..

Det är jul om två dagar.

Ja. Inga konstigheter. Jag har båda grabbarna hemma, struntar i alla måsten och mina arvingar har fått bestämma vad vi ska äta till julmiddag.

Fläskfile, potatisgratäng och till efterrätt äter vi marängsviss (shvish, svish?)

Mina underbara ungar är så där härligt befriade från alla konstiga föreställningar om hur det "borde vara". Vi har en uppblåsbar julgran i som man kan ta med sig in i duschen (vi har provat), pyntar med allt som ungarna tillverkat på dagis/skola/fritids genom åren och värmer glögg mest för att det doftar så gott.

Vi går i långkalsonger hela julafton, ligger i soffan och äter pepparkakor (köpta), dricker julmust och käkar knäck (hemmagjord) På kvällen kommer några av mina vänner förbi och ser film (Sagan Om Ringen) Jag har köpt alla julklappar för en månad sedan (några har jag inte längre användning av och dom åker till välgörenhet). Jag har storhandlat igår och behöver inte gå utanför dörren på en vecka om jag inte vill det för jag har semester!

God Jul på er mina Kära.

bloppar lite

Fyra tröjor stl L, sju par strumpor, ett gäng kalsonger stl L och en kostym?

För 100 kr är allt ditt.

Och så dör vi en långsam död

Jo men jag tänkte så här då mina Kära

Jag uppdaterar en gång i månaden då jag och Mannen blir ihop igen. Ååååh lycka vi älskar varandra och ALLT går att lösa om man älskar varandra och ALLT blir bättre bara vi anstränger oss ännu mer för att älska varandra ännu mer!

Sen gör jag slut och uppdaterar igen.

Nu är det gjort. Slut och uppdaterat.

Jag önskar verkligen att jag orkade berätta för er vilken vidrig jävla resa det här är. Relationsdysfunktion. Medberoende. Destruktiva relationer mellan destruktiva människor. Halva människor hittar och förälskar sig i andra halva människor.

För mycket realism kanske? För mörkt kanske? Tvekar inför att skriva om min process för då måste jag kanske förklara, genomföra, följa upp. Eller jag tvekar att publicera det här. För skriver det gör jag. Väldigt mycket. Men jag har inte någon lust att stå till svars inför någon. OCh det tänker jag inte göra men publicerar ändå. För jag har bestämt mig för att göra saker annorlunda from med nu.

Lite realizzm med en twizzt of faith. Som en vodka sour med lite socker på toppen. Fast utan alkohol för alkohol det dricker ju inte jag även om tanken slog mig i går. PANG! "Tänk om man skulle dricka på det här? För DET funkade ju förr att dricka på smärtan för då slipper jag smärtan och nu vill jag bara vara full avstängd påtänd knall död hejdå!"

Jag har bestämt mig. Mannen eller han som jag kallade Mannen. Ni vet han jag älskar och avgudar näst intill tillber? Han kan dra åt helvete. Raka vägen ner till dom hetare graderna av helvetet där män som skadar kvinnor brinner till tonerna "Last christmas I gave you my heart.."

Inget jag-släpper-dig-med-kärlek.

Inget det-var-vackert-men-ödet-vill-annorlunda

Inget jävla snickelisnack och nu förnekar vi verkligheten.

Inget försök till poesi över en kärlek som inte höll. Poesi. Kommunikation för människor som inte klarar av realism. Allt blir mer hanterbart om man säger "jag dog för din kärlekes skull på en äng full av röd vallmo" istället för att säga som det är. "Jag kommer dö om jag inte lämnar dig. Här har du den fula jävla pelargonen jag gav dig i somras hoppas du käkar upp den kvävs och dör." Nej ingen poesi.

Det hjälper inte. Det gör inte mindre ont för att kniven mellan revbenen sitter ändå där den var tänkt att hamna.

So here we go.

Mannen. Du kan dra åt helvete. Jag dansar till tonerna av nyare fräschare låtar. Jag tänker aldrig mer dansa den där dödliga dansen med dig. Du får dra mot dom där graderna. Ensam. Du har skadat mig för sista gången. Och ja okej då. Jag ska väl slänga in en liten dos av min egen inventering. Jag har också skadat. Jag har också siktat på det lilla mellanrummet mellan revbenen och tryck med all min kraft. Men vet ni vad? Det här är MITT farväl och jag säger det så här.

Aldrig mer. Du är borta. Död för mig.

Han ni vet... vad hette han.. han.. Ma... fan jag har redan glömt.

Poff gone bye bye

Stormen och Mannen

Vi är tillsammans igen. Förmodligen den sämsta iden i världshistorien, dömt att misslyckas och jag kommer med all säkerhet få mitt hjärta krossat. Igen.

Till slut gav vi nog båda upp att försöka undvika varandra. Vi går på samma AA-möten, umgås med samma människor och hänger på samma ställen och en kväll hamnade vi på samma fik. När jag gick hem stod jag inte ut. Att inte prata med varandra, inte ens titta varandra i ögonen slet i mig. Så jag skickade ett sms.

"Du var fin ikväll. Jag saknar dig"

Det tog 10 minuter så ringde han och vi pratade i flera timmar. Vi pratade, grät och sa våra förlåt. Sen kom han hem till mig och så fort han gick in genom dörren började jag knäppa upp knapparna i min skjorta.

Det har nu gått en månad. Vi har det fantastiskt. Men inget är förändrat, orsakerna till att det tog slut är kvar. Vi har pratat om det och vi har båda tagit små men viktiga steg för att förändra våra beteenden för om inget förändras kommer vi inte klara det här, det vet vi. Men just nu kör vi bara och njuter av att vara med varandra igen. Två månader utan varandra har gjort oss hungriga. Vi får inte nog av varandra.

Kärlek och galenskap.

Och så gråter jag........

i två dagar har jag gråtit. Mellan varven måste man ändå snyta sig och inta rollen som mamma och arbetskollega. Mina kollegor har nog varit smått obekväma inför mitt plötsliga bräckliga jag som går undan och gömmer sig på toan och grinar högljutt.

Jag har telefonen på laddning hela tiden för batteriet orkar inte med. Det gör ont i hela kroppen jag är utmattad och så in i helvete ledsen!

Eftersom Gud gillar att förbrylla mig så räcker det tydligen inte att jag var tvungen att träffa honom i fredags. NATURLIGTVIS springer jag på honom i går också! Jag går med blicken i marken efter jobbet, stannar för att ta en cigg och tittar upp och möter hans stora blå.

Slåt fort ner blicken igen och går förbi honom. Han. Mannen. För sexveckor sedan låg jag i hans armar. Idag slår jag ner blicken när jag mäter honom på gatan.

Vad fan vill du Gud??!!!

Träffade Honom idag. Helt oväntat. Som ett slag i magen. Min vän N tog mig snabbt därifrån körde hem mig och lät mig ha "my big feeling" Hon strök mig på ryggen medan jag stod framåtböjd i en port på Söder och försökte andas. Sen grät jag och skrek lite.

Helt plötsligt känns min nya fina lägenhet tom kall enslig och ensam. Jag hatar den här känslan. Jag hatar den! Jag älskar honom så jävla helvetes mycket och det gör mig så FÖRBANNAD!!

Förbannad för att han var uppklädd till tänderna och redo för en kväll på stan. Förbannad för att han skrattade. Förbannad för att han inte så ledsen ut. Förbannad för att jag trodde att jag klarade av det här så bra.

Nu får någon komma hit och ta hand om mig!