Och så dör vi en långsam död

Jo men jag tänkte så här då mina Kära

Jag uppdaterar en gång i månaden då jag och Mannen blir ihop igen. Ååååh lycka vi älskar varandra och ALLT går att lösa om man älskar varandra och ALLT blir bättre bara vi anstränger oss ännu mer för att älska varandra ännu mer!

Sen gör jag slut och uppdaterar igen.

Nu är det gjort. Slut och uppdaterat.

Jag önskar verkligen att jag orkade berätta för er vilken vidrig jävla resa det här är. Relationsdysfunktion. Medberoende. Destruktiva relationer mellan destruktiva människor. Halva människor hittar och förälskar sig i andra halva människor.

För mycket realism kanske? För mörkt kanske? Tvekar inför att skriva om min process för då måste jag kanske förklara, genomföra, följa upp. Eller jag tvekar att publicera det här. För skriver det gör jag. Väldigt mycket. Men jag har inte någon lust att stå till svars inför någon. OCh det tänker jag inte göra men publicerar ändå. För jag har bestämt mig för att göra saker annorlunda from med nu.

Lite realizzm med en twizzt of faith. Som en vodka sour med lite socker på toppen. Fast utan alkohol för alkohol det dricker ju inte jag även om tanken slog mig i går. PANG! "Tänk om man skulle dricka på det här? För DET funkade ju förr att dricka på smärtan för då slipper jag smärtan och nu vill jag bara vara full avstängd påtänd knall död hejdå!"

Jag har bestämt mig. Mannen eller han som jag kallade Mannen. Ni vet han jag älskar och avgudar näst intill tillber? Han kan dra åt helvete. Raka vägen ner till dom hetare graderna av helvetet där män som skadar kvinnor brinner till tonerna "Last christmas I gave you my heart.."

Inget jag-släpper-dig-med-kärlek.

Inget det-var-vackert-men-ödet-vill-annorlunda

Inget jävla snickelisnack och nu förnekar vi verkligheten.

Inget försök till poesi över en kärlek som inte höll. Poesi. Kommunikation för människor som inte klarar av realism. Allt blir mer hanterbart om man säger "jag dog för din kärlekes skull på en äng full av röd vallmo" istället för att säga som det är. "Jag kommer dö om jag inte lämnar dig. Här har du den fula jävla pelargonen jag gav dig i somras hoppas du käkar upp den kvävs och dör." Nej ingen poesi.

Det hjälper inte. Det gör inte mindre ont för att kniven mellan revbenen sitter ändå där den var tänkt att hamna.

So here we go.

Mannen. Du kan dra åt helvete. Jag dansar till tonerna av nyare fräschare låtar. Jag tänker aldrig mer dansa den där dödliga dansen med dig. Du får dra mot dom där graderna. Ensam. Du har skadat mig för sista gången. Och ja okej då. Jag ska väl slänga in en liten dos av min egen inventering. Jag har också skadat. Jag har också siktat på det lilla mellanrummet mellan revbenen och tryck med all min kraft. Men vet ni vad? Det här är MITT farväl och jag säger det så här.

Aldrig mer. Du är borta. Död för mig.

Han ni vet... vad hette han.. han.. Ma... fan jag har redan glömt.

Poff gone bye bye