Och så dör vi en långsam död

Jo men jag tänkte så här då mina Kära

Jag uppdaterar en gång i månaden då jag och Mannen blir ihop igen. Ååååh lycka vi älskar varandra och ALLT går att lösa om man älskar varandra och ALLT blir bättre bara vi anstränger oss ännu mer för att älska varandra ännu mer!

Sen gör jag slut och uppdaterar igen.

Nu är det gjort. Slut och uppdaterat.

Jag önskar verkligen att jag orkade berätta för er vilken vidrig jävla resa det här är. Relationsdysfunktion. Medberoende. Destruktiva relationer mellan destruktiva människor. Halva människor hittar och förälskar sig i andra halva människor.

För mycket realism kanske? För mörkt kanske? Tvekar inför att skriva om min process för då måste jag kanske förklara, genomföra, följa upp. Eller jag tvekar att publicera det här. För skriver det gör jag. Väldigt mycket. Men jag har inte någon lust att stå till svars inför någon. OCh det tänker jag inte göra men publicerar ändå. För jag har bestämt mig för att göra saker annorlunda from med nu.

Lite realizzm med en twizzt of faith. Som en vodka sour med lite socker på toppen. Fast utan alkohol för alkohol det dricker ju inte jag även om tanken slog mig i går. PANG! "Tänk om man skulle dricka på det här? För DET funkade ju förr att dricka på smärtan för då slipper jag smärtan och nu vill jag bara vara full avstängd påtänd knall död hejdå!"

Jag har bestämt mig. Mannen eller han som jag kallade Mannen. Ni vet han jag älskar och avgudar näst intill tillber? Han kan dra åt helvete. Raka vägen ner till dom hetare graderna av helvetet där män som skadar kvinnor brinner till tonerna "Last christmas I gave you my heart.."

Inget jag-släpper-dig-med-kärlek.

Inget det-var-vackert-men-ödet-vill-annorlunda

Inget jävla snickelisnack och nu förnekar vi verkligheten.

Inget försök till poesi över en kärlek som inte höll. Poesi. Kommunikation för människor som inte klarar av realism. Allt blir mer hanterbart om man säger "jag dog för din kärlekes skull på en äng full av röd vallmo" istället för att säga som det är. "Jag kommer dö om jag inte lämnar dig. Här har du den fula jävla pelargonen jag gav dig i somras hoppas du käkar upp den kvävs och dör." Nej ingen poesi.

Det hjälper inte. Det gör inte mindre ont för att kniven mellan revbenen sitter ändå där den var tänkt att hamna.

So here we go.

Mannen. Du kan dra åt helvete. Jag dansar till tonerna av nyare fräschare låtar. Jag tänker aldrig mer dansa den där dödliga dansen med dig. Du får dra mot dom där graderna. Ensam. Du har skadat mig för sista gången. Och ja okej då. Jag ska väl slänga in en liten dos av min egen inventering. Jag har också skadat. Jag har också siktat på det lilla mellanrummet mellan revbenen och tryck med all min kraft. Men vet ni vad? Det här är MITT farväl och jag säger det så här.

Aldrig mer. Du är borta. Död för mig.

Han ni vet... vad hette han.. han.. Ma... fan jag har redan glömt.

Poff gone bye bye

Stormen och Mannen

Vi är tillsammans igen. Förmodligen den sämsta iden i världshistorien, dömt att misslyckas och jag kommer med all säkerhet få mitt hjärta krossat. Igen.

Till slut gav vi nog båda upp att försöka undvika varandra. Vi går på samma AA-möten, umgås med samma människor och hänger på samma ställen och en kväll hamnade vi på samma fik. När jag gick hem stod jag inte ut. Att inte prata med varandra, inte ens titta varandra i ögonen slet i mig. Så jag skickade ett sms.

"Du var fin ikväll. Jag saknar dig"

Det tog 10 minuter så ringde han och vi pratade i flera timmar. Vi pratade, grät och sa våra förlåt. Sen kom han hem till mig och så fort han gick in genom dörren började jag knäppa upp knapparna i min skjorta.

Det har nu gått en månad. Vi har det fantastiskt. Men inget är förändrat, orsakerna till att det tog slut är kvar. Vi har pratat om det och vi har båda tagit små men viktiga steg för att förändra våra beteenden för om inget förändras kommer vi inte klara det här, det vet vi. Men just nu kör vi bara och njuter av att vara med varandra igen. Två månader utan varandra har gjort oss hungriga. Vi får inte nog av varandra.

Kärlek och galenskap.

Och så gråter jag........

i två dagar har jag gråtit. Mellan varven måste man ändå snyta sig och inta rollen som mamma och arbetskollega. Mina kollegor har nog varit smått obekväma inför mitt plötsliga bräckliga jag som går undan och gömmer sig på toan och grinar högljutt.

Jag har telefonen på laddning hela tiden för batteriet orkar inte med. Det gör ont i hela kroppen jag är utmattad och så in i helvete ledsen!

Eftersom Gud gillar att förbrylla mig så räcker det tydligen inte att jag var tvungen att träffa honom i fredags. NATURLIGTVIS springer jag på honom i går också! Jag går med blicken i marken efter jobbet, stannar för att ta en cigg och tittar upp och möter hans stora blå.

Slåt fort ner blicken igen och går förbi honom. Han. Mannen. För sexveckor sedan låg jag i hans armar. Idag slår jag ner blicken när jag mäter honom på gatan.

Vad fan vill du Gud??!!!

Träffade Honom idag. Helt oväntat. Som ett slag i magen. Min vän N tog mig snabbt därifrån körde hem mig och lät mig ha "my big feeling" Hon strök mig på ryggen medan jag stod framåtböjd i en port på Söder och försökte andas. Sen grät jag och skrek lite.

Helt plötsligt känns min nya fina lägenhet tom kall enslig och ensam. Jag hatar den här känslan. Jag hatar den! Jag älskar honom så jävla helvetes mycket och det gör mig så FÖRBANNAD!!

Förbannad för att han var uppklädd till tänderna och redo för en kväll på stan. Förbannad för att han skrattade. Förbannad för att han inte så ledsen ut. Förbannad för att jag trodde att jag klarade av det här så bra.

Nu får någon komma hit och ta hand om mig!

Åååå hon fejjar!

Så målar jag och spacklar jag och målar lite till och lagar och fixar och är årets hantverkare..

Hmmm... Känns igen! Gjorde inte jag det här för ungefär 1 år sedan? Jag hatar att flytta. Jag hatar att flytta in i en lägenhet som behöver målas. Jag hatar att jag inte kan titta på en fläckig vägg och tänka: "Äh what a fuck! Lite skit i hörnen har ingen dött av"

Jag undrar. Är 2500 kr mycket för att få mitt kök omålat? Det är litet. En och en halv liten vägg, skåp på insidan och utsidan, lister, tak och ja.. allt. Är det ett bra pris? Jag behöver veta NU!

Mina Kära. Jag är trött. Och lite kåt. Bara-så-ni-vet.

Jajja.. Det får inte bli en inredningsblogg liksom.

lugn och fin..

Ledig idag och ska bara.. köpa färg, maskeringstejp, polish till fula plastgolv, diverse prylar som får ett hem att rulla och ett nytt fint skrivblock till Minstingen som han ska använda fö att lära sig Japanska. Han sitter vid googletranslate så fort han kan.

Och sen ska jag dra en tand. Balle!

I´ma behöver en liten dos av sannig yo know!

Ibland får jag panik när jag tänker på att dagarna och veckorna går oavsett vad jag fyller dom med. Nu är det söndag och jag undrar vad jag gjort av verkligt värde dom senaste veckorna. Värde som man inte kan mäta i antalet packade lådor och antalet intjänade kronor på arbetet.

Summan av kardemumman handlar mycket om Han Jag Kallade Mannen. Eller om att undvika minnet, känslan, saknaden. Det har till min stora förvåning gått bra. I det stora hela. Jag har drömt jobbiga drömmar, gått ner mig till knäna i saknad en liten stund på kvällen när jag ska sova och jag har tänkt mycket på vad han gör och varför han gör det och varför varför det inte kan funka!

Men mest har jag som ni vet knatat på i rask takt för att jag inte orkar känna efter för mycket.

Veckan som gått har känts lite lättare, lite roligare och väldigt hoppingivande.

Jag har fikat med finaste finaste I´ma whop. Vi träffades på Söder och jag kom först så hon slapp stå ute och vänta för I´ma går inte in och sitter och väntar själv för det vågar hon inte. Eh? Kändes ändå tryggt att hon visar var det knäppa skåpet ska stå. Skulle bli vansinnigt förvirrat om hon helt plötsligt kunde göra som folk.

Det viktigaste med vår fika var inte den iPhone som hon gav till mig. Men jag nämner den för jag är så själaglad! Med min budget finns det liksom inte utrymme för nya telefoner hur mycket min än strular och ingen kan få tag på mig. I´ma whop har en ny superfrän och cool en så då får hennes Mama J (jag alltså) hennes gamla! Lycka!!

Vi drack våra varma drycker, pratade om livet och om (trumvirvel) karlar. Att I´ma är singel handlar inte om att ingen man förstått hur fantastisk och underbar hon är. Det handlar om dom absurda listor med konstiga krav hon har på män. Dom är rena manifestet! Vi snackar Bibliska volymer.

Jag lyssnade en liten stund på "han har fel mössa och är snyggare med skägg och Guuud vilken heting han var tills han log eller jag gillar honom men han har liksom fel stil..."

Det gör mig lite ledsen att denna otroliga kvinna lägger sådana hinder mellan sig och kärleken. Alla dessa sätt att göra det OMÖJLIGT att någonsin träffa någon med stort hjärta. En man som tar henne i sina armar, oavsett om dom har rätta tatueringarna eller inte och tittar henne i ögonen som om varje gång var den första. Skitsamma för helsike om han har "rätta" looken eller hänger på dom rätta ställena.

Vilket oerhört avancerat sätt att se till att man aldrig någonsin träffar någon och riskerar att bli sårad. Om man låter dom små detaljerna avgöra hurvida en människa ska få komma in i ens liv så missar man dom fantastiska stora mötena. Och den där stora kärleken får inte komma fram i kön eftersom man inte betar av den med misslyckade försök och halvdana korta relationer.

I´ma. Ta och kamma dig nu för helvete och sätt igång och riv dom där fåniga manifesten. Och se till att dina fina vänner kammar igenom sina toviga hår och skakar av sig lite av den där konstiga attityden ni slänger er med på dom coola hängen på coola Söder. Eller var ni nu sitter och hänger i eran coolhet. Aight?!

Och allt det här säger jag så klart till henne och så klart skriver hon om det i sin blogg http://www.kärochjävlig.se/?q=imawhopyoass/you-want-truth-you-cant-handle-truth. Det finns hopp om henne för hon är en alldeles särskild ung kvinna. Alldels särskilt förmögen att lyssna fast hon mest ser ut som om hon vill krypa ner mellan kaffeborden och glida ut på Götgatan igen. Jobbiga Mama J ser hon ut att tänka.

Det här inlägget gränsar till att bli lite för personligt men jag lutar mig mot att hon faktiskt skriver om det själv och gillar hon det inte tar jag bort det. Aight?? (på rätta dialekten)

Sen vill jag bara tillägga en sak om hennes nya fina vänner. Jag har aldrig träffat dom men hört massor och massor om dom. Jag gillar dom för dom verkar vara bra för min fina I´ma. Dom verkar förstå vilken alldeles särskild dam hon är. I min bok är man inte alldeles körd om man fattar grejen med donnan från Luleyo. Aight?!

I´ma. Kamma dig. Jag älskar dig. Så mycket så mycket...AIGHT?!