Seriöst. Jag måste sluta upp med att försvinna så här för det enda det skapar är ett sug efter att få ösa ur mig allt som hänt i min frånvaro. Och nu när jag ska skriva så blir jag lite smått paralyserad för hur summerar man när man tycker att allt som händer är viktigt?
Funderar på vad ni skulle vilja veta. Vad vill jag veta när någon varit borta länge länge..
Mannen.
Vill ni veta?
I väntan på omröstningen i den frågan så summerar jag allt annat. Nästan.
Jag jobbar vidare på mitt skitjobb som personlig assistent. Personlig. Assistent. Jag svänger häftigt mellan känslan av att kasta bort min tid på ett skitjobb som jag i ärlighetens namn rätt ofta (och med enorm brist på ödmjukhet) tycker att jag är alldeles för bra för. Men när jag (på mina mer ödmjuka dagar) kommer hem redan klockan 15.30 till min son, orkar leka lite, orkar vara lite och faktiskt får lön varje månad så känner jag en enorm tacksamhet över att jag vågade välja ett skitjobb till förmån för min familj. För mig. Karriär kan man göra någon annan gång. Eller aldrig. Förverkliga mig själv kan jag göra ändå. Vad det nu innebär att förverkliga sig själv. Kan någon svara på vad det innebär?
Jag bor fortfarande kvar i min fina lägenhet med balkon mot söder och utsikt över tallar och granar. Liten men naggande god är den och bara min min min. Inga hyllor har jag fått upp på väggen men vad gör väl det? Jag trivs i min lya, i mitt fina kollektiv. Jag läser mer än någonsin. Just nu läser jag "Boven i mitt drama kallas kärlek" av Unni Drugge. Jag gillar inte Unni. Inte det minsta.
Jag har börjat träna. I helgen joggade jag för första gången i mitt liv. Tre dagar på raken. Och träningsvärken från helvetet infann sig. Men idag har jag ändå svettats en timma på ett danspass med den hett efterlängtade belöningen efteråt. Bastun. Med apelsin klyftor i munnen och balsam i håret. Tänk att man ska behöva bli 37 och halvfet innan man börjar ta hand om sig själv.
Det går går framåt. På riktigt. Har varken varit maniskt galen och uppåt eller deppig och sorgsen på länge. Mitt i mellan. Lagom så där.. Vardagen och dess eviga pussel faller på plats en dag i taget. Minstingen tränar bandy, tränar Taido. Nästan varje dag och hela förbaskade helgerna känns det som. Men det är värt det. Han är lycklig, aktiverad, stimulerad och nöjd med livet.
Tonåringen envisas med att fortsätta växa, fylla 18 år och inte flytta tillbaka hem till sin knäppa mamma. På hans födelsedag ringde jag och frågade vad han tänkt rösta på nästa val nu när han är en betrodd och myndig medborgare. Och hur han tänkt försörja sig nu när jag inte är ansvarig för honom längre. Min numera myndiga son svarade att han inte vet men att han för varje dag förstår mer och mer hur han blev som han blev. Med en sådan mamma liksom.
Jag har bestämt mig för att sluta köpa tråkiga kläder. Jag har en (löjligt liten) garderob full av tråkiga, praktiska vita, grå, svarta kläder. För varför skulle jag köpa en snygg tröja med stort mönster eftersom jag ändå aldrig går ut och svänger mina lurviga. Sådant jävla tänk är det slut på nu och idag köpte jag ett par leopardmönstrade byxor på indiska som jag tänker ha tillsammans med ett löjligt lyxigt linne i morgon när jag åker på planeringsdag med mitt skitjobb. Så det så jävla Social (mellanslag) Demokrater!
Det är i det stora hela seriöst jävla på tiden att jag tar hand om mig själv. Fysiskt, för jag väger för mycket. Psykiskt, för jag tänker för mycket. Tänker så mycket och gör så förbannat lite. Det gör mig trött. Tanken på att jag hela tiden måste "bli något" när jag för helvete redan "är något"! Så jag lägger den inbillade karriären bland hyllorna jag skiter i att sätta upp, satsar på att ta hand om det jag har, skiter i att söka kurser jag ända aldrig börjar och gör det lite bekvämare i livet som en alldeles vanlig förortsmamma med ett alldeles vanligt skitjobb, alldeles vanliga bandyturneringar hela förbaskade helgerna och lön den 25e.
Tack för era fina kommentarer (och youtubeklipp).
Så. Älskar ni mig fortfarande?
