en och en halv timma
Så lång tid tog det att prata om dom 5 första frågorna (17 kvar).
Det är inte en vacker bild som rullas upp. Förstår att intellekt och känsla aldrig dansar samtidigt när det kommer till mina närmaste relationer. Men jag förstår det nog mest intellektuellt. Hänger ni med?
"Jag vet, jag kan, jag har förstått" måste nog sakta ge lite mer plats för "jag känner" och senare måste jag förlåta mig själv.
När vi var klara jag och kvinnan som så kärleksfullt tog emot mina "bekännelser" åkte jag snabbt hemifrån och till en vän för spelkväll. Det var skönt att slippa sitta hemma och vara ledsen över vem jag är och vad jag gjort mot mig själv.
Mest av allt känner jag nog lättnad. Lättnad. Nu när jag inte längre behöver lägga ner all min själ och all min energi på dendärnivet och allt som kommer när jag har en sådandärnivet i mitt liv så kan jag faktiskt leva! Leva för min egen jävla skull och lägga ner lite energi på mig. Träna, plugga engelska som jag velat göra ett tag, sova mer, äta bättre, oroa mig mindre. Det gör mig smått illamående när jag tänker hur jävla fort det går att bli riktigt riktigt sjuk i en relation.
Jag saknar honom inte. Inte det minsta. Men jag saknar mig själv. Väldigt mycket. Och jag finns här under alla sjuka beteenden, skeva tankar och kontrollbehov. När jag inte har någon att fly in i måste jag titta på mig själv. När jag inte förtvivlat försöker förändra någon för att få mina behov tillfredsställda kan jag till slut låta förtvivlan över mig själv skölja över mig. Låt det komma. Jag är redo. Förtvivlan och sorg leder så småningom till förståelse och försoning.
Människa!
SvaraRaderaDu skriver igen. Och jag har missat det.
Blir alldeles tagen och glad och ledsen omvartannat. För att du är så jävla klok och för att du delar med dig. Och för att jag känner igen mig alldeles för mycket.
Du berör så att jag blir alldeles, alldeles...?
En kram, en klapp och en stor och varm önskan om att det här året blir bäst hittills.
Simsalabim!