Sedan några veckor tillbaka arbetar jag i ett nytt 12-stegs program För anhöriga. Min älskade fina kloka sponsor och vägledare i nykterhet har tjatat i två år att jag ska ta det steget. Och jag har sagt "ja ja så klart jag ska det vet jag ju att det vore bra att fördjupa mig nu när jag varit nykter i några år"
Sen har jag inte gjort ett skit. Jag vet mycket om mig själv, jag kan mycket om mig själv, jag gör förbannat mycket för att gå åt rätt håll. Men känslorna hänger inte med. Och något saknas helt klart eftersom jag gång på gång gått tillbaka till dendärnivet..
Så. Om två timmar har jag en dejt på Skype med en kvinna som ska hjälpa mig. Jag har läst, skrivit och svara på frågor. T ex på vad jag gjort för att få mina behov tillfredsställda. Till en början en rätt lätt fråga men när jag började att titta bakåt var det helt plötsligt inte lika lätt. Jag skulle ljuga om jag sa att det här är en bekväm process men den ska lik förbannat gås igenom.
Ungarna sitter på planer nu. Tystnaden som lägger sig i min lägenhet. Jag säger bara det. Det är en av dom sakerna som jag ska titta närmare på. Hur det kan komma sig att jag det senaste året tycker det är så förbannat jobbigt att vara utan dom.
Blah! Jävla självutveckling. Blah! Jävla 12-stegsprogramm. Blah! Jävla andlighet!
Okunnighet är en välsignelse.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Välkommen tillbaka söta du.