allt på en gång igen då...

Å så har det gått 4 dagar. Stormen är singel, nyklippt, utarbetad, några tusenlappar rikare (skaffat inneboende för några månader för att täcka upp alla otäcka dubbelhyror).

Jag har kört i 190 i två veckor. Ända sedan den där jobbiga känslan dök upp. Känslan sa att det är dags att avsluta med Mannen. Jag älskar honom så det gör ont. Och det ska inte göra ont! Jag har kommit alldeles för långt i arbetet med mig själv för att stanna i ett förhållande som tar så mycket av min energi. Det är ingens fel. Det krävs två för att sänka ett förhållande. Vi älskar varandra. Men Mannen väljer att stänga av, bli iskall och gång på gång överge mig känslomässigt så fort det är lite jobbigt. Jag kan inte ha det så. Jag vill inte vara den som drar fram relationen.

Jag pendlar mellan en stark känsla av att jag hör hemma i hans famn och en gnagande känsla av att jag är rätt ensam om att vilja jobba för att tvåsamheten ska funka. Kanske är jag för komplex för honom. Kanske är han för kontrollerad för mig. Jag föredrar känslostormar, av och på och överdrivna reaktioner framför kontroll och avstängdhet.

Känslomässigt oåtkomliga människor gör mig sinnessjuk. Jag fixar inte känslan av övergivenhet det väcker i mig.

Det har varit underbart att få dela 1 1/2 år med en underbar, vacker, stark och härlig man. Han har lärt mig massor, blivit min bästa vän, väckt känslor som jag trodde var döda för länge sedan och min kärlek till honom har varit stor. Den är stor.

Men de där stunderna då han stänger av är för jobbiga! Den varma man som kramar mig så jag tappar andan, viskar kärleksord i mitt öra och aldrig får nog av mitt skratt förvandlas i dom stunderna till något kallt jag inte klara av att smälta. Och jag ska inte behöver sträcka mig efter honom gång på gång för att han inte klarar av att släppa ner garden och visa sig sårbar.

Det slutade med att jag kastade hans nycklar efter honom och skrek. Spottade lite syra och beklagade hans förbannade oförmåga att vara vuxen nog att via en endaste känsla när våran relation tar slut. Han bet ihop, slöt sig och visade ingenting. Inte en endaste känsla.

Sen gick han.

Först grät jag. Sen knöt jag min näve som så många gånger förr och tog ett beslut.

Jag tänker FAN inte bryta ihop över det här! Jag tänker FAN inte låta det här avslutet innebära något annat än en början på något bättre. Det här är en positiv förändring, ett beslut jag tagit för min egen skull och nu ska livet levas ordentligt!

Så jag träffar mina närmaste kvinnor, fyller mitt kök med vänner och gör det jag ska. En nynykter kvinna har sovit hos mig i några dagar. Vi har pratat mycket om livet, om nykterhet, om att kämpa en dag i taget och inte på några som helst villkor se bakåt dom första bräckliga dagarna. Jag har upprepat detta för henne gång på gång och på samma gång sagt det till mig

själv.

I kväll har jag hängt med en massa folk jag känner och älskar. Alla tittar först på mig med blickar som letar efter tecken på sammanbrott eller åtminstone en tår eller två. Jag har tittat alla mina vänner i ögonen de senaste dagarna och sagt att mig fattas inget. Livet gör ont ibland, det finns inga manualer för hur man går vidare. Man gör det bara. Och ser inte bakåt medan det är nytt och bräckligt. Jag håller mig nära människor som ger mig energi och kärlek.

Det är många relationer som tagit slut. Han har varit min bästa vän i 1 1/2 år, min älskare, min broder i tillfrisknad och nykterhet, min kompis som jag skrattat med och min spegel i vilken jag fått se många sidor av mig själv. Han har också varit mina barn fina vän. Det kommer säkert en dag, snart eller om några veckor, då jag märker vilket tomrum han lämnat efter sig.

Men den dagen är inte idag.