Jag skiter väl i tvillingtornen..

Dag tolv. Här hemma i mitt Ground Zero börjar dammet att lägga sig.

Jag orkar nog inte skriva mer om Han Jag Kallade Mannen.

Eftersom det är rätt effektivt att springa fort genom vardagen när det är jobbigt så har jag gjort det. Jobbat, städat, hjälpt precis varenda människa som bett om hjälp med något, pratat mycket i telefon, packat ihop lite lådor, hyrt ut lite rum, gått långa promenader och maniskt tittat på film eller lallat på facebook för att slippa tystnad. Tystnad och en enda minut av ingenting. Mina två fiender just nu.

Men att vakna med hjärtklappning, ha konstant huvudvärk och inte äta mat funkar inte i längden. Jag känner mig svimmfärdig och redo för en kollaps. Och i samma sekund som jag bad en stilla bön om något som kan distrahera mig utan att ta slut på mig ringde telefonen.

Min älskade underbara förstfödda är hemma! Så i fredags tog jag en timeout från jobb och skola med min yngsta, kände efter lite och förstod att jag måste varva ner. Så vi har myst, sett film, ätit godis, baddat mammas febriga panna, spenderat lite onödiga pengar på äldsta sonen och hans växande känsla för faschion.

Söndagen är här då. Min äldsta sover, min yngsta sitter med hörlurar på och sjunger med till sina spotifylistor. Låter ungefär så här. "Kos aj vås redi får de skaj!"

Jag mår lite bättre fysiskt men mitt hjärta är fortfarande i tusen bitar.

Jag saknar honom. Han Jag Kallade Mannen.

Men jag saknar Henne Jag Kallade Johanna mer. Kvinnan som släppte taget fortare än någon han säga dysfunktion, kvinnan som satte gränser ingen ens drömde om att försöka gå över, kvinnan som sa ja till sig själv, kvinnan som... Ja var fan är hon? Jag saknar henne så in i helvete mycket. Kom tillbaka!!