Nej men okej då. Vi tar väl en rond till då.
Efter två år fyllda av några av mitt livs svåraste beslut, en flytt söderut som nästan slet sönder mig och mina barn, en vårdnadstvist som grusade det sista hoppet om en fungerande relation till Minstingens pappa. Förändring på förändring. Nya jobb. Hemska jobb. Nytt hus. Kallt hus som låg alldeles för långt borta. Ett år av långa resor, kalla nätter då jag låg bredvid min Minsta och grät för att jag tagit honom hemifrån söderut. Sjukskrivning, medicinfantatiker till läkare, dippar och dalar som gjort mig kraftlös. Söderut för att mamma måste bort. Söderut för att hon av olika skäl var säker på att dö en långsam död annars.
Förändringar, processer, resor utan självklara slut. Dom saknar jag mest. Sluten. å säger man "aha det var det här jag skulle lära mig" andas ut och njuter av segerns sötma. Segern över sina egna räddslor. Jag vågade bryta upp, slita upp mina barn med rötterna och börja om.
Njuter jag nu då? Nej. Men jag ligger ofta vaken om nätterna och undrar om jag verkligen ska bo här. 100 mil från mina barns pappor i en lägenhet som jag inte har råd med.
9 av 10 gången kommer jag fram till att jag visst ska bo här. Listan kan göras lång. Jag hör hemma här. Just nu är detta mitt hem. Jag kan inte återvända. Jag vill inte dö den långsamma döden.
Min älskade son ska flytta hemifrån. 17 år gammal har han bestämt sig för att bo sina sista barndomsår med sin pappa. Och jag kan fortfarande inte sluta gråta.
Du överlever även detta lilla storm.
SvaraRaderaÄven om det gör ont just nu...
Kram
Men du? Han flyttar för att han är 17 år... Jösses! Det är väl ett friskhetstecken om något att vilja frigöra sig ifrån sin mor när man är 17?
SvaraRaderaJag var 18 när jag lämnade hemmet för evigt. Hur gammal var du?
Gråt inte! Låt honom flytta med öppna (dina) armar, då vill han alltid komma tillbaka! Tvingas han flytta "med våld" vill han inte komma tillbaka. Det gör ont, men jag tror att det är ett smart drag, om du kan...(försök!)
SvaraRaderaKram
SvaraRaderaJag måste hålla med firren lite här, att lämna föräldrarna är ett sundhetstecken, han kommer förmodligen bara att bo något år hos sin pappa innan han ställer sig helt på egna ben och antagligen behöver han den lilla tiden för att klippa navelsträngen där med. Njut av att du fostrat ett sunt och friskt barn Stormen lilla =).
SvaraRaderaKram