The Mama Blues..

Jag håller så klart för det här också. Han har tagit ett välgrundat beslut att bosätta sig 100 mil norrut hos sin pappa. Han längtar tillbaka till det lilla. Han vill kunna cykla till sina kompisar, gå in till centrum på 10 minuter och slippa en timmas lång resväg till träningen fem dagar i veckan. Han längtar tillbaka helt enkelt.

Nu har skolan slutat och sommarlovet börjat. Åtta MVG och tre VG. Jag behöver aldrig oroa mig för honom vad gäller den akademiska biten. Han är en motiverad och målmedveten ung man som vet vad han vill göra med sitt liv.

Fotbollen får helt enkelt ge vika för större värden. Men än är inte sista ordet sagt. Kom inte Brolin från Norrland? Han kan flytta ner igen om det skulle vara så.

Min separations-ångest handlar mycket om att jag är trött på alla förändringar som skett dom senaste åren. Jag kommer sakna honom och jag kan inte komma i från att vi faktiskt hade behövt mer tid tillsammans. Tillsammans under samma tak. Men det kommer bli bra ändå. Vi sörjer lite nu, bearbetar och förbereder oss på avståndet och utmaningen att ha en bra relation trots att det är lite svårt att ses så mycket.

Jag gråter ändå lite då och då. I går när vi stod i snålblåsten på Grimsta IP och hejade på honom i rött ställ för sista gången. I fredags när någon påpekade att jag kan bli en väldigt ung farmor om Tonåringen skaffar barn tidigt. Vem vill vara farmor med barnbarnen 100 mil bor? Jag förbjuder honom! I morse när Mannen och hans son åkte hem efter en underbar helg tillsammans. Mannen är också lite ledsen över att våran Tonåring lämnar oss. Dom gillar varandra väldigt mycket.

Nu gråter jag för att det redan känns så tomt.

Det handlar inte om att jag inte vill släppa taget, det handlar inte om att jag inte vill att han ska växa upp. Det handlar inte om något sådant. Jag var oförberedd på känslostormen som kom. Jag är snart 36 år, varit mamma sedan jag var 18, börjar sakta acceptera att jag förmodligen inte kommer få fler barn. Jag har haft två rätt jobbiga år och känner mig rätt trött Sen säger min äldsta att han ska flytta. Samma vecka som min yngsta slutar pussa mig på munnen. Det är jävligt sorgligt. Ett stort kapitel. Det största kapitlet i mitt liv är snart slut! Jag har alltid sagt, lite skämtsamt att jag ska stå i dörren och ge ungarna en extra knuff när som vill lämna boet. Men nu när en snart är ute slås jag bara av tanken att det skulle vara oerhört ensamt att bo utan dom. Jag har aldrig varit vuxen och bara haft mig själv att rå om. Och förr längtade jag efter att få köpa en 1a på Söder och bara rå om mig själv. Men jag längtar inte efter det längre. Jag fasar inte för det heller men fick jag välja skulle jag bo med min familj länge länge...

Någon försökte muntra upp mig lite och sa: "Men tänk vad härligt när dina barnbarn kommer och du kan låna dom en helg! DÅ kan man ju skicka hem dom när dom blir jobbig! Hahahaha!"

Jag kommer aldrig förstå varför man säger så om sitt kött och blod. Skitkul att höra att mamma skulle skicka iväg en om hon bara kunde. Men när hon blir farmor DÅ kan hon göra det! Det är illa valt tillfälle att försöka komma med "roliga" råd just nu. Jag upplyste henne om att jag aldrig haft lust att skicka iväg min barn. Jo, en gång föresten. Jag hade inte sovit på tre nätter, min äldsta var tre år och bestämt sig för att inte sova helt enkelt. Jag försökte jobba lite på dagarna och till slut var jag helt slut. Då ringde jag till hans pappa som bodde när oss och sa att det nog var en bra ide att hämta sonen för annars ställer jag ut honom på gatan klockan tre på natten i -25.

Jag är något så provocerande som en mamma som inte tycker att det är jobbigt att ha barn.

Irriterande va?

Nu är det i alla fall söndag. Han bor hemma några veckor till. Mannen och jag har det bra. Bättre än bra. Vi älskar varandra och har tagit ett beslut att dela livet med varandra. Inte giftemål eller samboskap. Inte än på ett tag. Men vi har bestämt oss. Vi två.

Nu ska jag väcka min förstfödda. Han får stå ut med massor så här innan han lämnar oss. Promenad till Farsta centrum t ex. Hans mamma vill hänga!

Puss på er mina Kära