Med handen på hjärtat..

..så känner jag mig nog stundtals rätt ensam och trött på att känna så. Stundtals så vill jag bara skita i allt som gör livet värt att leva för resan mot dom värdena är så förbannat jobbig. Jag som sällan lyckas välja enkla vägar för att min inre kompass är sönder och leder mig fel.

Med handen på hjärtat så spelar det ingen roll hur mycket människor försöker ge mig. Hur mycket dom än säger att dom håller mig kär, beundrar min styrka eller bryr sig om mig. Det spelar stundtals ingen roll. För med handen på hjärtat så tror jag dom sällan. Jag har korta stunder av total tillit och tror innerligt att jag ska få behålla allt det vackra. Just nu flyter livet. Jag går upp, sveper mitt kaffe på väg till mitt jobb, ringer min kollega och ber om ursäkt för att jag blir lite sen. Med noggrann planering så hinner jag springa förbi Myrorna på Hornsgatan på vägen hem. Middag, fixa matsäck, kalas för 20 och prata lite med lilla grannen i trappan.

Vardagens stilla lunk. Och jag går den. Men med handen på plats så är jag rädd och förbannat trött på att klara av. Klara av. Jag vill att Mannen ska komma och rädda mig. Åt helvete med självständighet. Åt helvete med den. Jag vill att han ska ringa, boka ett flyttsläp, klippa alla trådar som håller honom där han är och lova att ta hand om mig resten av mitt liv. Han kan få "klara av" allt ett tag.

Han säger "Det funkar bra med varsin lägenhet" Jag hör "Jag vill inte bo med just DIG!" Han säger "Jag är jättekär i dig" Jag hör "Du funkar för mig just nu"

Egentligen, med handen ni vet.. Så vill jag inte flytta ihop. Egentligen förstår jag det OERHÖRDA värdet av att jag styr upp hela min situation på egen hand. Egentligen är det viktigt för min egen skull att jag avslutar resan jag påbörjade för två år sedan. Det är viktigt att jag kommer in till hamn på egen maskin.

Egentligen vill jag nog mest flytta ihop för att jag stundtals inte står ut med att klara av allt själv. Inte för att jag inte står ut med att inte vakna med honom varje dag.

Min yngsta son grät sig till sömns i går. Han är k'r på det där sättet som man bara blir kär när man är nio år. Och han vågade inte be sin stora kärlek dansa på skolans fest. Han får aldrig en till chans för om en vecka flyttar hon till Nyköping och han är djupt olycklig. Han grät och jag grät. När han frågade varför jag grät sa jag att jag blir ledsen för hans skull. Men med handen på hjärtat grät jag för att jag inte står ut med att mitt barn gråter med en sådan intensitet. Jag vill skydda honom från tvivel, vacklande mod och krossat hjärta. Hans mamma är inte redo för världen så hur ska han klara sig?

Med handen på hjärtat så gör det så in i helvete ont att min äldsta son känner sig så kluven inför framtiden och var han ska bo. Han är 17 år. Bestämmer han sig för att flytta till sin pappa nu så flyttar han mest troligt hemifrån. För gott. Hans pappa får ha honom ett år eller två till men jag måste klippa navelsträngen, se min förstfödda lämna boet och försäkra honom om att hans vilja är viktigast och inte låta mina känslor göra hans beslut svårare än vad det är. Släppa ut honom i världen.

Jag borde förberett honom bättre, berättat mer, sagt att jag älskar honom oftare, inte tappat tålamodet så ofta, varit mer närvarande hans första 10 år, sagt förlåt en gång till, försäkrat mig om att han verkligen förlåtit mig. Vi borde ha klarat av att gå över dom där förbannade sista bitarna i muren som alltid funnits mellan oss. Gått över dom och helt och hållet möts i försoning och beslut om att lägga det förflutna bakom oss. Jag kommer aldrig förlåta mig själv om han växer upp och snubblar på sin resa på grund av mina usla val. Bor han här kan jag ägna varje vaken sekund åt att dra oss närmare varandra.

Med handen på hjärtat min Kära?

Jag klarar nog inte av allt det här så bra just nu.