Bakom molnen å så ni vet..

Okej, en riktigt dålig dag. En dålig vecka. Eller för fan det senaste två åren har på många sätt varit en katastrof.

Men det har funnits ljusglimtar. Ibland har solen lyst i mitt ansikte och tillåtit mig att glömma.

Ljusglimtarna är ändå fler. Dom är så starka att den där skuggan som följt mig inte fått växa och ta över.

Mannen, mitt nya hem, mina nya grannar (L8 t ex), lördagar på olika IP´n när tonåringen spelar match, lillens stora glädje när han gör sitt första mål eller lärt sig att serva på pingisen. Insikter och erfarenheter som fått mig att växa. Bloggandet och de underbara människor som jag lärt känna här.

Sen våren 2008 har släppt taget om så mycket att jag tappat andan. Min starkaste egenskap är att jag, oavsett vad, aldrig slutar gå framåt. När jag står mitt helvetet fortsätter jag gå.

Jag ber inte Gud uppmärksamma hur tuffa mina motgångar är. Jag uppmärksammar mina motgångar om hur tuff min Gud är.

Jag tror att jag kommer sitta om en månad eller så och titta på de senaste två åren och vara stolt över mig själv. Jag klarar fan allt (Gud, det där var ingen bön)

Nu är jag trött. Jag har knappt sovit en blund på flera dagar. Kroppen gör ont. Nu måste jag ladda, njuta av lite ledighet, pyssla om mig och inte låta de kommande två veckornas väntant äta upp mig.

I morgon ska jag träffa Mannen. Vi har inte setts på några dagar. Jag har behövt lite avstånd. Vet faktiskt inte varför. Men jag anar. Men nu saknar jag honom enormt mycket.

Tack mina fina underbara för all energi ni skickat och kommentarer ni skrivit. Jag tycker om er.

Sov gott mina Kära.