Stormen skriver till Gud.

Att be Gud om förlåtelse är själviskt. Det är viktigare att be sina medmänniskor om förlåtelse. På den resan kan man däremot be Gud om hjälp med skammen för det man gjort.

Tänkte bara säga det. Ja, bara så där.

To do list

Idag är det effektivitet som gäller!

Jag ska hitta en skrivarkurs på distans med start denna hösten, skicka iväg minst en ansökan till universitetet, tvätta lite, promenera, inte få ångest för att jag börjar jobba om två veckor, försöka se det positivt för jag har ju trots allt ett jobb. Sen middag med mannen. Men innan dess ska jag som sagt vara lite effektiv. Måste bara komma över den här jobbiga tomma känsla som alltid infinner sig när mina barn inte är hemma. Minstingen åkte i går och ska vara med sina pappa i fyra långa veckor. Min äldsta kom på ett alldeles för kort besök över helgen och åkte även han i går. Jag vill helt lägga mig i sängen, äta glass och se filmer. Men jag då vaknar jag bara på andra sidan semestern med ångest över att jag inte gjort något av värde på två veckor.

Så. En sak i taget hela dagen och i morgon sätter jag mig på bussen till Blidö och hälsar på en vän. Jag måste hålla i gång för annars kommer apatin att sluka mig.

Annars mår jag bra. Samboskapet flyter, tokkär i Mannen och han i mig. Nästa veckan åker vi på en mini semester några dagar. Bara han och jag i bilen mot västkusten. Det behövs verkligen.

Så. Nu mot ansökningarna.

Jag är för trött för att tänka. Så det så. Fast jag borde tänka efter lite för det verkar som om jag trampar någon jävel på tårna så fort jag öppnar munnen. Lite trött på det. Förklarar lite närmare i morgon. Om jag orkar.

"Mamma, om jag ramlar ner här dör jag va?" Kaknästornet väcker frågor.

Vi har haft en fin dag jag och min yngsta. Turistat lite i vår egen stad, skitit i Skyview eftersom så många sa "nej nej nej det är värdelöst!" och istället promenerat omkring som turister hela dagen. Lunchen intogs på favorit indiern med Mangolassi stora glas och ett parasoll som skuggade skönt.

En fin dag. Vi är nöjda. Trötta men nöjda. Så nu lägger jag mig i sängen och ser tv resten av kvällen. Inget djup, inga funderingar idag.

Heldag

I ett år har min yngsta sett fram emot att gå på Gröna Lund. Förra året åkte vi dit, jag han och en av hans vänner som råkar vara min äldsta sons pappas yngsta son alltså min äldsta sons andra bror.. ja jag vet..suck)

Hur som helst. Vi var där för ett år sedan. Hela dagen. 12 timmar av åkande, glassätande och mer åkande. Det var lätt en av dom mest fantastiska dagarna någonsin. En sådan där dag då allt klaffar. Vädret, stämningen och som en extra fantastisk bonus råkade vi gå förbi Sergels torg på väg hem och där pågick en helt makalös eldshow. När vi väl kommit hem kl 01.30 somnade min unge med ett stort leende på läpparna och säger "jag längtar redan till nästa gång"

Som vi alla vet, eftersom ålder och erfarenhet lär oss att inte ha för höga förväntningar, så blir det aldrig riktigt lika fantastisk.

Imorgon var det i alla fall tänkt att vi skulle till Grönan. Vi bjöd med en av hans vänner, helt utan släktskap denna gång, och gjorde planer med vännens föräldrar. I flera veckor har min grabb längtat, räknat ner och drömt. Han älskar verkligen Gröna Lund.

Kl 22.00 i kväll ringer jag pappan till grabben som ska med i morgon. "nähää va ska han det har inte sambon berättat och nej han mår inte så bra idag vi kanske kan avvakta tills i morgon men det ser inte ut att funka.."

Jag klarar inte av besvikelser. Jag klarar definitivt inte av när mina barn blir besvikna. Jag minns när min yngsta stod målvakt en gång för länge sedan och släppte in boll efter boll efter boll.. Jag fick tårar i ögonen, ville bara lyfta honom därifrån och ta honom till en plats där allt alltid går som man vill!

Jag fattar vad det handlar om. Jag vill att mina barn ska få allt. Allt jag aldrig fick och framförallt drabbas jag fortfarande av dåligt samvete över hur det var förr. När jag drack. Den där känslan av att jag aldrig aldrig var tillräcklig. Så jag överkompenserar nog en smula. Framförallt när det gäller min yngsta för min tonåring blev självständig och förståndig alldeles för tidigt och har förlåtit och älskar mig precis så skev och knasig som jag är. Min yngsta vill jag fortfarande skydda från besvikelser. Så när pappan till kompisen säger att det inte blir något Grönan i morgon blir jag så jävla besviken! Och lite arg. Jag berättar i alla fall dom tråkiga nyheterna för sonen och naturligtvis blir han ledsen.

Så vi kikar på alternativen, försöker komma på någon annan vi kan ta med. Visst kan vi åka bara jag och han eller med Mannen. Men jag blir åksjuk i en Volvo som åker fortare än 60 km i timmen. Så den planen la vi fort ner. Medan besvikelsen river i honom gör vi i alla fall planer och då ser jag något som aldrig slutar att förvåna mig med min yngsta son. Hans otroliga förmåga att acceptera! Han gillar läget, blir ledsen och lite arg men sen släpper han det (efter att jag lovat att ordna ett nytt besök i augusti när han kommit hem från sin semester med pappa)

Så, i morgon blir det istället Skyview, lunch på lillens favorit Indier och en lite shoppingtur på stan där vi ska "gå på affärer och drömma oss bort.."

Det är märkligt hur otroligt påverkad jag blir av sådant här. Alla människor blir ju någon gång besviken för sjutton. Jag har mycket att lära av mina barn.

Sov gott!

Lite vardag då...

Lyckan när man kommer hem sent en lördag och Mannen, Bonusbebis och min yngsta ser film och myser. Inte helt van vid den slags frihet man har när man sambor med någon. Att kunna dra på stan och fika med vänner hela kvällen bara så där för att man vill! Lyx!

Sen sov jag. Illa. Sömnstörd som jag är så vrider och vänder jag på min kropp lika rastlöst som mina tankar far genom huvudet.

Jag har tagit ett till beslut idag. Jag måste verkligen ta mig mer tid för bara mig. Sk egentid som många föräldrar pratar om. Egentligen är det väl mest mammor som pratar om egentid för karlar är förbaskat mycket bättre på att dra sig undan lite och göra vuxnare saker än att lägga pärlplattor. Så, i augusti åker jag till Köpenhamn med en god vän och gör Danmark osäkert en helg!

Just ja. För 11 dagar sedan firade jag 8 år som nykter, drogfri och tillfrisknad! 8 jävla år! En sida av mig, den som aldrig låter mig själv vila, tänker att jag borde uträttat mer. Men sidan som vinner är den som fortfarande minns hur det känns att vakna med ångesten rivande i bröstet. Så jag firade hela dan och har gått på väldigt mycket möten den den sista veckan. Det gäller att jag inte glömmer bort vem jag är. En alkis. En nykter sådan som till skillnad från så oerhört många får vakna varje morgon, nykter och förbaskat lyckligt lottad. Tack Gud för det!

Mannen är på fotboll, Minstingen (som numera inte är minst i hushållet men som får behålla sitt alias ett tag till) är ute och springer som vanligt och Bonusen sitter och ser på ännu ett menlöst barnprogram.

Så! Roligare än så blir det inte idag.

1

Inlägg.

Jajja... Ingen sa att handlingar kommer med en gång. Måste ladda upp lite först med kolhydrater och kafferep med mina skeva knasiga vänner. Sen kommer ett skepp fullastat med godbitar ur Stormens vardag. Jag lååååvar!

Mot Söder!