Inte sovit en blund i natt. Så fort jag slöt ögonen kom tårarna.
Vi sa hejdå på Arlanda. Han min förstfödda med blicken i marken. Han vågade inte se sin mamma i ögonen för hans mammas ögon var tårfyllda. Jag ser att han sväljer gång på gång för att inte börja gråta. Minstingen tar ingen hänsyn till andras känslor. Han gråter. Vi kramas. Mannen försöker muntra upp stämningen genom att påpeka att vi ses om bara några veckor.
Min äldsta son har alltså lämnat boet nu. 100 mil bort finns han. Jag gick upp i morse, slog på kaffe, läste mina mail och gick sedan ned för korridoren för att knacka på tonårsrummets dörr.
Vände efter några steg när jag kom på. Han är inte där. Saker jag gör på automatik. Skicka ett sms. "När kommer du hem?" Lägga fram pasta med en lapp "koka och käka till lunch vi blir sena" Nu måste jag styra om mina rutiner.
Saker vi gör. Titta på Lost 8 timmar i sträck. Promenera till Gubbängen och hyra film. Titta på The Flying Concords bästa sketcher på YouTube. Prata om livet. Skratta åt Mannens dåliga humor. Se fotbolls VM tillsammans. Jag längtar redan tills han kommer ner och hälsar på.
Lillebror har sovit i sin älskade storebrors säng i natt. Jag låg där tillsammans med honom tills han somnade. Det är jobbigast för min yngsta. Hans stora idol, hans bästa vän och hans bror har flyttat hemifrån. Han är fortfarande en del av vår lilla familj. Men hans rum är tomt. Han bor nu 100 mil bort.
Råden, peppen, orden av uppmuntran har duggat tätt.
Jag kan väl inte vara den enda mamman i världen som sörjer så här när hennes barn flyttar hemifrån? Jag är jätteledsen! Och jag VÄGRAR att låtsas som att allt är finfint.
Mitt bland alla peppande råd träffade jag en vän i förrgår som inte visste att grabben ska flytta.
Hon kramade om mig. Länge. Och sa att hon var ledsen för min skull. Vad jag behövde det. En bekräftelse på att jag inte överdriver.
Min son vet hur ledsen jag är. Han vet också att jag stöttar honom och inte vill något högre än att han ska vara lycklig. Men jag biter inte ihop, ler stelt och låtsas som om jag tycker det är okej. Jag tror inte på att "bita ihop" för sina barns skull. Jag känner det jag känner.
Jag saknar honom så jävla mycket redan!
Alla människor hanterar separation olika och så måste det få vara, det som den ena känner som en befrielse är den andres undergång. Inget är mer rätt än det andra.
SvaraRaderaKram du vackra med ditt paraply så käckt på svaj.
Älskade lilla syster!
SvaraRaderaDet är inte fel att gråta när man är ledsen.
Jag vet hur ont det gör när barn lämnar boet.
Känn mina kramar och vet att det kommer att kännas bättre snart.
Min blogg är stängd för att jag inte vet vad jag vill just nu. Öppnar nog snart igen.
Kram allra, allra finaste lilla syster
Hur gammal är killen? Var stolt att du lyckats fostra en ung människa som vågar ta ett beslut och stå för det! Det är mycket din förtjänst! Låter du honom gå med öppna armar, så kommer han alltid tillbaka.
SvaraRaderaOch så - tänk att få stöta på Simmelimaka här! Jag tyckte om hennes blogg :-)
klart du inte överdriver. den som säger det högt får en käftsmäll. mental styrkekram får du av mej, å vi ska ses snart då får du en på rikt.
SvaraRaderaKlart du får sakna och sörja bäst du vill.
SvaraRaderaDet är om man förtränger eller stänger in sina känslor som livet blir så himla jobbigt och man ofta får lida för det sju resor värre i ett senare skede.
Så gråt,sakna och kramas massor med dina kära vettja!
Kram till dig!
Jag vet inte. Helt enkelt. Jag vet inte för jag har aldrig varit där. Din upplevelse är väl lika sann som någon annans antar jag?
SvaraRaderaOm "att vara en god förälder" är att sätta barnens väl och utveckling framför sina egna behov och känslor, så har väl detta om något bevisat att du är just det..?