Uppochnervändavärlden

20 dagar av mitt liv har gått.

Jag har varit på Gotland med Mannen, jobbat, läst en massa böcker, börjat röka igen, slutat röka igen, kastat nikotinplåster i soporna och letat efter dom mitt i natten.

Jag har njutit av högsommar-värmen hela veckan, konstaterat att jag inte har några sommarkläder. Som jag kommer in i. 10 kg övervikt. Kan man önska bort dom? Sen har jag sett massor av film. Inte en endaste av dom har vart bra. Illa illa.

Det händer väldigt mycket i mitt liv just nu. När vårdnadstvisten till slut var över var det som om jag dog en smula. Jag kan inte beskriva det riktigt men det kändes som om en stor del av mig stängdes av. Det kom ingen reaktion. Inga tårar, inga glädjetjut av lycka, inte ens en endaste liten känsla av lättnad. Minuterna innan jag slog numret till rätten för att ta del av domen var fruktansvärda! Mitt hjärta slog så hårt att jag svettades. Med darrande fingrar slog jag numret och när dom svarade hade jag först svårt att höra det dom läste upp för mig. Sen var det klart. Jag la på luren, hjärtat saktade ner på en gång och sedan.... Inget. Jag borde känna något. Men nada. Inte ett endaste skit. Det blev mer: Jahapp då går jag ut och går en promenad då! Jävligt ovanligt för Stormen. Så ovanligt att jag undrar om något är fel på mig.

Men livet går vidare. Med eller utan reaktioner. Som om inget hänt.

Jobbet går fint. Inget mer att säga om det. Jag går dit, jobbar och går hem. Blaha blaha

Ungarna mår bra. Mina fina fina ungar. Tonåringen syns ibland till i hela 5 minuter. Han hittas särast på fotbollsplan eller ingrottad i sitt stökiga rum tittandes på film. Minstingen är lycklig. I Lördags firade vi hans 9-års dag med pompa, ståt och fiolmusik. Gården var full av ungar och när alla gått hem satt jag kvar med några grannar och njöt av solen, barnens skratt, alla doftande träd i vår trädgård och ja.. Livet.

Den bästa lördagen på länge. Jag somnade helt utmattad av dagens firande. I Mannens armar.

Så Mannen då.

Han har drabbats av den stora kärleken. Mig alltså. Hans förälskelse verkar ha lagt in 5e växeln. Han får inte nog av mig! Han bjöd mig till Gotland, bedyrar sin känslor för mig hela tiden, kan inte sluta ta på mig och säger att han är kär extra många gånger så att jag verkligen inte ska missa det. Det är nästan så att han försöker fånga min blick så fort jag tittar åt ett annat håll. Han har alltid varit kramig, fysisk, öppen med vad han känner och fantastisk på att bekräfta mig. Men det här är något helt annat! Jag njuter. Jag känner en ny slags samhörighet mellan oss. han har tom pratat om sommarhus. Mannen som inte kunde tänka sig att flytta ihop för några månader sedan! Herregud vad underbart.

Och herregud vad jobbigt! Hur gör man nu? Nu när allt är så där fint och härligt och känns så självklart! Vi är tillsammans. Vi går framåt. Vårt förhållande blir bara starkare och starkare för varje dag. Vi skrattar, planerar en bilsemester ihop.Vi tar oss genom jobbiga saker ihop och tittar på varandra med den där känslan som bara människor gör när dom vet att dom hör ihop.

Nämenväntalitenu..

Jag menar. Mannen har.. håll i er... köpt en....VOLVO!!

Jag vill jag vill jag vill. Men fy fan vad svårt det är att tillåta sig att vara lycklig, tillfreds och trygg. Det finns ingen annan jag vill vakna med varenda tråkiga vardag. Jag vill planera hela helgen med honom, ringa och be honom köpa hem lite mjölk och somna tillsammans måndag till söndag. He is the one. Det finns ingen tvekan i mig. Eller?

Något så här underbart kan väl aldrig hålla??

Helt upp och ner. Jag är bättre på motvind, drama och knuten näve. Tål att utvecklas. En annan dag. Jag ville bara låta er veta att jag fortfarande lever.

Vad har ni haft för er mina Kära?