Under mitt paraply..

2011-07-12T23:17:00.002+02:00

Vilken jävla skitdag!

Jag, Mannen och 10 vänner åkte ut till skärgården hela dan. Bestämt sedan länge. Inte läge att dra sig ur bara för att man vaknade på fel sida av polcirkeln.

Så där satt jag på en klippa som klippt ur en resetidning omgiven av helt underbara vänner med solen i ansiktet. Som fan själv i paradiset. Arg på Mannen (för en skitsak kan tilläggas), ledsen för att jag var arg och besviken på mig själv.

Nu har vi i alla fall rensat luften ordentligt. Som vanligt så är det alltid något annat som ligger och trycker när jag ilsknar till över skitsaker. Det fick jag ur mig nu. Men eftersmaken är hemsk.

Ja ja. Gå och lägg dig Stormen.

Vi ses om några dagar. Jag ska ut och resa lite. Och tänker inte släpa med mig varken ordförråd eller dator.

semester!

Kalas

2011-07-10T13:00:00.002+02:00

Mannen fyller år idag. Vi brukar inte ställa till med något större ståhej för att fira våra födelsedagar. Lite fika, lite presenter och lite mys. Idag kommer i alla fall Mannens mor, bror och broderns fru och barn. Gott så. Om det inte vore så att Mannens kära mor avskyr mig och marken jag går på. Avsky illa kamouflerad till dryga kommentarer, sarkasm och allmänt spänt läge.

Så. Nu andas vi, ber en bön och har tålamod i två timmar.

Men förlåt då!

2011-07-08T12:44:00.003+02:00

Går fortfarande i tankar om förlåtelse. Bland nyktra alkoholister talas det ofta om förlåtelse. Och jag hör ofta hur man först "måste förlåta sig själv". Herregud. Vilket kvalificerat jävla skitsnack!

Visst, det är väl bra om man kan förlåta sig själv. Visst. Men FÖRST borde man väl göra allt i sin makt för vinna tillbaka t ex sina barns förtroende? Det ena utesluter naturligtvis inte det andra men det där med att förlåta sig själv låter allt för ofta som ett skynke man gömmer sig bakom för att man är rädd att möta människor man gjort illa.

Jag är själv alkoholist. Nykter. Och jag har blivit förlåten av mina nära. Men har jag förlåtit mig själv för att jag svek mina barn, kränkte mina nära och kära och gång på gång manipulerade min omgivning till att huka sig efter mina önskemål? Njae.. alltså. Njae! Jag har accepterat att jag var sjuk. Jag har gjort upp med mitt förflutna. Jag har jobbat hårt, inventerat och erkänt. Är det att förlåta?

Kanske är det så att jag inte riktigt förstår vad förlåtelse är. Eller vad det betyder för mig. För när jag hör alkoholister som säger att dom måste förlåta sig själv vaknar det vuxna barnet i mig. Ungen som fick leva med mina alkoholiserade föräldrars konsekvenser. Och den ungen vill inte vänta på alkoholister som först måste krama sitt eget inre barn. Nej, hon vill ha upprättelse NU! Sen kan mina anhöriga sitta i ring, stryka sig själv medhårs och sjunga lovsånger om förlåtelse tills dom blir hesa.

Så. Förlåtelse. Acceptans. Samma sak?

Ska känns som ett lättare begrepp för mig. Jg är skamlös. Jag skäms inte för mitt förflutna, det jag gjort eller utsatt mig själv för. Jag kan fortfarande få snabba minnesbilder och knutar i magen när ett minen från förr knackar på. Jag kan fortfarande gråta när jag tänker på hur min äldsta son stod på sin avslutning när han var sju och väntade på mamma som inte kom. För hon var bakfull. Men jag vägrar att skämmas. För mig är skam den känsla hindrar mig mest. En bromskloss i tillfrisknande och också den kraft som skulle kunna får mig att dricka igen om jag inte gör upp med den.

Tillbaka till förlåtelse. Jag är inte arg på min pappa. Han dog när jag hade varit nykter i ett år. Han fick aldrig uppleva en endaste dag av befrielse från kung alkohol. Det har jag och det var tacksamheten för det som fyllde mig när han dog. Han var sjuk, så sjuk. Och när han dog förlät jag honom. Mina känslor för min mamma är mer komplexa. Å ena sidan fattar jag hur oerhört sjuk hon måste ha varit, vilket starkt destruktivt socialt arv hon hade att kämpa emot. En kamp hon alltid förlorade och jag betalda faktiskt priset för det. Jag tänker ibland på hur enormt djup hennes skam måste vara och jag känner med henne, kan i mina tankar ibland omfamna henne i medlidande och förståelse. Men har jag förlåtit henne? Har man förlåtit om man fortfarande är arg ibland. Om det där inre barnet fortfarande vill ha upprättelse.

Tål att funderas på..

Två minuter senare: Är förlåtelse kanske en handling?

Stormen skriver till Gud.

2011-07-04T22:46:00.003+02:00

Att be Gud om förlåtelse är själviskt. Det är viktigare att be sina medmänniskor om förlåtelse. På den resan kan man däremot be Gud om hjälp med skammen för det man gjort.

Tänkte bara säga det. Ja, bara så där.

To do list

2011-07-04T12:10:00.003+02:00

Idag är det effektivitet som gäller!

Jag ska hitta en skrivarkurs på distans med start denna hösten, skicka iväg minst en ansökan till universitetet, tvätta lite, promenera, inte få ångest för att jag börjar jobba om två veckor, försöka se det positivt för jag har ju trots allt ett jobb. Sen middag med mannen. Men innan dess ska jag som sagt vara lite effektiv. Måste bara komma över den här jobbiga tomma känsla som alltid infinner sig när mina barn inte är hemma. Minstingen åkte i går och ska vara med sina pappa i fyra långa veckor. Min äldsta kom på ett alldeles för kort besök över helgen och åkte även han i går. Jag vill helt lägga mig i sängen, äta glass och se filmer. Men jag då vaknar jag bara på andra sidan semestern med ångest över att jag inte gjort något av värde på två veckor.

Så. En sak i taget hela dagen och i morgon sätter jag mig på bussen till Blidö och hälsar på en vän. Jag måste hålla i gång för annars kommer apatin att sluka mig.

Annars mår jag bra. Samboskapet flyter, tokkär i Mannen och han i mig. Nästa veckan åker vi på en mini semester några dagar. Bara han och jag i bilen mot västkusten. Det behövs verkligen.

Så. Nu mot ansökningarna.

2011-06-30T22:25:00.002+02:00

Jag är för trött för att tänka. Så det så. Fast jag borde tänka efter lite för det verkar som om jag trampar någon jävel på tårna så fort jag öppnar munnen. Lite trött på det. Förklarar lite närmare i morgon. Om jag orkar.

2011-06-28T20:08:00.002+02:00

"Mamma, om jag ramlar ner här dör jag va?" Kaknästornet väcker frågor.

Vi har haft en fin dag jag och min yngsta. Turistat lite i vår egen stad, skitit i Skyview eftersom så många sa "nej nej nej det är värdelöst!" och istället promenerat omkring som turister hela dagen. Lunchen intogs på favorit indiern med Mangolassi stora glas och ett parasoll som skuggade skönt.

En fin dag. Vi är nöjda. Trötta men nöjda. Så nu lägger jag mig i sängen och ser tv resten av kvällen. Inget djup, inga funderingar idag.

Heldag

2011-06-27T23:22:00.003+02:00

I ett år har min yngsta sett fram emot att gå på Gröna Lund. Förra året åkte vi dit, jag han och en av hans vänner som råkar vara min äldsta sons pappas yngsta son alltså min äldsta sons andra bror.. ja jag vet..suck)

Hur som helst. Vi var där för ett år sedan. Hela dagen. 12 timmar av åkande, glassätande och mer åkande. Det var lätt en av dom mest fantastiska dagarna någonsin. En sådan där dag då allt klaffar. Vädret, stämningen och som en extra fantastisk bonus råkade vi gå förbi Sergels torg på väg hem och där pågick en helt makalös eldshow. När vi väl kommit hem kl 01.30 somnade min unge med ett stort leende på läpparna och säger "jag längtar redan till nästa gång"

Som vi alla vet, eftersom ålder och erfarenhet lär oss att inte ha för höga förväntningar, så blir det aldrig riktigt lika fantastisk.

Imorgon var det i alla fall tänkt att vi skulle till Grönan. Vi bjöd med en av hans vänner, helt utan släktskap denna gång, och gjorde planer med vännens föräldrar. I flera veckor har min grabb längtat, räknat ner och drömt. Han älskar verkligen Gröna Lund.

Kl 22.00 i kväll ringer jag pappan till grabben som ska med i morgon. "nähää va ska han det har inte sambon berättat och nej han mår inte så bra idag vi kanske kan avvakta tills i morgon men det ser inte ut att funka.."

Jag klarar inte av besvikelser. Jag klarar definitivt inte av när mina barn blir besvikna. Jag minns när min yngsta stod målvakt en gång för länge sedan och släppte in boll efter boll efter boll.. Jag fick tårar i ögonen, ville bara lyfta honom därifrån och ta honom till en plats där allt alltid går som man vill!

Jag fattar vad det handlar om. Jag vill att mina barn ska få allt. Allt jag aldrig fick och framförallt drabbas jag fortfarande av dåligt samvete över hur det var förr. När jag drack. Den där känslan av att jag aldrig aldrig var tillräcklig. Så jag överkompenserar nog en smula. Framförallt när det gäller min yngsta för min tonåring blev självständig och förståndig alldeles för tidigt och har förlåtit och älskar mig precis så skev och knasig som jag är. Min yngsta vill jag fortfarande skydda från besvikelser. Så när pappan till kompisen säger att det inte blir något Grönan i morgon blir jag så jävla besviken! Och lite arg. Jag berättar i alla fall dom tråkiga nyheterna för sonen och naturligtvis blir han ledsen.

Så vi kikar på alternativen, försöker komma på någon annan vi kan ta med. Visst kan vi åka bara jag och han eller med Mannen. Men jag blir åksjuk i en Volvo som åker fortare än 60 km i timmen. Så den planen la vi fort ner. Medan besvikelsen river i honom gör vi i alla fall planer och då ser jag något som aldrig slutar att förvåna mig med min yngsta son. Hans otroliga förmåga att acceptera! Han gillar läget, blir ledsen och lite arg men sen släpper han det (efter att jag lovat att ordna ett nytt besök i augusti när han kommit hem från sin semester med pappa)

Så, i morgon blir det istället Skyview, lunch på lillens favorit Indier och en lite shoppingtur på stan där vi ska "gå på affärer och drömma oss bort.."

Det är märkligt hur otroligt påverkad jag blir av sådant här. Alla människor blir ju någon gång besviken för sjutton. Jag har mycket att lära av mina barn.

Sov gott!

Lite vardag då...

2011-06-26T18:43:00.002+02:00

Lyckan när man kommer hem sent en lördag och Mannen, Bonusbebis och min yngsta ser film och myser. Inte helt van vid den slags frihet man har när man sambor med någon. Att kunna dra på stan och fika med vänner hela kvällen bara så där för att man vill! Lyx!

Sen sov jag. Illa. Sömnstörd som jag är så vrider och vänder jag på min kropp lika rastlöst som mina tankar far genom huvudet.

Jag har tagit ett till beslut idag. Jag måste verkligen ta mig mer tid för bara mig. Sk egentid som många föräldrar pratar om. Egentligen är det väl mest mammor som pratar om egentid för karlar är förbaskat mycket bättre på att dra sig undan lite och göra vuxnare saker än att lägga pärlplattor. Så, i augusti åker jag till Köpenhamn med en god vän och gör Danmark osäkert en helg!

Just ja. För 11 dagar sedan firade jag 8 år som nykter, drogfri och tillfrisknad! 8 jävla år! En sida av mig, den som aldrig låter mig själv vila, tänker att jag borde uträttat mer. Men sidan som vinner är den som fortfarande minns hur det känns att vakna med ångesten rivande i bröstet. Så jag firade hela dan och har gått på väldigt mycket möten den den sista veckan. Det gäller att jag inte glömmer bort vem jag är. En alkis. En nykter sådan som till skillnad från så oerhört många får vakna varje morgon, nykter och förbaskat lyckligt lottad. Tack Gud för det!

Mannen är på fotboll, Minstingen (som numera inte är minst i hushållet men som får behålla sitt alias ett tag till) är ute och springer som vanligt och Bonusen sitter och ser på ännu ett menlöst barnprogram.

Så! Roligare än så blir det inte idag.

1

2011-06-25T16:59:00.001+02:00

Inlägg.

Jajja... Ingen sa att handlingar kommer med en gång. Måste ladda upp lite först med kolhydrater och kafferep med mina skeva knasiga vänner. Sen kommer ett skepp fullastat med godbitar ur Stormens vardag. Jag lååååvar!

Mot Söder!

Kurragömma med Stormen

2011-06-25T15:08:00.002+02:00

Så här funkar jag. I livet som med bloggar. Jag drar på i 190 och kör stenhårt ett tag, tömmer alla mina förråd och reserver. Jag serverar allt på silverfat och ställer dörrar på vid gavel och låter mig slukas med hull och hår.

Sen försvinner jag. Lämnar andra i bloggsfären lite undrande. Men i bloggvärlden funkar ju det. Allt är bara yta och ett klick bort ändå. I verkliga livet har alla mina val konsekvenser. Ena veckan är jag någons bästa vän andra syns jag inte finns inte. Ett lite överdrivet behov av att återhämta mig från livets mest intensiva processer. Nu börjar jag tröttna på det beteendet. Loggar in här på bloggen nästan varje vecka. Slås av hur enormt mycket jag saknar orden jag i perioder lyckats formulera här. Men precis som i livet så blir jag stum. Stumheten skapar större förvirring.

Eftersom jag tror på handling så är det därmed dags att handla. Antingen så slutar jag skriva eller så gör jag det på riktigt. Skiter i alla hål och tomrum. För herregud så mycket som jag hänt mig det senaste året. Saker jag inte skrivit om eller ens berättat för någon öga mot öga.

Ett inlägg om dagen. Så får det bli. Skitsamma om det har lika lite djup som en tesked. Orden måste ut! Jag exploderar snart!

Mors mors!

2011-05-29T09:54:00.001+02:00

Sitter på jobbet den här regniga söndagen. Lyckades äntligen få blogger att funka i mobilen. Det har inte funnits.någon som helst tid att sitta vid datorn dom senaste veckorna. Men nu är vi inflyttade ihopflyttade och sambos på riktigt. Han hylla i badrummet, mina korgar i garderoben, M,s loftsäng på ena sidan av sovrummet och bonusbaby's nallar i lådor på hans sida. Djurgårdsmärken som smyger dog in bland det stilrena.. Den bästa känslan. Mannen är hemma med barnen. Herregud vad underbart.

Published with Blogger-droid v1.6.9

10 år och fortfarande mammas bebis.. enligt mig.

2011-05-22T08:21:00.002+02:00

Kalasdag!

Vi har slitit i två veckor för att få ordning på den gemensamma lyan. Målat, byggt, kånkat låda efter låda och packat upp. I går gick jag i strejk när Minstingen la sig dubbelvikt över fotöljen och med en suck konstaterade att han "har det tråkigast i världen". Så Mannen fick fortsätta och jag och Minstingen åt kakor på balkongen i stället.

Och idag fyller han år! Min lilla unge! 10 år och inte en dag för gammal för att pussas med sin mamma. När ingen ser.

Återkommer i veckan. Om jag överlevt kalaset.

nå vi flytt ihop då!

2011-05-12T16:43:00.000+02:00

I dag kom Mannens första lass. Med kläder. Herregudminskapare vad den mannen har mycket kläder! Behöver man verkligen 10 vita t-shirts?

Så nu lever jag i flyttkaos. Igen. Känns lite som ett återkommande tema dom senaste åren. Flyttkartonger, hyllplan som aldrig kommer upp, målarfärg och slipdamm. Överallt.

Men snart snart är det klart och mitt hem blir vårt hem. Först ska jag bara övertala Mannen om att det INTE är snyggt med bilder på båtar!

piz out!

Förändringar

2011-05-07T22:28:00.004+02:00

I 5 dagar låg jag i sängen. Spydde först. Feber sen. Värk i hela kroppen resten. Värk som återkommer lite väl ofta och alltid kommer med vätskebrist och feber. Innan jul var jag på vårdcentralen och lämnade lite prover efter två veckors värk och feber. Inte så trevligt. Jag säger bara cocacolafärgat. Usch.

Lite resorb, mycket medicin och väldigt mycket vila rensade upp kroppen. Men nu är värken tillbaka.

Så på måndag ska jag tillbaka till läkaren.

Nog om min fysiska krämpor nu va.

Hur står det till med Stormen?

Jo, jag ska flytta ihop. Bli sambo. Dela bo med en annan vuxen. Inte så himmelens nytt för en som levt kollektivliv på olika sätt dom senaste åren men det nya nu är att jag ska flytta ihop med någon jag också är tillsammans med. På riktigt. Och ja, det är Mannen.

Det tog oss mer än två år tillsammans att förstå. Två år av himmel och två år av stunder i helvetet. Vi har bråkat, försonats och gjort slut. Inte bara så klart. Det vore ju hemskt. Men just dom resorna har varit dom som märkt oss djupast. I några månader nu har vi på olika sätt bett om hjälp med sådant som alltid lägger hinder för vår gemensamma väg. Processer som har varit för jävliga men gett otroligt mycket svar. Svar "vi" behövt. Lösningen på vårt gemensamma problem har vi sökt på olika håll. För att tvåsamheten ska fungera förstod vi till slut att vi måste ta hand om oss själva. Det är en av dom saker vi alltid stångat oss blodiga på. Vi har försökt lösa "oss" tillsammans.

Med Mannen händer så mycket att jag ibland blir lite nervös. Kan det verkligen vara så bra? Men det nya är att istället för att fråga honom och söka bekräftelse så går jag till den viktigaste personen i mitt liv och ställer frågor istället. Jag frågar mig själv varför jag tvivlar när det är bra. Och svaren kommer. Och svaren ligger så klart i min barndom. Det visste jag ju. Jag visste mycket om mig själv. Jag VET mycket om mig själv. Men idag tar jag in det och låter det göra lite ont eller låter det kännas lite lättare. Och jag tillåter tom mig själv att vara lycklig.

I så många år har jag varit fast i "jag vet..". Insikt är en viktig sak. Insikt är värdefull. Insikt är om den tas hand om det som för mig framåt. Men många av mina insikter har fått ligga hos mig utan att behandlas. Jag har länge vetat varför jag inte fungerar i relationer och jag har gjort enorma framsteg. Men dom senaste månaderna har pusselbitarna verkligen rasat på plats. Med en sådan kraft att man nästan har kunnat höra dom falla ner på brädet som kallas livet.

Så, med våra svar på borden har vi suttit framför varandra och tittat på oss med nya ögon. I ljuset av det nya. Vi har gråtit, skrikit, skrattat och sagt våra förlåt. Jag har fått vräka ur mig all min besvikelse och han har fått säga vad som gör mest ont. Sen gjorde vi ett viktigt bokslut och beslöt oss för att lägga det bakom oss.

Ingen av oss tror att det kommer bli rosa moln och helt fritt från turbulens from nu. Vilken relation är det?

nu tar vi ännu ett steg. Efter dessa år kom vi till slut fram till att den här förbaskade halv-tillvaron vi levde i slet lite på oss. Slet väldigt mycket på oss. Bo på varsitt håll med våra barn, ständigt packa en väska för den lägenheten vi skulle spendera just den helgen i och ett evigt pusslande för att få ihop tillvaron som särbos. Mannen har t ex fått stressa som en idiot varje dag för att hinna hämta sin lilla, åka hem till oss, lämna av hans lilla för att plocka upp min Minsting och ta honom till träningen. Tre dagar i veckan. Dom övriga fyra har jag fått åka kollektivtrafik eller tigga plats i någon annans bil för att ta mig och Minstingen dit matchen är. Om några veckor slipper vi det. Då är vi äntligen två på riktigt. Jag kommer börja jobba mindre för Mannen tjänar så förbaskat mycket mer på sitt jobb. Och då får jag mer tid med våra arvingar. Som det ska vara. (och nej, inte för att han är man utan för att han råkar tjäna några goda jäkla tusenlappar mer än mig och GILLAR att jobba)

Det är våran gåva till vår familj. Inga ensamstående föräldrar borde behöva arbeta heltid. Fy fan vad trött jag är på den skiten. Och jag tänker njuta till fullo av dom sista åren när Minstingen min är liten. Den tiden är snart förbi. Tiden då mina barn är små. Mannens lilla är fyra år så än har vi kvar några småbarnsår.

Så ligger det till i Landet Storm.

Jag vill säga en sak till. Om då när jag lämnade honom. Om den oerhörda ilska jag kände och skrev om. Jag förstod att jag lämnade lite tomrum mellan raderna som kunde tolkas helt galet.

Mannen har aldrig aldrig slagit mig eller gjort mig illa fysiskt. Hur mycket ilska det än funnits mellan oss så har han aldrig låtit nävarna tala. Men jag däremot slog till honom när min frustration blev för stor. En smäll. En gång. Och den skammen har varit för jävlig. Men aldrig Mannen. Men tack för att du frågade vännen..

Är ni med mig mina Kära?

Vårpyssel, släng och kollektivhäng.

2011-04-30T11:40:00.002+02:00

Men hej härliga lediga lördag!

Vaknade tidigt, solen skiner och jag har hur mycket energi som helst. Slängt ut en gammal tv, sålt lillens våningssäng och bokat in en tid med en snickare som ska bygga en loftsäng åt oss. Grabbens rum ska målas och inredas så det passar en ung kille i ställt för en liten pojke. Det blir vitt vitt och rött rött blandat med rosa och orange. Jo, han älskar rosa och orange. Hans fotbollsaffischer med Zlatan och co har fått snygga svarta ramar och hans röda 50-tals lampor har fått ny el.

Det är nästan andligt att riva ut, slänga gammalt och inreda på nytt!

Snart börjar valborgsfirandet här i kollektivet. Vi gör det enkelt. Grilla lite, fika lite, hänga i trädgården och senare se brasan i all sin prakt. Fy fan vad livet är gott i dag.

Vad gör ni mina Kära?

2011-04-29T08:51:00.001+02:00

Det är lugnt på jobbet i dag. Tack hide Gud för Android market!

Published with Blogger-droid v1.6.8

Sköna Maj... kommer snart!

2011-04-28T20:27:00.002+02:00

Och jag har lagt tomatskivor i en kruka med jord och täckt (tunt) med jord och med lite "tur och värme" blir det en planta! Tack Mångmamma för tipset! I morgon ska jag hämta frön från en granne. Ingen aning om vad fröna blir men blommor ska det väl för bövelen bli va? I kväll ska jag nalla plantor från gården. Jo, det tänker jag visst det! Det betyder ju tur eller nåt om man stjäl skott. Har jag hört.

"Hur sjutton får du det att gå ihop och hur orkar du?" frågade en vän härom dagen. Hon har precis börjat jobba igen efter att ha varit hemma i några år med sin barnaskara.

Jag får den frågan rätt ofta. För.. Jag arbetar heltid, är mamma på heltid, har en hel del åtaganden utanför mitt hem och försöker dessutom få in något slags socialt umgänge mellan varven.

Svaret är: Jag känner inte efter så mycket. Jag ifrågasätter det inte så mycket. Jag bara kör. Jobbar, äter, tar grabben på träning, tvättar några maskiner, drar ett varv med dammsugaren och gör mina dagliga rutiner och bara kör!

Sen i bland tar gasen slut och då är det oftast platt fall. Och då är svaret: det är bara några år kvar. Sen jävlar ska jag sova och köpa skor för hela lönen. Min yngsta son fyller 10 om några veckor. Men tills dess är det i bland bara att bita ihop och dra sitt arsle till fotbollsträningen med ett leende på läpparna!

I dag är det full gas. Men kroppen skriker faktiskt efter vila så jag drog i handbromsen och gick i strejk för resten av kvällen. Så snart blir det film och godis i sängen. Ska bara rycka upp lite små plantor först.

God Natt!

Bara för att han är 18 betyder det inte att han inte är min unge ju..

2011-04-21T00:01:00.003+02:00

Jag till äldsta sonen över telefonen

-Jag saknar dig

-Eee.. okej.

-Vadå eeee okej?

-Ja? Det är väl okej?!

-Nä det är inte okej! Jag saknar ju dig för att du inte är här och det är inte okej?

-Ja ja jag fattar vad du menar okej?

-Nä sa jag ju knäppis! Inte. Okej.

-Nu lägger jag på mamma. Jag har träning om en timma och min tränare tycker nog inte heller att det är okej om jag inte är där han vill att jag ska vara. Som du. Men just nu kan jag inte göra dig nöjd så tränaren får allt i dag okej?

-Eeeee okej??

*klick

Men vänta lite nu. Blev jag just dissad av min son va?

Otacksamma snorvalp.

Nu rullar jag in mig i täcket och tycker synd om mig själv. Värt att begrunda varför man var tvungen att uppfostra en sådan självständig individ.

Seriöst!

2011-04-19T20:45:00.003+02:00

Seriöst. Jag måste sluta upp med att försvinna så här för det enda det skapar är ett sug efter att få ösa ur mig allt som hänt i min frånvaro. Och nu när jag ska skriva så blir jag lite smått paralyserad för hur summerar man när man tycker att allt som händer är viktigt?

Funderar på vad ni skulle vilja veta. Vad vill jag veta när någon varit borta länge länge..

Mannen.

Vill ni veta?

I väntan på omröstningen i den frågan så summerar jag allt annat. Nästan.

Jag jobbar vidare på mitt skitjobb som personlig assistent. Personlig. Assistent. Jag svänger häftigt mellan känslan av att kasta bort min tid på ett skitjobb som jag i ärlighetens namn rätt ofta (och med enorm brist på ödmjukhet) tycker att jag är alldeles för bra för. Men när jag (på mina mer ödmjuka dagar) kommer hem redan klockan 15.30 till min son, orkar leka lite, orkar vara lite och faktiskt får lön varje månad så känner jag en enorm tacksamhet över att jag vågade välja ett skitjobb till förmån för min familj. För mig. Karriär kan man göra någon annan gång. Eller aldrig. Förverkliga mig själv kan jag göra ändå. Vad det nu innebär att förverkliga sig själv. Kan någon svara på vad det innebär?

Jag bor fortfarande kvar i min fina lägenhet med balkon mot söder och utsikt över tallar och granar. Liten men naggande god är den och bara min min min. Inga hyllor har jag fått upp på väggen men vad gör väl det? Jag trivs i min lya, i mitt fina kollektiv. Jag läser mer än någonsin. Just nu läser jag "Boven i mitt drama kallas kärlek" av Unni Drugge. Jag gillar inte Unni. Inte det minsta.

Jag har börjat träna. I helgen joggade jag för första gången i mitt liv. Tre dagar på raken. Och träningsvärken från helvetet infann sig. Men idag har jag ändå svettats en timma på ett danspass med den hett efterlängtade belöningen efteråt. Bastun. Med apelsin klyftor i munnen och balsam i håret. Tänk att man ska behöva bli 37 och halvfet innan man börjar ta hand om sig själv.

Det går går framåt. På riktigt. Har varken varit maniskt galen och uppåt eller deppig och sorgsen på länge. Mitt i mellan. Lagom så där.. Vardagen och dess eviga pussel faller på plats en dag i taget. Minstingen tränar bandy, tränar Taido. Nästan varje dag och hela förbaskade helgerna känns det som. Men det är värt det. Han är lycklig, aktiverad, stimulerad och nöjd med livet.

Tonåringen envisas med att fortsätta växa, fylla 18 år och inte flytta tillbaka hem till sin knäppa mamma. På hans födelsedag ringde jag och frågade vad han tänkt rösta på nästa val nu när han är en betrodd och myndig medborgare. Och hur han tänkt försörja sig nu när jag inte är ansvarig för honom längre. Min numera myndiga son svarade att han inte vet men att han för varje dag förstår mer och mer hur han blev som han blev. Med en sådan mamma liksom.

Jag har bestämt mig för att sluta köpa tråkiga kläder. Jag har en (löjligt liten) garderob full av tråkiga, praktiska vita, grå, svarta kläder. För varför skulle jag köpa en snygg tröja med stort mönster eftersom jag ändå aldrig går ut och svänger mina lurviga. Sådant jävla tänk är det slut på nu och idag köpte jag ett par leopardmönstrade byxor på indiska som jag tänker ha tillsammans med ett löjligt lyxigt linne i morgon när jag åker på planeringsdag med mitt skitjobb. Så det så jävla Social (mellanslag) Demokrater!

Det är i det stora hela seriöst jävla på tiden att jag tar hand om mig själv. Fysiskt, för jag väger för mycket. Psykiskt, för jag tänker för mycket. Tänker så mycket och gör så förbannat lite. Det gör mig trött. Tanken på att jag hela tiden måste "bli något" när jag för helvete redan "är något"! Så jag lägger den inbillade karriären bland hyllorna jag skiter i att sätta upp, satsar på att ta hand om det jag har, skiter i att söka kurser jag ända aldrig börjar och gör det lite bekvämare i livet som en alldeles vanlig förortsmamma med ett alldeles vanligt skitjobb, alldeles vanliga bandyturneringar hela förbaskade helgerna och lön den 25e.

Tack för era fina kommentarer (och youtubeklipp).

Så. Älskar ni mig fortfarande?

Pang!

2011-01-04T17:22:00.002+01:00

Sitter på jobbet. Mobilen ringer. På displayen står hans namn. Jag fryser. Svarar inte men hinner tänka tusen tankar. Undrar vad han vill varför han ringer vill han ha sina saker ska han får hämta dom NEJ jag låter någon ta dom till honom tänkt om han ringer för att säga att han ligger med en av mina kompisar eller vad fan vill han??!

Jag svarade inte.

Och tankarna fortsatte. Tänk om han vill säga förlåt tänk om han vill prata tänk om tänk om!!

Sen drog jag i snöret ringde en vän och eliminerade några av dom svaren som kom upp.

Det spelar ingen roll vad han vill. Vad vill jag? Jag vill a) kasta mig över luren och säga JA JA JA!! b) skrika så högt jag kan LÅT MIG VARA IFRED!!

Till slut skickade jag ett sms. "jag vill inte ha någon kontakt. Bäst för mig så."

Blir smått besatt av varför. Varför ringer han? Så får jag ett sms tillbaka. "Ja visst jag förstår. jag vill bara säga hur ledsen jag är för att jag sårat dig. förlåt mig"

Sårat mig? Ledsen? Förlåt?

Jag orkar inte ens reagera. Konstaterar bara att det hade varit fint med lite mer "förlåt" när vi var tillsammans. Han klarade aldrig av att ta första steget och säga förlåt. Så varför nu?

Jävla karl

Ut med det gamla...

2011-01-03T00:27:00.002+01:00

...men först lite om nyår.

Det blev en magisk vacker underbar kväll. Det stilla knytkalaset blev en kärleksfest som jag aldrig kommer glömma. 16 vänner kom. Nya och gamla och min allra bästa vän sedan 20 tillbaka var också med och förgyllde allt.

Vi åt, lekte charader, skrattade och dansade i mitt kök. Spontandisko. Ja jag kallar det fortfarande disko vänta och se bara det kommer bli inne igen. "Bort med bordskivan!" skrek jag och bordet blev mindre dansgolvet större och ljudvolymen så hög att vi var tvungna att skrika. Mitt kök är litet. Litet naggande gott och numera ett av Söderorts roligaste Diskon.

Sen skrek vi GOTT NYTT ÅR kramades och skålade i saft.

När tolvslaget slagit och vi kastats in i 2011 satt vi huller om buller på kuddar och soffor och sängen och mös. Jag berättade vad som var bäst med 2010, vad som behöver bli bättre och vad som kännas vackrast just nu.

Dom senaste två veckorna har varit dom bästa. Inte för att dom har varit lättast utan för att dom väckt mig. När jag satt där på min stora golvkudde bland vänner jag älskar och litar på insåg jag hur lycklig jag är. Lyckorus. Hög på hoppet om att det bara kan bli bättre nu.

Jag ska bli bättre på att vara liten och ledsen. Våga gråta utan att vilja dö efteråt.

Det vackraste just nu är just dom som satt där på mitt golv runt mig med mig.. Mina vänner.

Sen delade alla med sig. Vi skrattade, grät och lyssnade på varandras vackraste känslor just nu.

Jag har knappt sovit något sen nyårsafton. I går häll jag mig nära mina vänner, fikade och gick på möten. Jag har inte skrattat så mycket på.. alldeles för länge. Vill inte att den här känslan ska försvinna. Befrielse och insikter. Glädje och tillhörighet.

I dag har jag sett en film med en vän. Nu sitter jag i mitt disko och skriver. Och det fladdrar till lite i mitt bröst. Ni vet sådant där fladder som varnar för ett av livets jävligheter. Sorgen och förtvivlan finns fortfarande där. För jävligt.

Men helgen har varit magisk. Jag sparar den känslan djupt inne i mig så att jag kan plocka fram den klockan 07 i morgon när jag åker till jobbet, tillbaka in i vardagen och rutinerna.

(idag saknade jag honom lite)

(just nu saknar jag honom lite)

(just nu vill jag låtsas och ligga i hans famn)

För jävligt

det är inget fel på mig det är inget fel på mig det är inget...

2010-12-29T23:56:00.003+01:00

en och en halv timma

Så lång tid tog det att prata om dom 5 första frågorna (17 kvar).

Det är inte en vacker bild som rullas upp. Förstår att intellekt och känsla aldrig dansar samtidigt när det kommer till mina närmaste relationer. Men jag förstår det nog mest intellektuellt. Hänger ni med?

"Jag vet, jag kan, jag har förstått" måste nog sakta ge lite mer plats för "jag känner" och senare måste jag förlåta mig själv.

När vi var klara jag och kvinnan som så kärleksfullt tog emot mina "bekännelser" åkte jag snabbt hemifrån och till en vän för spelkväll. Det var skönt att slippa sitta hemma och vara ledsen över vem jag är och vad jag gjort mot mig själv.

Mest av allt känner jag nog lättnad. Lättnad. Nu när jag inte längre behöver lägga ner all min själ och all min energi på dendärnivet och allt som kommer när jag har en sådandärnivet i mitt liv så kan jag faktiskt leva! Leva för min egen jävla skull och lägga ner lite energi på mig. Träna, plugga engelska som jag velat göra ett tag, sova mer, äta bättre, oroa mig mindre. Det gör mig smått illamående när jag tänker hur jävla fort det går att bli riktigt riktigt sjuk i en relation.

Jag saknar honom inte. Inte det minsta. Men jag saknar mig själv. Väldigt mycket. Och jag finns här under alla sjuka beteenden, skeva tankar och kontrollbehov. När jag inte har någon att fly in i måste jag titta på mig själv. När jag inte förtvivlat försöker förändra någon för att få mina behov tillfredsställda kan jag till slut låta förtvivlan över mig själv skölja över mig. Låt det komma. Jag är redo. Förtvivlan och sorg leder så småningom till förståelse och försoning.

a men vi processar väl lite då

2010-12-29T16:01:00.003+01:00

Sedan några veckor tillbaka arbetar jag i ett nytt 12-stegs program För anhöriga. Min älskade fina kloka sponsor och vägledare i nykterhet har tjatat i två år att jag ska ta det steget. Och jag har sagt "ja ja så klart jag ska det vet jag ju att det vore bra att fördjupa mig nu när jag varit nykter i några år"

Sen har jag inte gjort ett skit. Jag vet mycket om mig själv, jag kan mycket om mig själv, jag gör förbannat mycket för att gå åt rätt håll. Men känslorna hänger inte med. Och något saknas helt klart eftersom jag gång på gång gått tillbaka till dendärnivet..

Så. Om två timmar har jag en dejt på Skype med en kvinna som ska hjälpa mig. Jag har läst, skrivit och svara på frågor. T ex på vad jag gjort för att få mina behov tillfredsställda. Till en början en rätt lätt fråga men när jag började att titta bakåt var det helt plötsligt inte lika lätt. Jag skulle ljuga om jag sa att det här är en bekväm process men den ska lik förbannat gås igenom.

Ungarna sitter på planer nu. Tystnaden som lägger sig i min lägenhet. Jag säger bara det. Det är en av dom sakerna som jag ska titta närmare på. Hur det kan komma sig att jag det senaste året tycker det är så förbannat jobbigt att vara utan dom.

Blah! Jävla självutveckling. Blah! Jävla 12-stegsprogramm. Blah! Jävla andlighet!

Okunnighet är en välsignelse.

2010-12-29T00:04:00.002+01:00

Var på bio idag med mina fina underbara arvingar. Tonåringen, som nu bott hos sin pappa några månader, och Minstingen är stora Harry Potter fans. Filmen var som väntat bra, popcornen smakade som väntat salt och jag är som väntat lite nere för att dom åker till papporna i morgon. Lillen kommer hem om 10 dagar men min förstfödda får jag nog inte träffa fören i februari igen.

Annars är allt lugnt. Inte en endaste liten pust i dag heller.

Har i alla fall bestämt mig för att fira nyår med några vänner. Brukar annars fira med ungarna men drog ihop ett knytkalas här hemma för risken är annars för stor att jag hänger mig själv på 12-slaget. Vill inte riskera det. Vore trist.

2010-12-27T18:38:00.002+01:00

Julen är över. Och nu gäller det bara att stå emot allt tryck om att glittra och vara så förbannat glammig på nyårsafton. Men aaaaaaah! Jag orkar inte. Så om jag får som jag vill spenderas kvällen hemma i lugn och ro och mat och några vänner. Sen ska jag sova tidigt för klockan 06 på nyårsdagen ringer jobbklockan. Mycket glammigt.

Annars är allt lugnt. Lugnt lugnt lugnt. Inga känslostormar. Inte en endaste en. Så nu vet jag att hjärtat kan stanna av hjärtesorg. I självförsvar. Det orkade inte med en vända till och sa upp sig.

"Nä nu jävlar Stormen får det vara nog!"

Så sa det. Och stannade.

Ganska praktiskt. Då slipper jag gå igenom det här igen. Aldrig mer hjärtesorg. From med nu är det pure intelect som gäller.

vit jul

2010-12-24T14:47:00.003+01:00

Mellan Trolltyg i Tomteskogen och Kalle tar vi lite paus. Tonåringen är hopplöst förkyld och ligger i min säng och spelar PS. Minstingen spelar på sitt nya DS-spel. Får väl skylla mig själv om jag köper spel åt dom antar jag. Dom får 10 minuter till. Sen är det Kalle och knäck för hela slanten. Efter Kalle spelar vi Scrabble med egna reglar. Allt funkar alla ord är godkända. Man får många poäng för PEZ t ex.

I en liten kort sekund saknade jag i morse. Det högg till i bröstet när jag såg kostymen som hänger i garderoben. Hängde den längst in, stängde dörren och drog några djupa andetag.

Nu börjar Kalle!

Föräldrar. Låt Julen bli vit.

dan före dan.. före dan..? eller hur var det nu..

2010-12-22T21:53:00.004+01:00

Det är jul om två dagar.

Ja. Inga konstigheter. Jag har båda grabbarna hemma, struntar i alla måsten och mina arvingar har fått bestämma vad vi ska äta till julmiddag.

Fläskfile, potatisgratäng och till efterrätt äter vi marängsviss (shvish, svish?)

Mina underbara ungar är så där härligt befriade från alla konstiga föreställningar om hur det "borde vara". Vi har en uppblåsbar julgran i som man kan ta med sig in i duschen (vi har provat), pyntar med allt som ungarna tillverkat på dagis/skola/fritids genom åren och värmer glögg mest för att det doftar så gott.

Vi går i långkalsonger hela julafton, ligger i soffan och äter pepparkakor (köpta), dricker julmust och käkar knäck (hemmagjord) På kvällen kommer några av mina vänner förbi och ser film (Sagan Om Ringen) Jag har köpt alla julklappar för en månad sedan (några har jag inte längre användning av och dom åker till välgörenhet). Jag har storhandlat igår och behöver inte gå utanför dörren på en vecka om jag inte vill det för jag har semester!

God Jul på er mina Kära.

bloppar lite

2010-12-21T10:26:00.002+01:00

Fyra tröjor stl L, sju par strumpor, ett gäng kalsonger stl L och en kostym?

För 100 kr är allt ditt.

Och så dör vi en långsam död

2010-12-17T21:53:00.002+01:00

Jo men jag tänkte så här då mina Kära

Jag uppdaterar en gång i månaden då jag och Mannen blir ihop igen. Ååååh lycka vi älskar varandra och ALLT går att lösa om man älskar varandra och ALLT blir bättre bara vi anstränger oss ännu mer för att älska varandra ännu mer!

Sen gör jag slut och uppdaterar igen.

Nu är det gjort. Slut och uppdaterat.

Jag önskar verkligen att jag orkade berätta för er vilken vidrig jävla resa det här är. Relationsdysfunktion. Medberoende. Destruktiva relationer mellan destruktiva människor. Halva människor hittar och förälskar sig i andra halva människor.

För mycket realism kanske? För mörkt kanske? Tvekar inför att skriva om min process för då måste jag kanske förklara, genomföra, följa upp. Eller jag tvekar att publicera det här. För skriver det gör jag. Väldigt mycket. Men jag har inte någon lust att stå till svars inför någon. OCh det tänker jag inte göra men publicerar ändå. För jag har bestämt mig för att göra saker annorlunda from med nu.

Lite realizzm med en twizzt of faith. Som en vodka sour med lite socker på toppen. Fast utan alkohol för alkohol det dricker ju inte jag även om tanken slog mig i går. PANG! "Tänk om man skulle dricka på det här? För DET funkade ju förr att dricka på smärtan för då slipper jag smärtan och nu vill jag bara vara full avstängd påtänd knall död hejdå!"

Jag har bestämt mig. Mannen eller han som jag kallade Mannen. Ni vet han jag älskar och avgudar näst intill tillber? Han kan dra åt helvete. Raka vägen ner till dom hetare graderna av helvetet där män som skadar kvinnor brinner till tonerna "Last christmas I gave you my heart.."

Inget jag-släpper-dig-med-kärlek.

Inget det-var-vackert-men-ödet-vill-annorlunda

Inget jävla snickelisnack och nu förnekar vi verkligheten.

Inget försök till poesi över en kärlek som inte höll. Poesi. Kommunikation för människor som inte klarar av realism. Allt blir mer hanterbart om man säger "jag dog för din kärlekes skull på en äng full av röd vallmo" istället för att säga som det är. "Jag kommer dö om jag inte lämnar dig. Här har du den fula jävla pelargonen jag gav dig i somras hoppas du käkar upp den kvävs och dör." Nej ingen poesi.

Det hjälper inte. Det gör inte mindre ont för att kniven mellan revbenen sitter ändå där den var tänkt att hamna.

So here we go.

Mannen. Du kan dra åt helvete. Jag dansar till tonerna av nyare fräschare låtar. Jag tänker aldrig mer dansa den där dödliga dansen med dig. Du får dra mot dom där graderna. Ensam. Du har skadat mig för sista gången. Och ja okej då. Jag ska väl slänga in en liten dos av min egen inventering. Jag har också skadat. Jag har också siktat på det lilla mellanrummet mellan revbenen och tryck med all min kraft. Men vet ni vad? Det här är MITT farväl och jag säger det så här.

Aldrig mer. Du är borta. Död för mig.

Han ni vet... vad hette han.. han.. Ma... fan jag har redan glömt.

Poff gone bye bye

Stormen och Mannen

2010-12-05T18:52:00.004+01:00

Vi är tillsammans igen. Förmodligen den sämsta iden i världshistorien, dömt att misslyckas och jag kommer med all säkerhet få mitt hjärta krossat. Igen.

Till slut gav vi nog båda upp att försöka undvika varandra. Vi går på samma AA-möten, umgås med samma människor och hänger på samma ställen och en kväll hamnade vi på samma fik. När jag gick hem stod jag inte ut. Att inte prata med varandra, inte ens titta varandra i ögonen slet i mig. Så jag skickade ett sms.

"Du var fin ikväll. Jag saknar dig"

Det tog 10 minuter så ringde han och vi pratade i flera timmar. Vi pratade, grät och sa våra förlåt. Sen kom han hem till mig och så fort han gick in genom dörren började jag knäppa upp knapparna i min skjorta.

Det har nu gått en månad. Vi har det fantastiskt. Men inget är förändrat, orsakerna till att det tog slut är kvar. Vi har pratat om det och vi har båda tagit små men viktiga steg för att förändra våra beteenden för om inget förändras kommer vi inte klara det här, det vet vi. Men just nu kör vi bara och njuter av att vara med varandra igen. Två månader utan varandra har gjort oss hungriga. Vi får inte nog av varandra.

Kärlek och galenskap.

2010-10-10T16:36:00.003+02:00

Och så gråter jag........

i två dagar har jag gråtit. Mellan varven måste man ändå snyta sig och inta rollen som mamma och arbetskollega. Mina kollegor har nog varit smått obekväma inför mitt plötsliga bräckliga jag som går undan och gömmer sig på toan och grinar högljutt.

Jag har telefonen på laddning hela tiden för batteriet orkar inte med. Det gör ont i hela kroppen jag är utmattad och så in i helvete ledsen!

Eftersom Gud gillar att förbrylla mig så räcker det tydligen inte att jag var tvungen att träffa honom i fredags. NATURLIGTVIS springer jag på honom i går också! Jag går med blicken i marken efter jobbet, stannar för att ta en cigg och tittar upp och möter hans stora blå.

Slåt fort ner blicken igen och går förbi honom. Han. Mannen. För sexveckor sedan låg jag i hans armar. Idag slår jag ner blicken när jag mäter honom på gatan.

Vad fan vill du Gud??!!!

2010-10-08T21:16:00.003+02:00

Träffade Honom idag. Helt oväntat. Som ett slag i magen. Min vän N tog mig snabbt därifrån körde hem mig och lät mig ha "my big feeling" Hon strök mig på ryggen medan jag stod framåtböjd i en port på Söder och försökte andas. Sen grät jag och skrek lite.

Helt plötsligt känns min nya fina lägenhet tom kall enslig och ensam. Jag hatar den här känslan. Jag hatar den! Jag älskar honom så jävla helvetes mycket och det gör mig så FÖRBANNAD!!

Förbannad för att han var uppklädd till tänderna och redo för en kväll på stan. Förbannad för att han skrattade. Förbannad för att han inte så ledsen ut. Förbannad för att jag trodde att jag klarade av det här så bra.

Nu får någon komma hit och ta hand om mig!

Åååå hon fejjar!

2010-09-30T23:15:00.003+02:00

Så målar jag och spacklar jag och målar lite till och lagar och fixar och är årets hantverkare..

Hmmm... Känns igen! Gjorde inte jag det här för ungefär 1 år sedan? Jag hatar att flytta. Jag hatar att flytta in i en lägenhet som behöver målas. Jag hatar att jag inte kan titta på en fläckig vägg och tänka: "Äh what a fuck! Lite skit i hörnen har ingen dött av"

Jag undrar. Är 2500 kr mycket för att få mitt kök omålat? Det är litet. En och en halv liten vägg, skåp på insidan och utsidan, lister, tak och ja.. allt. Är det ett bra pris? Jag behöver veta NU!

Mina Kära. Jag är trött. Och lite kåt. Bara-så-ni-vet.

Jajja.. Det får inte bli en inredningsblogg liksom.

lugn och fin..

2010-09-28T09:30:00.003+02:00

Ledig idag och ska bara.. köpa färg, maskeringstejp, polish till fula plastgolv, diverse prylar som får ett hem att rulla och ett nytt fint skrivblock till Minstingen som han ska använda fö att lära sig Japanska. Han sitter vid googletranslate så fort han kan.

Och sen ska jag dra en tand. Balle!

I´ma behöver en liten dos av sannig yo know!

2010-09-26T19:34:00.005+02:00

Ibland får jag panik när jag tänker på att dagarna och veckorna går oavsett vad jag fyller dom med. Nu är det söndag och jag undrar vad jag gjort av verkligt värde dom senaste veckorna. Värde som man inte kan mäta i antalet packade lådor och antalet intjänade kronor på arbetet.

Summan av kardemumman handlar mycket om Han Jag Kallade Mannen. Eller om att undvika minnet, känslan, saknaden. Det har till min stora förvåning gått bra. I det stora hela. Jag har drömt jobbiga drömmar, gått ner mig till knäna i saknad en liten stund på kvällen när jag ska sova och jag har tänkt mycket på vad han gör och varför han gör det och varför varför det inte kan funka!

Men mest har jag som ni vet knatat på i rask takt för att jag inte orkar känna efter för mycket.

Veckan som gått har känts lite lättare, lite roligare och väldigt hoppingivande.

Jag har fikat med finaste finaste I´ma whop. Vi träffades på Söder och jag kom först så hon slapp stå ute och vänta för I´ma går inte in och sitter och väntar själv för det vågar hon inte. Eh? Kändes ändå tryggt att hon visar var det knäppa skåpet ska stå. Skulle bli vansinnigt förvirrat om hon helt plötsligt kunde göra som folk.

Det viktigaste med vår fika var inte den iPhone som hon gav till mig. Men jag nämner den för jag är så själaglad! Med min budget finns det liksom inte utrymme för nya telefoner hur mycket min än strular och ingen kan få tag på mig. I´ma whop har en ny superfrän och cool en så då får hennes Mama J (jag alltså) hennes gamla! Lycka!!

Vi drack våra varma drycker, pratade om livet och om (trumvirvel) karlar. Att I´ma är singel handlar inte om att ingen man förstått hur fantastisk och underbar hon är. Det handlar om dom absurda listor med konstiga krav hon har på män. Dom är rena manifestet! Vi snackar Bibliska volymer.

Jag lyssnade en liten stund på "han har fel mössa och är snyggare med skägg och Guuud vilken heting han var tills han log eller jag gillar honom men han har liksom fel stil..."

Det gör mig lite ledsen att denna otroliga kvinna lägger sådana hinder mellan sig och kärleken. Alla dessa sätt att göra det OMÖJLIGT att någonsin träffa någon med stort hjärta. En man som tar henne i sina armar, oavsett om dom har rätta tatueringarna eller inte och tittar henne i ögonen som om varje gång var den första. Skitsamma för helsike om han har "rätta" looken eller hänger på dom rätta ställena.

Vilket oerhört avancerat sätt att se till att man aldrig någonsin träffar någon och riskerar att bli sårad. Om man låter dom små detaljerna avgöra hurvida en människa ska få komma in i ens liv så missar man dom fantastiska stora mötena. Och den där stora kärleken får inte komma fram i kön eftersom man inte betar av den med misslyckade försök och halvdana korta relationer.

I´ma. Ta och kamma dig nu för helvete och sätt igång och riv dom där fåniga manifesten. Och se till att dina fina vänner kammar igenom sina toviga hår och skakar av sig lite av den där konstiga attityden ni slänger er med på dom coola hängen på coola Söder. Eller var ni nu sitter och hänger i eran coolhet. Aight?!

Och allt det här säger jag så klart till henne och så klart skriver hon om det i sin blogg http://www.kärochjävlig.se/?q=imawhopyoass/you-want-truth-you-cant-handle-truth. Det finns hopp om henne för hon är en alldeles särskild ung kvinna. Alldels särskilt förmögen att lyssna fast hon mest ser ut som om hon vill krypa ner mellan kaffeborden och glida ut på Götgatan igen. Jobbiga Mama J ser hon ut att tänka.

Det här inlägget gränsar till att bli lite för personligt men jag lutar mig mot att hon faktiskt skriver om det själv och gillar hon det inte tar jag bort det. Aight?? (på rätta dialekten)

Sen vill jag bara tillägga en sak om hennes nya fina vänner. Jag har aldrig träffat dom men hört massor och massor om dom. Jag gillar dom för dom verkar vara bra för min fina I´ma. Dom verkar förstå vilken alldeles särskild dam hon är. I min bok är man inte alldeles körd om man fattar grejen med donnan från Luleyo. Aight?!

I´ma. Kamma dig. Jag älskar dig. Så mycket så mycket...AIGHT?!

Börjar jag bli tjatig eller?

2010-09-20T19:19:00.003+02:00

Jag har jobbat 12 timmar och har 3 kvar innan jag får åka hem. Tog med med mig datorn idag för jag blir så fort rastlös, orolig och uttråkad när det är lugnt. Det är lite temat i mitt liv just nu. Inte en lugn stund. Inte varva ner för mycket. Mina kollegor uppskattar något oerhört mig just nu.

En kompis till mig tycker att jag ska gå på dejt. Inte för att trösta eller glömma utan för att gå vidare. Han menar att det vore bra för mig att genom en handling visa att jag är färdigt med "krysset".

Vad tror ni?

Jag tänkte på saken. Det vore mysigt med lite bekräftelse men det räcker så. Någon som dyrkar marken jag går på från första sekund och går omkring och drömmer om att få ge mig en riktigt drömkväll. Någon utan förväntningar som förstår att det handlar om mig och mitt brustna hjärta. En trygg stark SNYGG man som inte tar illa upp om jag inte är så särskilt intresserad av vad han "jobbar med då?" Någon som förstår om jag får tårar i ögonen när han frågar om min senaste kärlek. En man som förstår att allt just nu är all about me.

Nä, lika bra att lägga ner den iden. Min fina kompis, som menade väl, har dessutom inte en endaste kandidat för denna föreslagna blinddejt.

Jag drömmer mardrömmar om Han Jag Kallade Mannen.

2010-09-18T00:44:00.002+02:00

Inte stanna av inte känna efter inte lyssna på råd inte låta folk titta på mig med medlidande eller vara för närgångna i sina frågor om mitt mående.

Andas

Inte tänka ångra analysera sitta på soffan och slappna av för allt i världen för jag vill inte kan inte orkar inte ta hand om det här bryter jag borde få eller väntas få.

Jobba klockan 07 inte åka hem i vanlig ordning och hämta Minstingen för Minstingen är med sin pappa som är i huvudstaden över helgen och hans sviker som vanligt så Minstingen och hans allra bästa kompis har laddat i en vecka i onödan för Minstingens pappa har inte tid att ta dom på stan och äta en glass så Minstingen får visa upp sin pappa för sin käraste vän. Minstingen får stressa omkring med sin pappa på stan istället och så var deras mysiga helg tillsammans förvandlad till den vanliga själviska uppvisningen hans pappa alltid ställer till med.

Frustration över svikande själviska pappor blir frustration över att jag inte har något planerat efter jobbet för det ska man väl ha om man är ensam en helg utan barn för första gången på flera månader?

Andas.

Så jag promenerar planlöst omkring på Drottninggatan den värsta gatan i staden där mitt fantastiska liv borde utspela sig men livet är inte så jävla fantastiskt just nu. Jag känner mig mest ensam vilsen utan mina vanliga fredagsrutiner med barn och Han Jag Kallade Mannen och inte ens en ny brun kofta från Indiska kan dölja det faktum att jag hatar att vara den där ensamstående mamman som "passar på att shoppa lite när ungarna inte är hemma! Tjohho för liten egen tid!"

Jag vill inte ha egen tid jag vill ha våran tid tillbaka med härliga fredagar i soffan med popcorn och skämskudde för Idoldeltagarna är ju så pinsamma! Jag vill ha den sköna känslan av "vi" och mjukisbyxor som hasar ner över ändan och barnskratt och varma stora händer om mina kalla fötter.

Inte ens en käck liten mössa nonchalant svajandes på huvudet och dom hasigaste byxorna i världen kan göra mitt ensamma fredagshäng framför datorn skönt. Intalar mig själv att "det är mysigt att gå omkring bland flyttkartonger i en tom lägenhet med en snus under läppen och en rykande tekopp framför mig här ska minsann mysas!"

Fy fan för pappahelger. Fy fan för att göra slut. Fy fan för den här krypande gnagande känslan av att det inte är som det ska.

relationer och matlagning.

2010-09-15T16:47:00.002+02:00

Sagt om dåliga relationer

"Even with all the mayonnaise in the world, you can´t make chicken salad out of chicken shit"

regniga dagar..

2010-09-13T10:50:00.001+02:00

Jag är febrig, lillen är hängig.

Vi går på bio och ser Karate Kid.

Jag skiter väl i tvillingtornen..

2010-09-12T11:00:00.002+02:00

Dag tolv. Här hemma i mitt Ground Zero börjar dammet att lägga sig.

Jag orkar nog inte skriva mer om Han Jag Kallade Mannen.

Eftersom det är rätt effektivt att springa fort genom vardagen när det är jobbigt så har jag gjort det. Jobbat, städat, hjälpt precis varenda människa som bett om hjälp med något, pratat mycket i telefon, packat ihop lite lådor, hyrt ut lite rum, gått långa promenader och maniskt tittat på film eller lallat på facebook för att slippa tystnad. Tystnad och en enda minut av ingenting. Mina två fiender just nu.

Men att vakna med hjärtklappning, ha konstant huvudvärk och inte äta mat funkar inte i längden. Jag känner mig svimmfärdig och redo för en kollaps. Och i samma sekund som jag bad en stilla bön om något som kan distrahera mig utan att ta slut på mig ringde telefonen.

Min älskade underbara förstfödda är hemma! Så i fredags tog jag en timeout från jobb och skola med min yngsta, kände efter lite och förstod att jag måste varva ner. Så vi har myst, sett film, ätit godis, baddat mammas febriga panna, spenderat lite onödiga pengar på äldsta sonen och hans växande känsla för faschion.

Söndagen är här då. Min äldsta sover, min yngsta sitter med hörlurar på och sjunger med till sina spotifylistor. Låter ungefär så här. "Kos aj vås redi får de skaj!"

Jag mår lite bättre fysiskt men mitt hjärta är fortfarande i tusen bitar.

Jag saknar honom. Han Jag Kallade Mannen.

Men jag saknar Henne Jag Kallade Johanna mer. Kvinnan som släppte taget fortare än någon han säga dysfunktion, kvinnan som satte gränser ingen ens drömde om att försöka gå över, kvinnan som sa ja till sig själv, kvinnan som... Ja var fan är hon? Jag saknar henne så in i helvete mycket. Kom tillbaka!!

2010-09-07T19:39:00.003+02:00

Idag känns det tungt. Jag orkar inte riktigt hålla upp farten men stannar jag upp blir det för tyst, för påtagligt, för tomt i sängen och alldeles för sorgligt.

Stannar jag upp börjar jag gegga, tvivla, analysera, se tillbaka och sakna. Jag orkar inte det.

Jag fick veta en sak för några dagar sedan. Han Jag Kallade Mannen har tydligen öppnat ett konto på en dejtingsida. Fick veta det av en kompis som är där och hon visste inte att det tagit slut så... Hon berättade för mig.

Kan någon snälla snälla förklara för mig varför han gör så?? Efter några dagar! Jag blev helt förtvivlad, nu är jag mest besviken och förvirrad. Vad betyder det här? Att han bara väntat på att få lämna den här relationen eller att han aldrig älskat mig? Jag förstår ingenting och känner mig förrådd, trampad på och sviken.

Jag förstår inte. Kan det här bara gå över nu för jag orkar inte.

allt på en gång igen då...

2010-09-04T20:38:00.002+02:00

Å så har det gått 4 dagar. Stormen är singel, nyklippt, utarbetad, några tusenlappar rikare (skaffat inneboende för några månader för att täcka upp alla otäcka dubbelhyror).

Jag har kört i 190 i två veckor. Ända sedan den där jobbiga känslan dök upp. Känslan sa att det är dags att avsluta med Mannen. Jag älskar honom så det gör ont. Och det ska inte göra ont! Jag har kommit alldeles för långt i arbetet med mig själv för att stanna i ett förhållande som tar så mycket av min energi. Det är ingens fel. Det krävs två för att sänka ett förhållande. Vi älskar varandra. Men Mannen väljer att stänga av, bli iskall och gång på gång överge mig känslomässigt så fort det är lite jobbigt. Jag kan inte ha det så. Jag vill inte vara den som drar fram relationen.

Jag pendlar mellan en stark känsla av att jag hör hemma i hans famn och en gnagande känsla av att jag är rätt ensam om att vilja jobba för att tvåsamheten ska funka. Kanske är jag för komplex för honom. Kanske är han för kontrollerad för mig. Jag föredrar känslostormar, av och på och överdrivna reaktioner framför kontroll och avstängdhet.

Känslomässigt oåtkomliga människor gör mig sinnessjuk. Jag fixar inte känslan av övergivenhet det väcker i mig.

Det har varit underbart att få dela 1 1/2 år med en underbar, vacker, stark och härlig man. Han har lärt mig massor, blivit min bästa vän, väckt känslor som jag trodde var döda för länge sedan och min kärlek till honom har varit stor. Den är stor.

Men de där stunderna då han stänger av är för jobbiga! Den varma man som kramar mig så jag tappar andan, viskar kärleksord i mitt öra och aldrig får nog av mitt skratt förvandlas i dom stunderna till något kallt jag inte klara av att smälta. Och jag ska inte behöver sträcka mig efter honom gång på gång för att han inte klarar av att släppa ner garden och visa sig sårbar.

Det slutade med att jag kastade hans nycklar efter honom och skrek. Spottade lite syra och beklagade hans förbannade oförmåga att vara vuxen nog att via en endaste känsla när våran relation tar slut. Han bet ihop, slöt sig och visade ingenting. Inte en endaste känsla.

Sen gick han.

Först grät jag. Sen knöt jag min näve som så många gånger förr och tog ett beslut.

Jag tänker FAN inte bryta ihop över det här! Jag tänker FAN inte låta det här avslutet innebära något annat än en början på något bättre. Det här är en positiv förändring, ett beslut jag tagit för min egen skull och nu ska livet levas ordentligt!

Så jag träffar mina närmaste kvinnor, fyller mitt kök med vänner och gör det jag ska. En nynykter kvinna har sovit hos mig i några dagar. Vi har pratat mycket om livet, om nykterhet, om att kämpa en dag i taget och inte på några som helst villkor se bakåt dom första bräckliga dagarna. Jag har upprepat detta för henne gång på gång och på samma gång sagt det till mig

själv.

I kväll har jag hängt med en massa folk jag känner och älskar. Alla tittar först på mig med blickar som letar efter tecken på sammanbrott eller åtminstone en tår eller två. Jag har tittat alla mina vänner i ögonen de senaste dagarna och sagt att mig fattas inget. Livet gör ont ibland, det finns inga manualer för hur man går vidare. Man gör det bara. Och ser inte bakåt medan det är nytt och bräckligt. Jag håller mig nära människor som ger mig energi och kärlek.

Det är många relationer som tagit slut. Han har varit min bästa vän i 1 1/2 år, min älskare, min broder i tillfrisknad och nykterhet, min kompis som jag skrattat med och min spegel i vilken jag fått se många sidor av mig själv. Han har också varit mina barn fina vän. Det kommer säkert en dag, snart eller om några veckor, då jag märker vilket tomrum han lämnat efter sig.

Men den dagen är inte idag.

jahaja..

2010-08-23T22:08:00.003+02:00

Vad ska jag skriva om då??

Kan inte någon förslå något spännande. För annars kommer jag bara skriva om hur förbannat trött jag är på att vara Barbamamma.

Swoosh! Jag är en arbetare. Swoosh! Jag är en städmaskin. Swoosh! Jag är lagar mat medan tvätten snurrar i min mage som helt magiskt förvandlats till en tvättmaskin. Swoosh! Jag är en bro! I fall någon behöver en. Hade varit kul att SWOOSH förvandlas till en bank!

En vecka in i skolåret och jag går på knäna.

Tur att Mannen inte är här för då hade jag varit tvungen att swoosha mig till en sexbomb också. Och det orkar jag inte för jag orkar knappt ta en dusch för kl är tjugo över 10 på kvällen och jag kom precis hem till en sovande son jag sa hejdå till kl 07 i morse och jag måste upp klockan 05.30 eftersom jag börjar klockan 07.00 i morgon igen och igen och igen..

Jag måste gå ner i tid. Att arbeta heltid när man har barn är en helt fantastiskt usel ide. Fy fan.

Oj... Inte en siffra rätt där men jag är för trött för att skriva rätt.. God natt.

Kreativitet

2010-08-22T15:20:00.002+02:00

Jag tittar in här hos min lilla blogg lite då och då i hopp om att jag kanske ska drabbas av lite kreativitet och få ner något. Det känns som om Gud spelar mig ett spratt. När jag har som mest att berätta så låser det sig. Kan någon svara på varför det är så?

Jag mår ganska bra. Om man nu ska känna efter så förbannat mycket. Gick tillbaka till jobbet i onsdags efter tre ljuvliga veckors semester. Landade i en arbetsplats i totalt kaos. Total! Första dagen fick jag jobb sju timmars övertid och ta hand om en kollega som mår väldigt dåligt pga en annan kollega som numera mår som han förtjänar. Jag ringde 100 samtal och skrek mig hes hos mina chefer. Nu är det förändringar på gång, personal ska omflyttas och våran chef kommer få jobba hårt för att få ihop gruppen under hösten. Att skrika sig hes är inte alltid populärt vilket jag nog kommer få känna på när alla mina kollegor är tillbaka. Bryr jag mig? Nej.

Mannen är bortrest. Så också mina sköna känslor för honom. Jag vet inte varför eller när dom åkte på semester men det känns svalt. Det har inte känts så länge men det oroar mig ändå lite. Kanske är det stressen med jobbet och kommande flytt och annat som spökar.

Eftersom det är rätt mycket som rör sig i huvudet på mig och min energi är rätt låg just nu så flyr jag. In i LOST. Påbörjar säsong 3 idag och är helt fast. Vi snackar ge-mig-mera-heroin-fast.

Jag inser att jag aldrig skulle stå ut om inte jag vore så välsignad med fantastiska vänner. I kollektivet finns alltid någon att hänga med, dricka lite kaffe och prata skit. Det finns så många djupa källor av klokhet i min närhet. Jag värdesätter dom oerhört. Jag hoppas dom vet det.

Nu drar jag något gammalt över mig ett tag till. Jag försöker att bara skriva i fall att jag skulle lyckas formulera något av verklig vikt.

Inte idag tydligen.

Hur mår ni mina Kära?

2010-07-30T15:47:00.002+02:00

Asså det här med att blogga. Kaaanske inte riktigt min grej. Lite för otålig och lat för att "sprida ordet" så att många läser. Lite för självcentrerad för att skriva om ingen läser.

Moment 22.

I alla fall.

Jag mår bra. Min äldsta sons pappa är här. Vi kallar honom Pappa Björn. Han och hans kära ska på bröllop och dom stannar tills i morgon. Idag har jag och Pappa Björn gått på stan, köpt en ny kostym inför bröllopet eftersom han glömde sin hemma och se ätit en god lunch. En heldag med exet! Jag är oerhört tacksam över våran fina relation. Han är en fin vän och en helt underbar pappa. Detta gör att jag hoppas att jag och min yngsta sons pappa kommer kunna bygga på en relation snart. Tyvärr känns det rätt osannolikt. Tom Pappa Björn som ger alla en eller flera chanser har gett upp hoppet om min Minstas pappa. Synd.

I kväll går helt i nykterhetens tecken. Jag ska träffa en ny vän från LA som gått på AA i 30 år! Sen han var 17 år! Den hjärnan ska plockas i! Jag har hängt mycket med honom i helgen då nyktra alkisar (600 besökare) från hela världen besökt Stockholm för ett Europakonvent. Vilken helg. Vilka underbara människor!

På måndag åker jag och Mannen norrut. En vecka med Pappa Björn, hans kärlek och alla våra ungar. Vad jag längtar! När vi åker hem tar vi Minstingen med oss och även Pappa Björns yngsta son. Alltså min äldsta sons bror.. som inte är min son utan min äldsta sons pappas son.. Hänger ni med!?

Jag längtar efter mina barn. Minstingen har varit hos sin pappa i två veckor och min älskade förstfödda flyttade som sagt ut för några veckor sedan.

Ja.. vad ska man säga? Jag kanske lägger ner det här.

Eller så återkommer jag om en vecka eller ett år när inspirationen hittat tillbaka.

Och ja just det ja! Jag har fått en ny lägenhet! En alldeles egen utan roomies från helvetet! Samma hus, samma älskade kollektiv men en ny jättefin lägenhet. Inflytt 1a oktober! Woohoo!!

Ha en fortsatt underbar sommar mina Kära.

Jag och huvudvärken från helvetet.

2010-07-20T10:40:00.001+02:00

Så det där långa fantastiska inlägget jag hade på gång får vänta.

Puss!

Å bakom dom där molnen ni vet...

2010-07-18T23:36:00.002+02:00

..finns en varm sommar, lata dagar på stranden, en tålmodig älskande Mannen och hoppingivande känslor av att det går över. Den här gången också.

Uppe på ytan och nosar. Det får bli en lista.Stormens lilla rapport från botten.

Dom sista två veckorna har jag:

Sovit alldeles för lite. I snitt 4 timmar per natt.

Legat på stranden i snitt sex timmar per ledig dag.

Jobbat trots att hela mitt väsen skrikit "NEJ!"

Haft en vecka ledigt.

Helt tappat sexlusten.

Hittade den igen, tack och lov.

Knullat lite då rå.

Pratat med Mannen. Verkligen pratat och berättat om mina återkommande besök på botten.

Insett att Mannens själ har rum jag aldrig tittat in i.

Suttit i trädgården och spelat Alfapet med min yngsta i timmar.

Simmat i Mälaren.

Sett hela säsong sex a Celebrity Rehab with Dr Drew på en dag i ett sträck.

Stirrat i taket.

Fått lite ångestattacker. (oerhört märkligt eftersom jag aldrig får sådana)

Fått ett vansinnesutbrott för att jag tycker att Herr Ångest gott kunde hålla sig borta!

Pratat med en vän. En god vän som jag tappat bort lite. Nu hittade hon mig igen och nu släpper jag henne aldrig. Hör du det A-L? Aldrig.

Söndagskvällen har jag spenderat med Norrlands Finaste aka I´ma Whoop! Holla!!

Jag drog andan, spetsade öronen och skärpte mig allt jag kunde. För herregudminskapare vilket liv den kvinnan lever! Piraten, som visar sig vara en ytlig bekant till mig från en svunnen tid, blinddates, nya vänner, vänner som kliver fram ur den anonyma bloggsfären och in i I´ma Whopp´s förtrollande värld. Denna fantastiska kvinna som är lika briljant och rolig irl. Vi pratade bloggar, möten och elaka kommentarer. Hon har ju visst fått en sådan av någon mindre eftertänksam typ. Vi skrattade åt gamla minnen, människor vi båda känner och människor vi båda önskar att vi inte kände. Jag och I´ma går waaaay back! Vi lever så olika liv att vi ibland måste synkronisera vårt språk lite när vi ses. Så att vi förstår varandra. Vi lever lite som på olika planeter. Men så ibland ses på på en stilla ö (min soffa), dricker alldeles för mycket kaffe och när vi väl synkat oss kan vi uppdatera oss ordentligt och allt är som back in the days when..

Åååå nu ska Stormen krypa ner under täcket med Mannen och sova. 15 timmars arbetsdag i morgon. I´ma ska väl ligga i en cool park på söder, med sina coola solbrillor och dricka en cool läsk i all sin coolhet. You cant be her she´s a rockstar.

God natt mina Kära.

fortfarande här nere. hallå?

2010-07-11T22:00:00.003+02:00

Snart en vecka utan ordentlig sömn. I natt låg jag och vred och vände på mig hela natten. Som en tjackpundare på avtändning. Lyckades i alla fall gå på yoga i dag. Jag insåg helt enkelt att jag inte skulle stå ut med mig själv om jag inte gick. Så Mannen släpade dit mig.

Du, fina fina fina älskade A-L. Jag saknar dig också. Mycket. Skicka ett mail. (johannaheltenkelt@hotmail.com) Tappat ditt nummer.

Jag hittade en sak jag skrev för snart 3 år sedan. Av någon anledning skrev jag alltid utan punkt. Snart uppe. Hoppas jag. Återkommer då.

Jag har en vän som älskar mig för allt jag är

En annan älskar mig för den jag har potential att bli Hon säger att hon får svindel av tanken på de höjder jag kan nå och eftersom jag inte vill orsaka henne obehag tänker jag att jag kanske ska stanna av

Ska det vara så?

En vän jag haft länge väntar tålmodigt på att jag ska sträcka mig till min fulla potential En annan misstänker jag lämnar min sida när jag skjuter förbi henne och min skugga blir för stor Ingen vill stå i min skugga

Varför är det så?

För länge sedan sa en nära vän till mig att hon inte klarade av att se mig ta livet av mig själv Så hon gick och kommer aldrig mer tillbaka Så mycket smärta orsakade min dödlighet henne

Ska jag bjuda henne på min begravning?

Igår fick jag veta att jag har en vän som älskar mig för den jag en gång var Hon är mitt förflutna. Tack vare henne kan jag idag se tillbaka på allt jag levt igenom och tänka att någon älskade mig

Men sen tänker jag att hennes kärlek kanske dör inför den kvinna jag är idag

Varför tänker jag så?

Sol ute, sol inne..

2010-07-07T14:20:00.003+02:00

..men det skiter jag i och stannar inne.

Paralyserad och trött tar jag mig fram just denna dagen.

Jag ligger lite i den nedre polen och simmar med allt vad det innebär. Skovet, episoden, perioden eller vad man väljer att kalla det. Depressionen är här och denna gånen är djupare än på länge.

Kroppen är tung, jag har svårt att se att jag någonsin ska bli glad igen, jag kan inte sova men är så trött att jag ser suddigt. Min typ av bipolaritet kan nämligen vara lite av en överraskande coctail! Deprimerad men manisk samtidigt. Kroppen vill inte röra sig men tankarna vägrar stanna av. Det är ett helvete. Min alkoholiserade pappa låg kopplad till maskiner och hölls vid liv med mediciner dom sista åren av sitt liv. Halva hans hjärna var död. Ett kolli. En grönsak. Där låg han förmodligen med något slags medvetande kvar eftersom han reagerade väldigt starkt när jag klev in i rummet. Han visste att jag var där. Hans familj sa "tänk dig att leva så där. Att inte kunna röra sig eller prata. Ensam med alla tankar och demoner" Ingen kunde en föreställa sig vilket märker det måste vara. Det kan jag.

Gör något Johanna. Ut med dig. Prata med dina vänner. Be om hjälp. Be din älskade krama dig. Skrik eller gråt för helvete!! Huvudet fullt av tankar som avlöser varandra i en rasande takt. Men tungmodet håller mig fast.

Som för många andra bipolära så finnsd et olika faktorer som utläser mina episoder (som jag väljer att kalla dom)

Stress är den värsta. Inre stress.

Min inre stress just nu består av en roomie från helvetet som visar sig vara den största jävla egoisten som någonsin fötts. Hon har hyrt ut ett rum i vår lägenhet utan att fråga mig. I mitt hem!! Och det är bara en av många många saker den kvinna är kapabel till. Vad sägs tex om att vägra betala för internet för att vi "inte har något kontrakt"? Hon är girig och snål Jag klarar inte av snåla människor. I min värld är det rätt lågt stående varelser. Hon pekar gärna på sin burk med ingefära och förklarar för min son att den är hennes men han får gärna låna lite.

Hon vill inte bo här. Det har hon gjort tydligt för både mig och mina kollektivgrannar. Men hon vägrar flytta! Och om inte hon flyttar kan inte jag ta en annan lägenhet i huset jag bor i. Mitt hem. Mitt kollektiv. Min stora trygghet i livet. För hon står på kontraktet tillsammans med mig och ett Förstahandskontrakt släpper hon aldrig! Jag klarar inte av att bo med henne. Hon är en orm! Så det betyder att jag kanske måste flytta. Vilket är inget mindre än en katastrof. Från mitt hem mitt kollektiv och min trygghet.

Några av mina fina grannar försöker febrilt lösa situationen genom att vädja till henne att flytta eftersom hon ändå inte VILL bo i kollektivet. Dom klurar, funderar och vrider och vänder på problemet i hopp om att hitta en lösning.

Själv sitter jag med huvudet fullt av rusande tankar i total apati.

Mannen ringde precis.

Han har börjat lära sig att se tecken. Och han är stark. Så oerhört stark. Han kommer snart hit och håller mig i handen. Om några dagar, hoppas jag, går det kanske över.

Mina Kära. Det här är en ensam sjukdom. En av dom 10 mest handikappande i världen enligt många källor. Många klarar sig inte. Dom tar livet av sig, super sig sönder och samman eller spenderar livet på olika institutioner. Och vet ni vad? I dag känns ett kalt vitt rum rätt lockande. En metallsäng. Personal som tar hand om mig och övervakar minsta steg jag tar. En näve lugnande. Gud vad jag saknar Herr Benzo ibland.

Problemet med det är att jag önskar att leva livet utan sinnes-förändrande preparat. Och Herr Benzo har den effekten på mig att jag blir helt personlighets-förändrad. Han håller mig stadigt i handen hela vägen mot döden. Så min starka önskan att leva på riktigt går inte ihop med min heta innerliga önskan att slippa mina poler.

Om Gud hade varit smart hade han gjort mig immun mot beroendesjukdomar.

ska försöka sova nu

Hejdå på Arlanda..

2010-07-01T11:52:00.004+02:00

Inte sovit en blund i natt. Så fort jag slöt ögonen kom tårarna.

Vi sa hejdå på Arlanda. Han min förstfödda med blicken i marken. Han vågade inte se sin mamma i ögonen för hans mammas ögon var tårfyllda. Jag ser att han sväljer gång på gång för att inte börja gråta. Minstingen tar ingen hänsyn till andras känslor. Han gråter. Vi kramas. Mannen försöker muntra upp stämningen genom att påpeka att vi ses om bara några veckor.

Min äldsta son har alltså lämnat boet nu. 100 mil bort finns han. Jag gick upp i morse, slog på kaffe, läste mina mail och gick sedan ned för korridoren för att knacka på tonårsrummets dörr.

Vände efter några steg när jag kom på. Han är inte där. Saker jag gör på automatik. Skicka ett sms. "När kommer du hem?" Lägga fram pasta med en lapp "koka och käka till lunch vi blir sena" Nu måste jag styra om mina rutiner.

Saker vi gör. Titta på Lost 8 timmar i sträck. Promenera till Gubbängen och hyra film. Titta på The Flying Concords bästa sketcher på YouTube. Prata om livet. Skratta åt Mannens dåliga humor. Se fotbolls VM tillsammans. Jag längtar redan tills han kommer ner och hälsar på.

Lillebror har sovit i sin älskade storebrors säng i natt. Jag låg där tillsammans med honom tills han somnade. Det är jobbigast för min yngsta. Hans stora idol, hans bästa vän och hans bror har flyttat hemifrån. Han är fortfarande en del av vår lilla familj. Men hans rum är tomt. Han bor nu 100 mil bort.

Råden, peppen, orden av uppmuntran har duggat tätt.

Jag kan väl inte vara den enda mamman i världen som sörjer så här när hennes barn flyttar hemifrån? Jag är jätteledsen! Och jag VÄGRAR att låtsas som att allt är finfint.

Mitt bland alla peppande råd träffade jag en vän i förrgår som inte visste att grabben ska flytta.

Hon kramade om mig. Länge. Och sa att hon var ledsen för min skull. Vad jag behövde det. En bekräftelse på att jag inte överdriver.

Min son vet hur ledsen jag är. Han vet också att jag stöttar honom och inte vill något högre än att han ska vara lycklig. Men jag biter inte ihop, ler stelt och låtsas som om jag tycker det är okej. Jag tror inte på att "bita ihop" för sina barns skull. Jag känner det jag känner.

Jag saknar honom så jävla mycket redan!

2010-06-29T15:39:00.002+02:00

Ni ska inte tro att jag inte läser era bloggar bara för att jag inte skriver i min.

Så, brudar för fan. Skicak en inbjudan till era låsta skatter BUMS!!

Ja. Ni vet vem ni är. SimSim, RosyCosy.... Bring!

Annars allt bra. Jobbar som en liten idiot och förnekar att grabben ska flytta ut i morgon. Funkar så där. Nu t ex tänker jag på det.

Och nu

jag är ledsen.

det får jag vara.

Ut i solen med dig!

Lite tvekan..

2010-06-22T20:59:00.002+02:00

Jag känner inte mig själv. Från en dag till en annan ändras bilden av vem jag är. Hur får man då ner något på papper som man kan stå för efter en vecka eller ett år? Det känns som att det mesta jag skriver om mig själv till slut blir en lögn. Några dagar, eller till och med ögonblick senare blir jag nästan alltid generad över orden jag valt när jag ska beskriva mig själv.

Nej. Att skriva om mig själv kanske inte är en sådan bra ide trots allt.

Ja må ja leva!

2010-06-21T12:35:00.002+02:00

Stormen fyllde 36 år i går.

Och för första gången i min nykterhet ställde jag till med kalas. Jag har inte vågat innan. Rädd att ingen ska komma, rädd att dom som kommer ska tycka att mina bakelser smakar bajs. Rädd för att sitta ensam med 10 liter kaffe och sockerbomber på hela bordet och vänta..

Men i går vart det kalas! Och idag är bordet fyllt av blommor, jag dricker kaffe ur en alldeles underbar ny mugg med Muminmamman på och på min altan står en ny cykel! Cykeln kom mina fina vän Jossan och hennes man Patrik med. En gammal damcykel, med stora däck och en massa rost! I Love It! Precis en sådan jag velat ha.

Mannen köpte en jättefin grön Addidasjacka som jag lite "diskret" pekat på när vi varit på stan. Han ville köpa smycken. Jag sa att smycken kan han köpa till julen istället.

En fin dag.

I dag är jag hemma med Minstingen som vurpat rätt illa på sin BMX i går. Efter ett besök på ett av våra privata vårdinrättningar så är för all del alla sår fixade och återbesöket inbokat. Men jag är ändå övertygad om att privata vårdföretag är i allians med djävulen. Detta sätt att vårda folk som på ett rullande band känns inte så betryggande. Dom som tog emot oss var iofs urgulliga med Minstingen som var ganska skärrad. Men ändå.

Nu ligger jag på kökssoffan med datorn på magen och försöker smälta allt socker från i går. Köket doftar gott av alla blommor och jag känner mig lycklig. Vi ska mysa ihop oss i soffan nu min yngsta och jag eftersom vädret suger kuk idag. Harry Potter och co väntar på oss.

Livet i Casa Storm är under kontroll. Om en vecka flyttar min äldsta. Men det orkar jag inte tänka på nu.

Jag har föresten fått en förfrågan om att skriva en serie. En självbiografisk serie som en kvinna jag känner vill illustrera om jag bara skriver något. Hon köpte en skrivbok åt mig o födelsedagspresent och skrev ett kort med en uppmaning att "sätta i gång och skriva!"

Vad tror ni om det??

Jag vet att jag är tråkigast i världen just nu. Jag kommer igen. Jag har massor med texter i huvudet som väntar på att flytta ut och ner på papper. Men än så länge trivs dom i skallen på mig. Det kommer.

Puss på er mina Kära. Hoppas ni mår fantastiskt.

2010-06-15T19:43:00.002+02:00

Inte en endaste droppe alkohol ned för min strupe på 7 år!

Idag firar jag!

Men en kopp varmt te.

The Mama Blues..

2010-06-13T11:11:00.003+02:00

Jag håller så klart för det här också. Han har tagit ett välgrundat beslut att bosätta sig 100 mil norrut hos sin pappa. Han längtar tillbaka till det lilla. Han vill kunna cykla till sina kompisar, gå in till centrum på 10 minuter och slippa en timmas lång resväg till träningen fem dagar i veckan. Han längtar tillbaka helt enkelt.

Nu har skolan slutat och sommarlovet börjat. Åtta MVG och tre VG. Jag behöver aldrig oroa mig för honom vad gäller den akademiska biten. Han är en motiverad och målmedveten ung man som vet vad han vill göra med sitt liv.

Fotbollen får helt enkelt ge vika för större värden. Men än är inte sista ordet sagt. Kom inte Brolin från Norrland? Han kan flytta ner igen om det skulle vara så.

Min separations-ångest handlar mycket om att jag är trött på alla förändringar som skett dom senaste åren. Jag kommer sakna honom och jag kan inte komma i från att vi faktiskt hade behövt mer tid tillsammans. Tillsammans under samma tak. Men det kommer bli bra ändå. Vi sörjer lite nu, bearbetar och förbereder oss på avståndet och utmaningen att ha en bra relation trots att det är lite svårt att ses så mycket.

Jag gråter ändå lite då och då. I går när vi stod i snålblåsten på Grimsta IP och hejade på honom i rött ställ för sista gången. I fredags när någon påpekade att jag kan bli en väldigt ung farmor om Tonåringen skaffar barn tidigt. Vem vill vara farmor med barnbarnen 100 mil bor? Jag förbjuder honom! I morse när Mannen och hans son åkte hem efter en underbar helg tillsammans. Mannen är också lite ledsen över att våran Tonåring lämnar oss. Dom gillar varandra väldigt mycket.

Nu gråter jag för att det redan känns så tomt.

Det handlar inte om att jag inte vill släppa taget, det handlar inte om att jag inte vill att han ska växa upp. Det handlar inte om något sådant. Jag var oförberedd på känslostormen som kom. Jag är snart 36 år, varit mamma sedan jag var 18, börjar sakta acceptera att jag förmodligen inte kommer få fler barn. Jag har haft två rätt jobbiga år och känner mig rätt trött Sen säger min äldsta att han ska flytta. Samma vecka som min yngsta slutar pussa mig på munnen. Det är jävligt sorgligt. Ett stort kapitel. Det största kapitlet i mitt liv är snart slut! Jag har alltid sagt, lite skämtsamt att jag ska stå i dörren och ge ungarna en extra knuff när som vill lämna boet. Men nu när en snart är ute slås jag bara av tanken att det skulle vara oerhört ensamt att bo utan dom. Jag har aldrig varit vuxen och bara haft mig själv att rå om. Och förr längtade jag efter att få köpa en 1a på Söder och bara rå om mig själv. Men jag längtar inte efter det längre. Jag fasar inte för det heller men fick jag välja skulle jag bo med min familj länge länge...

Någon försökte muntra upp mig lite och sa: "Men tänk vad härligt när dina barnbarn kommer och du kan låna dom en helg! DÅ kan man ju skicka hem dom när dom blir jobbig! Hahahaha!"

Jag kommer aldrig förstå varför man säger så om sitt kött och blod. Skitkul att höra att mamma skulle skicka iväg en om hon bara kunde. Men när hon blir farmor DÅ kan hon göra det! Det är illa valt tillfälle att försöka komma med "roliga" råd just nu. Jag upplyste henne om att jag aldrig haft lust att skicka iväg min barn. Jo, en gång föresten. Jag hade inte sovit på tre nätter, min äldsta var tre år och bestämt sig för att inte sova helt enkelt. Jag försökte jobba lite på dagarna och till slut var jag helt slut. Då ringde jag till hans pappa som bodde när oss och sa att det nog var en bra ide att hämta sonen för annars ställer jag ut honom på gatan klockan tre på natten i -25.

Jag är något så provocerande som en mamma som inte tycker att det är jobbigt att ha barn.

Irriterande va?

Nu är det i alla fall söndag. Han bor hemma några veckor till. Mannen och jag har det bra. Bättre än bra. Vi älskar varandra och har tagit ett beslut att dela livet med varandra. Inte giftemål eller samboskap. Inte än på ett tag. Men vi har bestämt oss. Vi två.

Nu ska jag väcka min förstfödda. Han får stå ut med massor så här innan han lämnar oss. Promenad till Farsta centrum t ex. Hans mamma vill hänga!

Puss på er mina Kära

2010-06-08T15:49:00.002+02:00

Okej.

Jag har läst rea kommentarer angående förra inlägget. Och ni förstår inte alls faktiskt. Men det är kanske inte så konstigt eftersom jag inte riktigt förklarar vad exakt det handlar om. Jag gråter inte för att han växer upp och flyttar hemifrån.

Men jag tar det en annan dag. Jag vill bara säga en sak och nu ska ni fanimej lyssna nog.

HÅLL FÖR HELVETE REDA PÅ VAR DINA BARN ÄR UNDER ALLA EXAMENSFIRANDEN OCH KÖP ALDRIG ALDRIG UT SPRIT ÅT DOM!!!!

Rond 3 då.. bring it för helvete

2010-06-07T21:47:00.002+02:00

Nej men okej då. Vi tar väl en rond till då.

Efter två år fyllda av några av mitt livs svåraste beslut, en flytt söderut som nästan slet sönder mig och mina barn, en vårdnadstvist som grusade det sista hoppet om en fungerande relation till Minstingens pappa. Förändring på förändring. Nya jobb. Hemska jobb. Nytt hus. Kallt hus som låg alldeles för långt borta. Ett år av långa resor, kalla nätter då jag låg bredvid min Minsta och grät för att jag tagit honom hemifrån söderut. Sjukskrivning, medicinfantatiker till läkare, dippar och dalar som gjort mig kraftlös. Söderut för att mamma måste bort. Söderut för att hon av olika skäl var säker på att dö en långsam död annars.

Förändringar, processer, resor utan självklara slut. Dom saknar jag mest. Sluten. å säger man "aha det var det här jag skulle lära mig" andas ut och njuter av segerns sötma. Segern över sina egna räddslor. Jag vågade bryta upp, slita upp mina barn med rötterna och börja om.

Njuter jag nu då? Nej. Men jag ligger ofta vaken om nätterna och undrar om jag verkligen ska bo här. 100 mil från mina barns pappor i en lägenhet som jag inte har råd med.

9 av 10 gången kommer jag fram till att jag visst ska bo här. Listan kan göras lång. Jag hör hemma här. Just nu är detta mitt hem. Jag kan inte återvända. Jag vill inte dö den långsamma döden.

Min älskade son ska flytta hemifrån. 17 år gammal har han bestämt sig för att bo sina sista barndomsår med sin pappa. Och jag kan fortfarande inte sluta gråta.

Med handen på hjärtat..

2010-06-01T22:01:00.003+02:00

..så känner jag mig nog stundtals rätt ensam och trött på att känna så. Stundtals så vill jag bara skita i allt som gör livet värt att leva för resan mot dom värdena är så förbannat jobbig. Jag som sällan lyckas välja enkla vägar för att min inre kompass är sönder och leder mig fel.

Med handen på hjärtat så spelar det ingen roll hur mycket människor försöker ge mig. Hur mycket dom än säger att dom håller mig kär, beundrar min styrka eller bryr sig om mig. Det spelar stundtals ingen roll. För med handen på hjärtat så tror jag dom sällan. Jag har korta stunder av total tillit och tror innerligt att jag ska få behålla allt det vackra. Just nu flyter livet. Jag går upp, sveper mitt kaffe på väg till mitt jobb, ringer min kollega och ber om ursäkt för att jag blir lite sen. Med noggrann planering så hinner jag springa förbi Myrorna på Hornsgatan på vägen hem. Middag, fixa matsäck, kalas för 20 och prata lite med lilla grannen i trappan.

Vardagens stilla lunk. Och jag går den. Men med handen på plats så är jag rädd och förbannat trött på att klara av. Klara av. Jag vill att Mannen ska komma och rädda mig. Åt helvete med självständighet. Åt helvete med den. Jag vill att han ska ringa, boka ett flyttsläp, klippa alla trådar som håller honom där han är och lova att ta hand om mig resten av mitt liv. Han kan få "klara av" allt ett tag.

Han säger "Det funkar bra med varsin lägenhet" Jag hör "Jag vill inte bo med just DIG!" Han säger "Jag är jättekär i dig" Jag hör "Du funkar för mig just nu"

Egentligen, med handen ni vet.. Så vill jag inte flytta ihop. Egentligen förstår jag det OERHÖRDA värdet av att jag styr upp hela min situation på egen hand. Egentligen är det viktigt för min egen skull att jag avslutar resan jag påbörjade för två år sedan. Det är viktigt att jag kommer in till hamn på egen maskin.

Egentligen vill jag nog mest flytta ihop för att jag stundtals inte står ut med att klara av allt själv. Inte för att jag inte står ut med att inte vakna med honom varje dag.

Min yngsta son grät sig till sömns i går. Han är k'r på det där sättet som man bara blir kär när man är nio år. Och han vågade inte be sin stora kärlek dansa på skolans fest. Han får aldrig en till chans för om en vecka flyttar hon till Nyköping och han är djupt olycklig. Han grät och jag grät. När han frågade varför jag grät sa jag att jag blir ledsen för hans skull. Men med handen på hjärtat grät jag för att jag inte står ut med att mitt barn gråter med en sådan intensitet. Jag vill skydda honom från tvivel, vacklande mod och krossat hjärta. Hans mamma är inte redo för världen så hur ska han klara sig?

Med handen på hjärtat så gör det så in i helvete ont att min äldsta son känner sig så kluven inför framtiden och var han ska bo. Han är 17 år. Bestämmer han sig för att flytta till sin pappa nu så flyttar han mest troligt hemifrån. För gott. Hans pappa får ha honom ett år eller två till men jag måste klippa navelsträngen, se min förstfödda lämna boet och försäkra honom om att hans vilja är viktigast och inte låta mina känslor göra hans beslut svårare än vad det är. Släppa ut honom i världen.

Jag borde förberett honom bättre, berättat mer, sagt att jag älskar honom oftare, inte tappat tålamodet så ofta, varit mer närvarande hans första 10 år, sagt förlåt en gång till, försäkrat mig om att han verkligen förlåtit mig. Vi borde ha klarat av att gå över dom där förbannade sista bitarna i muren som alltid funnits mellan oss. Gått över dom och helt och hållet möts i försoning och beslut om att lägga det förflutna bakom oss. Jag kommer aldrig förlåta mig själv om han växer upp och snubblar på sin resa på grund av mina usla val. Bor han här kan jag ägna varje vaken sekund åt att dra oss närmare varandra.

Med handen på hjärtat min Kära?

Jag klarar nog inte av allt det här så bra just nu.

Lördag morgon.

2010-05-29T15:34:00.005+02:00

Inte ha ångest. Ta ett nytt beslut istället. Besluta dig för att sitta hemma i kväll, kom i håg att inget kan göras ogjort och att du alltid kan börja om. Börja om nu. Stryk ett streck, sudda bort, radera och börja skriv på ett nytt blad i boken om ditt liv. Låt dom första orden i det nya kapitlet vara fyllda av kärlek, hoppfullhet och förståelse för dig själv och din otillräcklighet.

Drick en kopp te, dra en filt om dig och dra några djupa andetag.

Du är inte ditt förflutna. Inte det du kände eller gjorde i går. Inte heller det du gjort för fem år sedan. Det andra ser hos dig är sällan sant. Kom i håg det. Jämför inte ditt inre med andras yttre. Du vet inte vilka sorger dina medmänniskor bär på eller vilka resurser dom har. På samma sätt kan inte din omgivning bestämma ditt värde.

Du är vacker, värdefull, unik. Glöm inte det.

Du är ett oskrivet blad.

Och jag tänker på dig.

vill inte att ni ska glömma bort mig helt inlägg

2010-05-28T19:28:00.002+02:00

Funderar lite på det där med skam. Vilket fult ord. Vilken hemsk känsla.

Kanske ska skriva lite om det någon dag. Själv är jag i stort sett helt skamlös numera. Jag har kastat min skam åt helvete och där kan den ruttna medan jag lever livet. Ibland kryper den upp ur hålan och suger tag i mig. Men för det mesta lyckas jag slita bort den igen. Bort med skammen!

Men nu är det fredag och Miss Skamlös ska se film med Mannen i riktig Svennebanan stil.

Tänker för övrigt också skriva lite om hur det är att vara ett sk Vuxet Barn snart. Känns viktigt och ständigt aktuellt för mig och många med mig.

Trevlig helg mina kära!

Har man inge kul att säga håller man tyst eller?

2010-05-26T13:48:00.003+02:00

Ska snart åka till Arlanda för att en än gång sätta Minstingen på flyget hem till pappa. Han stannar tills på söndag. Vad han längtar!

I övrigt verkar det bli en lugn och skön vecka. Jag har fått lön. Min nya månadslön och lönen från mina timvikariat förra månaden. Behöver jag säga att det är helt jävla underbart med lite stålar?!

Så nu är alla räkningar betalda för en lång tid framöver och sparkontot ekar inte längre tomt. Det har stått på 51 kr rätt länge nu.

I kväll ska jag och Mannen ägna oss åt lite vuxenlekar. Eller nej.. vi ska ägna oss åt MYCKET vuxenlekar. Här ska liggas för bövelen! Inte för att vi inte gör det annars också men.. jajja ni med barn hajjar.

Inget mer idag. Det var allt.

Puss!

Uppochnervändavärlden

2010-05-23T23:29:00.003+02:00

20 dagar av mitt liv har gått.

Jag har varit på Gotland med Mannen, jobbat, läst en massa böcker, börjat röka igen, slutat röka igen, kastat nikotinplåster i soporna och letat efter dom mitt i natten.

Jag har njutit av högsommar-värmen hela veckan, konstaterat att jag inte har några sommarkläder. Som jag kommer in i. 10 kg övervikt. Kan man önska bort dom? Sen har jag sett massor av film. Inte en endaste av dom har vart bra. Illa illa.

Det händer väldigt mycket i mitt liv just nu. När vårdnadstvisten till slut var över var det som om jag dog en smula. Jag kan inte beskriva det riktigt men det kändes som om en stor del av mig stängdes av. Det kom ingen reaktion. Inga tårar, inga glädjetjut av lycka, inte ens en endaste liten känsla av lättnad. Minuterna innan jag slog numret till rätten för att ta del av domen var fruktansvärda! Mitt hjärta slog så hårt att jag svettades. Med darrande fingrar slog jag numret och när dom svarade hade jag först svårt att höra det dom läste upp för mig. Sen var det klart. Jag la på luren, hjärtat saktade ner på en gång och sedan.... Inget. Jag borde känna något. Men nada. Inte ett endaste skit. Det blev mer: Jahapp då går jag ut och går en promenad då! Jävligt ovanligt för Stormen. Så ovanligt att jag undrar om något är fel på mig.

Men livet går vidare. Med eller utan reaktioner. Som om inget hänt.

Jobbet går fint. Inget mer att säga om det. Jag går dit, jobbar och går hem. Blaha blaha

Ungarna mår bra. Mina fina fina ungar. Tonåringen syns ibland till i hela 5 minuter. Han hittas särast på fotbollsplan eller ingrottad i sitt stökiga rum tittandes på film. Minstingen är lycklig. I Lördags firade vi hans 9-års dag med pompa, ståt och fiolmusik. Gården var full av ungar och när alla gått hem satt jag kvar med några grannar och njöt av solen, barnens skratt, alla doftande träd i vår trädgård och ja.. Livet.

Den bästa lördagen på länge. Jag somnade helt utmattad av dagens firande. I Mannens armar.

Så Mannen då.

Han har drabbats av den stora kärleken. Mig alltså. Hans förälskelse verkar ha lagt in 5e växeln. Han får inte nog av mig! Han bjöd mig till Gotland, bedyrar sin känslor för mig hela tiden, kan inte sluta ta på mig och säger att han är kär extra många gånger så att jag verkligen inte ska missa det. Det är nästan så att han försöker fånga min blick så fort jag tittar åt ett annat håll. Han har alltid varit kramig, fysisk, öppen med vad han känner och fantastisk på att bekräfta mig. Men det här är något helt annat! Jag njuter. Jag känner en ny slags samhörighet mellan oss. han har tom pratat om sommarhus. Mannen som inte kunde tänka sig att flytta ihop för några månader sedan! Herregud vad underbart.

Och herregud vad jobbigt! Hur gör man nu? Nu när allt är så där fint och härligt och känns så självklart! Vi är tillsammans. Vi går framåt. Vårt förhållande blir bara starkare och starkare för varje dag. Vi skrattar, planerar en bilsemester ihop.Vi tar oss genom jobbiga saker ihop och tittar på varandra med den där känslan som bara människor gör när dom vet att dom hör ihop.

Nämenväntalitenu..

Jag menar. Mannen har.. håll i er... köpt en....VOLVO!!

Jag vill jag vill jag vill. Men fy fan vad svårt det är att tillåta sig att vara lycklig, tillfreds och trygg. Det finns ingen annan jag vill vakna med varenda tråkiga vardag. Jag vill planera hela helgen med honom, ringa och be honom köpa hem lite mjölk och somna tillsammans måndag till söndag. He is the one. Det finns ingen tvekan i mig. Eller?

Något så här underbart kan väl aldrig hålla??

Helt upp och ner. Jag är bättre på motvind, drama och knuten näve. Tål att utvecklas. En annan dag. Jag ville bara låta er veta att jag fortfarande lever.

Vad har ni haft för er mina Kära?

Lite snabbt då..

2010-05-03T23:29:00.004+02:00

Bara så ni vet.

Jag lever. Och jag jobbar. Och jag handlar skor på rea. Och jag lämnar tillbaka dom. Och jag rycker inte ett endast hår från expeditens huvud när hon säger att man egentligen inte får lämna tillbaka något man köpt på rea. Inte ett endaste ett. Im Bruce Lee of Anger management. En sann gigant i konsten att ha tålamod. Andas. Räkna till tio.

Sen pratar jag väldigt mycket om Mannen. Precis så där lagom mycket så att ingen kan be mig hålla käften utan att verka okänsliga. Jag delar ju bara med mig.

Jag ignorerar helt det faktum att personen jag pratar med gäspar, försöker se intresserad ut fast hon helt uppenbarligen räknar ut sitt lönekontos saldo och bara låtsas lyssna.

Jag har bestämt mig för vad jag ska bli när jag blir stor. Men jag är inte så vuxen ännu att jag vågar dela med mig. För jag är så klart livrädd för att misslyckas och se dum ut. Jag ryser bara av tanken. "Titta där går hon som trodde att hon kunde bli en framgångsrik ****** Hahaha!"

I dag sa jag: "Jag är faktiskt förbaskat duktig!" två gånger. Båda gångerna fick jag samma svar. "Jaha? Men bevisa det då och våga lite för helvete!"

Och oj tänker ni vilket fantastiskt inlägg jag levererar idag va?

Jo, jag vet. Jag är förortsversionen av Astrid liksom. Word!

Eller så är jag bara trött så in i helvete.

I´ll never tell.

2010-04-27T10:41:00.002+02:00

Nähänä! Två hela kommentarer på karamellen jag lämnade över helgen (inlägget nedan). Bara för att ni är så in i norden tråkiga så ska jag inte berätta vad jag beslutat.

Trökrövar!

Goder morgon

2010-04-24T08:41:00.003+02:00

Godmorgon världen! Klockan 07 tjöt Mannens mobillarm igång och naturligtvis vaknade jag medan han muttrade lite och vände sig om. I hopp om lite morgonsex kröp jag nära nära och blåste lite i örat. Fråga mig inte varför det kändes som en fin ide klockan 07 och jag var trött.

Men nej då. Mannen vaknade med morgonhumöret från helvetet och surade hela vägen ut genom dörren. Han får fan skylla sig själv som jobbar som ett djur hela veckorna och ändå tar på sig ett extrajobb.

Nu är i alla fall jag vaken! Tjoohoo! Kaffet har redan kallnat, huset är tomt. Liten sover hos bästisen och Tronarvingen ligger helt väntat och sover.

vad-ska-man-hitta-på?

Om vi utgår från detta trista inlägg så lär resten av dagen bli minst lika beige. Inga äventyr idag inte.

Jo föresten! Det här med barn. Mannen vill ju INTE ha barn. Hur skulle det vara om jag skaffade ett barn ändå? Genom t ex inseminering? Då "slipper" ju han eftersom bebisen biologiskt skulle vara min? Sug på den en stund ni.

Tjing!

Babyblues!

2010-04-23T18:08:00.002+02:00

Ledig dag. Liten och jag behövde landa lite efter onsdagens besked. Det har nog inte riktigt gått in helt. Inte för mig. Jag känner mig varken lättad eller tacksam. Konstigt va? Min läkare kanske hade rätt. Jag kanske lider av det där stress syndromet i alla fall?

Vi har haft riktigt fint besök här idag. Min kompis R och hans sex månader gamla dotter. Underbara fina gulliga väldoftande glada lilla unge! R är ensamstående med sin dotter eftersom flickans mamma bestämde sig för att dra. Vi, jag och R, hängde mycket för några år sedan. Till min stora förvåning springer vi på varandra för några veckor sedan och det visar sig att han bor 100 meter från mig.

Mannen undrade vem eller vad han skulle oroa sig mest för. Karln som kommer och ska hänga eller den ljuvliga lilla bebisen. Jag påpekade att kombinationen är livsfarlig! En het man med en liten bebis! Oj oj oj..

Nåväl. Jag gjorde inget som skulle kunna äventyra mitt och Mannens förhållande. Men det var jättekul att träffa R och jag är helt och hållet kär i hans dotter. Så nu blir det mycket barnvakt framöver! Stackars Mannen. Han tror nog att det ingår i en kampanj för att föröka sig. Så fåfäng är han trots allt i bland. Allt handlar om honom.

Later!

Å så kan man fika med en av de finaste..

2010-04-22T16:21:00.004+02:00

Fikade med I´ma i går. Hon har bott här i ett år och är redan så där tjenis med personalen på Muggen som man blir om man bott någonstans hela livet. Sådan är hon. Tjenis med folk. Hon känner alla. Berta på Medis och coola Max på hippa klubben. Min fina vän som jag känt sedan hon var en liten skit med rastaflätor. En hiphop-tjej som helst plötsligt blivit en Rocker. En brådmogen tonåring som växte upp och blev kvinna mitt framför ögonen på mig. Bara så där! Lite som en lillasyster.En lillasyster man tittar lite strängt i ögonen ibland när hon är heeeelt crazy och gör sådant jag aaaldrig skulle göra! Och sen skrattar vi lite åt det faktum att hon kallas för "**** från gärdet" i någons telefonbok och jag utmanar henne att göra en Facebook-cup.

Läs mer här!

Sen kom jag ju hem också och såg hockey med Mannen och fick ligga mega-mycket. Men om det kan ni inte läsa hos I´ma. Sånt får man inte prata om med henne. Hon fixar liksom inte att MamaJ har sex. Hon säger att det är som att höra att hennes föräldrar har sex och det vill man ju inte..Iiiiuuuhhhhh!

Hur som helst.

Det var härligt att träffa dig Smulan. Jag älskar dig massor! Massor massor massor!!

Ovisshet och domslut

2010-04-21T14:05:00.002+02:00

Nästan två år av väntan, utredningar, förhandlingar, vittnesmål och rättegångar. Två långa år av dålig sömn, konstant oro, rädsla och ovisshet. Ovissheten är min värsta fiende. Jag klarar inte av det, att inte veta, att inte kunna planera eller slappna av och bara leva.

Jag har stått och tvekat. Är det någon ide att flytta till en stor lägenhet? Är det någon ide att planera semestern och lägerverksamhet? Hur ska det bli? Snälla Gud låt mig veta!! Vilken väg ska jag ta och vart är livet på väg?

Jag har upplevt rädsla. Men ingen som den här. Konstant närvarande, viskande, klösande och tärande. Ibland har jag tappat andan av utmattning och nervositet. Ångestfylld nervositet.

Men nu vet vi.

Liten stannar med oss.

Och så det där j-a samvetet.

2010-04-19T18:42:00.002+02:00

Jobba en dag ledig nästa sen dags för jobb igen. Varannansdagliv. Säga till Liten att mamma måste jobba i kväll börjar tära. Jag får dåligt samvete om jag inte lägger honom själv men samvetet fullkomligt river sönder mig om jag helt oplanerat måste lämna honom hemma en kväll. Han är i goda händer när jag jobbar. Men ändå. Och eftersom jag inte riktigt varit i det läget att jag kan välja så har jag sagt ja. Men nu ringde jag min chef och sa att nej tack jag ska inte jobba på onsdag jag måste vara med min familj.

Samvetet drog sig undan lite. Nu sitter jag hemma, en närvarande och älskande moder med två dagar ledigt framför mig. Kvalitetstid med Liten och myspys.

Men var är då ungjävlen?

Jo, ute med kompisar, letar maskar, spelar PS och ränner i skogen med de andra barnen helt rosiga om kinderna.

Just det ja! (slår mig på pannan) Det där samvetet har ju inget med verkligheten att göra! Ungen skiter i om jag inte är närvarande och engagerad varenda vaken minut. Han kan sakna mig men så fort han ser mamma vid köksbordet eller får prata lite med henne över mobilen när hon jobbar sent så är världen okej igen. Allt är i sin ordning

Så eftersom min kombo redan har hand om hela skaran ungar på onsdag så tänker jag inte sitta hemma. Nope. Jag ska gå på stan, som man säger i Norrbotten, slösa upp en hundring eller två på HM och fika med I´m whop yo ass. Vi kan kalla henne det va? Eller ska vi förkorta det lite? Ass? Vad säger du.. Ass?

Nu ska jag i alla fall dra in Liten, titta honom över axeln när han gör läxorna och sen mysa lite innan det är lägg dags. Vilket i min värld betyder att jag lägger mig brevid honom, öppna en bok och somnar efter "Det var en gång..."

Go natt!

Tråkigt på göteborgska

2010-04-18T21:40:00.001+02:00

Alltså. På veckorna när de flesta människor jobbar då jävlar har ni tid att blogga. Men på helgerna när de flesta är lediga.. Då jävlar är det tyst om er minsann.

Upprörd nu. Måste sova faktiskt. Jag säger som Rosy brukar säga. Trökrövar!

Och var är Simme??

Uppochnedvändavärlden

Out!

En sådan menlös dag då..

2010-04-17T22:37:00.003+02:00

Jobbat hela dan, krattat halva min bakgård, druckit alldeles för mycket kaffe och det bränns bakom mina ögonlock. En trött kvinna. Kvällen har spenderats i soffan med minstingen och Harry Potter. Ljuvligt. Saknar en vän i norr vars son fyller år i dag. Saknar Mannen fast han trasslade till mitt hår senast på fredags morgonen.

Jag mår rätt bra i dag. Förutom att den där äckliga knölen i bröstet kommit tillbaka. Jag skulle länka men inlägget ligger i adressen jag stängde för att det finns andra äckliga knölar som vägrar hålla sig borta. Det är också därför jag haft kommentarsgranskning ett par dagar.

Knölen var ofarlig redan då när jag skrev om det i inlägget i bloggen jag inte kan länka till men fy fan vad tröttsamt. Hallå?? ETs mamma ringde och vill ha tillbaka den där utomjordingen du har i bröstet liksom!

Annars då?

Jo. Jag känner mig jävligt tråkig, inspirationslös och.. tråkig. Läser era bloggar och undrar vart min förmåga att skriva så det glöder tagit vägen. Eller om jag någonsin haft den? För just nu platsar min sörja mest i veckorevyns frågespalt för fjortisar. Blahaa blahaa blahaa...!

Jävligt frustrerande! Särskilt med tanke på att det fullkomligt bubblar av tankar, funderingar och analyser i mig just nu. Om livet, kärleken, bloggar skrivna av fjortisar med för stora bröst, förnekelse och dess förödande konsekvenser,medberoende brudar som dras till alkade skitstövlar och hur sorgligt det är när någon man tycker om upprepar beteenden som är skadliga för henne. Funderingar. Åsikter.

Massa saker. Viktiga saker. Roliga och jävligt tuffa saker!

Men neeeejdåååå... Ut kommer blahaa blahaa blahaa...!

Å så hans doft.

2010-04-16T18:47:00.004+02:00

Jag vaknade mitt i natten av att mitt hår trasslat in sig någonstans mellan våra armar, händer och axlar. Mannen mumlar och drar mig närmare. Jag lägger mitt huvud på hans bröst och ligger tyst tyst för att inte väcka honom. En liten stund av stor lycka. Hans fingrar letar sig tillbaka och trasslar in sig bland mina hårslingor. Det gör lite ont när han sliter i mitt hår men jag ryser ändå av välbehag.

Han är så varm när han sover. Han luktar så gott när han sover.

När klockan står på 05.01 väcker jag honom. Jag viskar godmorgon och lägger mig över honom. Jag försöker få honom att stanna. Lockar lovar och pussar honom på magen.

Det är ljust ute och jag önskar för en stund att vi var i Frankrike i en vindsvåning med utsikt över Paris. Då hade jag kunnat tända en cigarett i det franska fönstret och vinka åt honom när han går mot jobbet. Jag älskar dom scenerna. A revoir mon ami!

Han pussar mig, säger hejdå och försöker trassla ur en tova i mitt hår men ger upp när han inser att han blir sen till jobbet. Jag drar täcket över mig och ligger en stund med hans t-shirt över mitt ansikte. Han luktar så gott.

Herregud vad jag älskar honom

Besviken

2010-04-15T19:00:00.004+02:00

Min fina Tronarvinge skulle åka norrut i morgon. Hans klubb bestämde för att starta upp våren med att spela cup i vår gamla hemstad. Ett förslag grabben kom med mest på skoj. MEn lagledaren nappade till vår stora förvåning och glädje! Det är inte varje dag ett lag i Stockholm åker 100 mil norrut för att spela match. Grabben har varit nervös, längtat och laddat i en månad. I morgon var dagen han skulle spela mot moderklubben och gamla laget. Lagen där upp har också längtat efter chansen att få spela mot ett lag som är på den höga nivån som grabbens lag är. Det har varit spänt av förväntan helt enkelt!! Vad han har längtat!

Nu är det inställt. Vulkanen ni vet.

Jag är så besviken för min sons skull. När det stod klart att det inte skulle gå några flyg började jag gråta. Tronarvingen säger att det inte är något att göra men det var med tunga steg han gick till träningen för några minuter sedan.

Nu kanske några tänker: "äh vadå det är ju bara en fotbollscup!"

Nej, det är så mycket mer än så.. För honom var det jätte viktigt

Fan också!

Andas lite..

2010-04-15T10:33:00.002+02:00

Känns bättre idag. Mannen var här i går och så fort han klev innanför dörren rann ilskan över allt "jävla jävulskap och jävla skit" av mig. När lillen somnat kröp vi ner i sängen, kramades och pratade om Gotland. Mannen har bokat en liten weekend-resa dit. Bara vi två, hotellfrukost och en massa massa...sömn. Eller hur??!!

Nu ska jag ta en lång promenad och njuta av min lediga dag.

Föresten. Jag vet att jag är urkass på att kommentera. Jag får urdåligt samvete för mina trognaste läsare och Kära lämna små fina spår efter sig. Men jag läser! Läser, skrattar, blir arg med er och funderar på hur ni har det. Vet inte varför jag inte får ner en kommentar lite oftare. Ska skärpa mig. Kanske. Äh, jag lovar inget.

Puss på er mina Kära!!

Jävla apa!

2010-04-14T15:20:00.002+02:00

Som titeln till detta inlägg skvallrar om så är Stormen arg.

Så in i helvete låt-mig-vara-i-fred-arg!

I Tisdags skulle vi återigen få besked angående vårdnadstvisten. Fick vi det?? Nej! Återigen har dom skjutit upp det. Jag blev så arg att huvudet höll på att explodera.

Igår var jag hos tandläkaren som har en viss förmåga att tilltala mig som om jag vore fem år. Och inte bara mig utan tandsköterskan också! Whats up with that? "Nu ska vi pilla lite på den lillalilla tandsingen och då kan det göra lite ajaj!" Hade det inte varit för bedövningen hade jag talat om för henne vad jag tycker om bebispråk och hur förolämpande det är att tilltala sin kollega på det sättet. Men jag orkade inte utan bet ihop (tror jag, bedövningen ni vet) och gick hem med blodsmak i munnen.

Några timmar senare sitter jag hos min läkare och pratar medicin. Jag berättar för henne att jag ska ta ut min spiral och undrar vad som skulle hända om "olyckan" trots allt är framme?

"Då får du göra abort!"

PANG! Bara så där! Inga silkesvantar här inte. Nej då. Jag blev skitledsen. För i helvete. Säger man så till en kvinna? Det känns för jävligt. Jag vill gärna ha ett val OM jag skulle bli gravid. Men men. Mannen blir väl själaglad. Den jäveln. Den rädda "jag vill inte ha barn"-jäveln.

Ja, det är hans fel. Jävla jävel.

Och idag då? I det stora hela en okej dag. Till jag kom till apoteket. Dom har inte nikotinplåster. Den intet ont anande stackars unga tjejen som jobbade där fick ta två dagars samlad ilska.

Stormen: Varför i helsike kör ni med alla dessa kampanjer och uppmanar folk att köpa era varor om ni inte har dom inne?? Det är fan lika illa som att sälja en en sil med heroin i syfte att göra någon beroende och sedan säga: Nää, men nu har vi inget mer serru!

Jag vill ha en veckas ranson med 10 mg nikotinplåster. NU!!!

Hon ser gråtfärdig ut och in träder äldre och erfarnare kollega. Några få minuter senare går jag hem med ett paket plåster som han grävde fram någonstans i från.

Men jag har väl rätt? Visst fan borde väl apoteket ALLTID ha nikotinplåster inne? Och visst fan är det väl Mannens fel att jag måste ta abort om jag blir gravid?

Lite? Eller...? Skit samma. Jag är i alla fall fly förbannad på.. ALLA!

Piss off!

No Baby On Board

2010-04-12T22:22:00.004+02:00

Nej. Planerar inga bebisar. Jag planerar att slippa vara skengravid varje månad, slippa gå med brösten i händerna för att dem känns som stenar och kanske tom gå ner några kilon i vikt.

Sen planerar jag att gå tillbaka till den ljuva tonåren och krångla med kondomer när det hettar till och vi ska knulla lite. Som om jag använde kondomer i tonåren liksom. Men nu ska spiralhelvetet ut i alla fall och ansvarsfulla som vi är så ska vi beställa hem en låda med 100 st kondomer.

Känner jag Mannen rätt kommer han hålla reda på min ägglossning och dra på dubbla kondomer. Han är så rädd för att vi ska bli gravid. Så rädd att jag nästan börjar mensa i pulverform. Man kan nog bli mindre fertil av en Man som upprepar "jag vill inte ha ett till barn" en så där 10000 gånger va?

Hur som helst.

Det är en process. Tanken att det inte blir några mer barn. Men skälen till att stänga butiken är rätt många. Jag är snart 36, Tronarvingen är 17 år och jag har alltså varit mamma sedan jag var 18 år gammal.

I alla fulla fall. Skiten ska ut.

Multitasking

2010-04-12T11:38:00.002+02:00

Precis varit hos tandläkaren och min mun känns stor som en basketboll. Snart ska jag vidare ut i solen för ett läkarbesök och sedan raka vägen till jobbet.

I morgon ska jag till MVC och ta ut min spiral.

Det gäller att trycka in så mycket det bara går på så få dagar som möjligt. Har jag hört.

Vad gör ni?

Bowling och Barcelona då..

2010-04-11T12:41:00.004+02:00

Bästa helgen på länge.

Min fantastiska förstfödda har fyllt år så lördagen handlade helt och hållet och bowling, fet och onyttig mat och El Clasico.

Det har varit perfekt. Långa frukostar, mycket skratt och mycket kärlek. Jag älskar helgerna. Det som saknas är Den Minsta, som kommer hem i kväll. I morse när jag och Mannen åt frukost slog det mig att inget kan vara bättre än så här. Våra barn är friska, vi är förälskade, solen skiner, Tronarvingen har haft ett leende på läpparna hela helgen och det enda vi måste göra i dag är byta däcken på Mannens fula Thunderbird.

Nu ska jag göra Mannen sällskap i duschen.

Bästa helgen. Fan vad jag är lycklig i dag.

Efterlysning.

2010-04-08T17:02:00.004+02:00

Någon av mina irl vänner som läser det här?

VBK? Gamla moster eller kusin? Älskling, är du är?

Kom ut kom ut. Det är ingen fara. Jag blir inte arg.

Hoohoo?

Ni kan väl säga hej med namn och så så jag vet att det är ni på riktigt.

Nu mat!

Lite kakor, lite Facebook och lite jobb då..

2010-04-08T14:34:00.004+02:00

I dag var det en herre som skrev till mig på Facebook.

Han undrade vart "bäste Storm" tagit vägen.

Men hallå vad smickrande. Blev genast oerhört uppblåst och såg hur Kisse slickar mina fötter i hopp om att få vara med i mitt gäng.

Eller hur..?

I alla fall så skickade jag adressen hit eftersom jag är självklart vill behålla de få men naggande goda läsare jag har!

Jag är ju lite hemlig. Och tänker ibland att man kanske borde kommentera järnet och på så sätt få nya läsare. Men jag är lite lat. Vad säger ni? Ni kanske kan rekommendera, länka lite och agera pr-maskin?

Eller är det att hora?

Hur som helst. Jag är glad för er som läser. Massa glad. Och det där jobbet som jag var och pratade om idag känns så där alldeles lagom tråkigt, vanligt, underbetalt och allmänt blaha blaha.. Men jag vill nog ändå prova för jag vill nog ha ett alldeles vanligt och trist blaha-jobb just nu.

Kakorna på bilden har ingen som helst relevans med texten ni just läst. Dem är bara söta.

Lite mera jobba då?

2010-04-08T08:50:00.004+02:00

Jag har blivit kallad på intervju. För ett jobb jag inte sökt. Blev så klart lite överraskad men sa ändå att jag skulle komma för jobbet verkade rätt intressant. Har fortfarande ingen aning om vem som skickat det här jobbet min väg eller om någon jag jobbar med nu eller har jobbat med förr har rekommenderat mig till kvinna som vill träffa mig. Så jag drar med mitt CV i högsta hugg och hoppas att jag inte missförstått helt och dom egentligen söker en kärnfysiker. För det vore ju lite pinsamt.

Mår bra. Om man nu ska vara så förbaskat fixerad vid mående. Vi fikade, mös och firade mig tronarvinge i går. Känns overkligt att jag har en son som är myndig om ett år. 17 år. Borde jag kanske känna mig gammal? Nej inte va? Jag känner mest en enorm tacksamhet att han växer upp och har blivit en sådan fin kille. Hans pappa saknar honom jätte mycket, det hördes i telefonen när jag pratade med honom i går. Lillen och hans pappa har påsklov tillsammans och jag tror att dom har det jätte fint. Men lillen längtar hem och jag vill nog att han kommer hem nu. Huset känns lite tomt utan honom öven om det är skönt att ha lite ensamtid med tronarvingen.

Nä nu. Kaffe och sedan iväg på jobbintervju.

Wish me luck. Eller ring polisen om ni inte hört av mig på 24 timmar. Hehe..

Puss på er mina Kära!

Here we go again..

2010-04-06T23:13:00.004+02:00

Och så kom den. Baksidan av myntet. Den andra sidan. Den tristare polen.

Nu känns livet så där "kan jag få slänga mig framför ett tåg nu med en mejsel framför mig för att vara riktigt säker på att hjärtat aldrig slår igen"

Hela middagen satt jag omgiven av underbara, pratglada och härliga människor. Apatisk, trött, förvirrad. Det är då själva fan att jag aldrig lär mig.

Plötslig trötthet, myror i benen, tryck över bröstet och en känsla av att jag glömt något betyder att jag ska ner för dykning. Ner och skvalpa bland de andra bottenkrälande krypen ett tag. Platsen där depressiva episoder sitter runt ett bord med och tävlar om vem som mår sämst. En syjunta för bi-polära. "Kastade du dig framför ett tåg?! HA! Det är ingenting. En gång la jag mig under ett SAS-plan med bensin i fickorna och kedjerökte. SÅ deprimerad var jag!"

Anyway..

Nu är det lugn och ro som gäller. Det kan lika gärna vara över i morgon. Och det är inte så illa som det skulle kunna vara. Jag har haft dagar då jag verkligen stått på perrongen och undrat hur det skulle kännas men ångrat mig när jag inser att jag glömt mejseln. Många år sedan som tur är. När jag drack var de depressiva episoderna hemska. Det var som att bli släppt mitt i en öken med blodiga fotsulor, en tom vattenflaska och en lapp där det stod: "Du kommer aldrig hitta hem"

I morgon ska jag jobba. Det blir bra. Sen ska jag hem och baka en tårta. Eller ja okej då. Jag ska svänga förbi konditoriet och köpa en. Någon jag älskar fyller år. Och det ska vi fira.

Så det vore liksom puckat att kasta sig då. Mitt liv är nämligen inte bara mitt. Det är fullt av människor som vill dela det med mig.

Något värt att tänka på va?

Sov gott mina Kära.

Låt inte några elaka monster under sängen hindra er från att slänga ner fötterna på golvet i morgon och ta livet med storm.

Fredagsritualer på en måndag.

2010-04-05T22:52:00.004+02:00

Dom är sällsynta ögonblicken då jag får sitta bredvid min son i soffan, äta butterkaka med mjölk och skratta högt. Vi har en lite ritual vi upprepar ibland. Allt för sällan nu för tiden. Vi promenerar, pratar om hur fantastisk han är, drömmer stort, drömmer fritt. Vi pratar proffskarriär i Spanien, examen i psykologi och juridik direkt efter några spännande år som reseledare i Asien. Jag passar på att hålla honom hårt i armen, stryka lite snabbt på kinden och säga hur oerhört välsignad jag är som får vara hans mamma.

Vi pratar om skolan och hur höga krav han har på sig själv. Vi pratar om fotbollen och hur man är en ödmjuk ledare. Vi pratar om livet utan att gräva för djupt. Vi är här och nu.

Vi hyr film. Länge länge står vi sida vid sida och väljer. Jag tar fram tre. Han säger nej till alla. Vi gillar samma filmer men en del av ritualen är att stå länge och välja. "Mamma, den här?" ropar han högt så att alla, även det coola gänget längst ner kan höra. Jag börjar nästan gråta av stolthet. "Mamma, visst har vi sett Bronson och ångrade att vi hyrde den va?"

Jag tänker på när jag var en liten tjej och stod i godiskön bakom en flicka och hennes mamma. Mamman strök flickan på kinden och sa "klart du kan få en klubba också det är ju fredag"

Jag höll på att svimma så ont gjorde det. Jag ville också stå i kön med min mamma och köpa lakritspipor för hela veckopengen.

25 år senare står jag i kön med min son och ska se "Oh Brother were art thou".

Jag undrar om någon i det coola gänget i videobutiken tittar på oss och önskar att hans mamma eller pappa kunde ta sig lite tid och undra vad han gör på kvällarna. Jag får en impuls att stanna till, vända mig mot det coola gänget md tonåringar och le mot dom. Krama om dom. Men det gör jag inte. Så gör man ju bara inte. Nej just det. Helvete. Nästa gång ska jag göra det. Vi går hem och jag tänker: "Min unge är i alla fall trygg. Han är sedd och vet att vi bryr oss om var han är på kvällarna. Han kommer i sin tur se sina barn och dem i sin tur...En unge i taget Stormen. En unge i taget.."

Nu sover min son i soffan. En 190 cm lång ung man. 17 år "gammal"och jag har fortfarande svårt att förstå att Gud hade så stort förtroende för mig så han gav mig min förstfödda.

Det största i livet är inte att älska sina barn. Det största är när dina barn vet att dom är älskade

Kan jag få en 3a ångest tack?

2010-04-05T17:00:00.004+02:00

Påsken är väl över nu va?

Jag är så in i helvete trött. Har som sagt jobbat hela helgen. Andra har sovit hela helgen. Några jag känner har varit på mini-semester eller helt enkelt bara tagit det lugnt med sina familjer.

Många, många har nog druckit alkohol i helgen. Jag hör och ser spår av bakfylla och ångest överallt. En vän som gjort bort sig för femhundrade gången ringde och grät, min kollega såg lite sliten och skamsen ut i dag. Läser bloggar som osar av ågren och på tunnelbanan kändes gårdagens festande rätt närvarande.

Nästa vecka, nästa helg eller kanske till och med i morgon kommer många av de skamsna partyprissarna sitta med ett glas i handen igen. Minnet av måndagens ångest är som bortblåst. Snart kommer det ju nya helger att festa på! Det som var ett kvävande problem för några dagar sedan är nu ett minne blott! För fan. Det är ju snart Kristi Flygare! Efter det kan man ta det lugnt.

Sen tillbaka till oron i kroppen, skammen för att man gjort bort sig och känslan av stress.

Kanske gör man snart den där kopplingen.

Alkohol-Oro. Alkohol-Ångest. Alkohol-Skam.

Kanske gör man det aldrig.

Jag är så oerhört vansinnigt LYCKLIG över att jag vaknade i morse, pigg, utvilad och inte det minsta bakis! När jag promenerade ner för Ringvägen i morse stannade jag upp en stund. Söder låg tyst och det var inte en människa ute. Vilket lyckorus! Jag är nykter, vet vad jag gjorde igår, orsakade ingen något ont och kan gå med huvudet högt idag. Så har det ju inte alltid sett ut. För sju år sedan hade jag legat bakom mörka gardiner nu och drunknat i självförakt.

Hoppas er helg varit fri från skam och ångest mina Kära. Nu ska jag koka kaffe för min ångestfyllda vän kommer snart hit för lite tuff kärlek. Ja det funkar förstår ni. Människor som stryker alkisar medhårs och tiger kan lika gärna sätta en kula i tinningen på dem och trycka av.

Men det är ett helt annat inlägg!

Nu ska jag och tronarvingen moffa i oss butterkaka och grillchips.

Ha en skön Måndag min Kära.

Åååå så!

2010-04-03T23:10:00.003+02:00

Å så jobbade jag från 14.30 igår till 08.00 idag och tillbaka klockan 13.30 idag å så var det årets segaste dag och jag bara äter för jag vill egentligen ta en snus eller något med nikotin i för dessa skitplåster hjälper inte hela vägen.

Å så kl 21.00 fick jag till slut åka hem efter att ha jobbat alldeles för många timmar på ett dygn. Imorgon ska jag sova och låta bli att ta reda på om man kan suga på nikotinplåster och få en större effekt?

Å så blev jag helt nojig när jag stod vid min port och letade efter nycklarna in för ibland tror jag att det åker omkring människor i bilar och bara väntar på att få skjuta någon. Drive by liksom.

Å i morse kom Mannens mamma förbi och skulle hämta sitt barnbarn och jag sa att hon gärna får komma förbi fler gånger för jag tycker att det är märkligt att vi träffats två gånger på ett år. Hon skrattade till lite ungefär som "hehe eller hur??" Jag fattar inte vad den kvinnan går på och nu ger jag upp. Svärmödrar borde förbjudas.

Å nu är jag så trött att jag snart ser små grisar med vingar flyga omkring.

Dags att sova kanske?

2010-04-02T13:26:00.003+02:00

Jamendååkervidå!

Påsken firas med dubbla pass i dagarna fyra.

Ha en härlig, rolig, sexig, mysig och skön Påsk min kärringar!

Pink Thursday

2010-04-01T18:34:00.004+02:00

"Dear Sam

In Sweden we are celebrating Skärtorsdag today! I think you call it something that has someting to do with boxing? Why is that? You have to explain that to me some day.

Here we just call it Pink Thursday. And its a good day it seams cuz everyone gets off work a little earlier and the kids go on holiday. We have all kinds of national holidays and, as we call them in Sweden, Red days. For example: We have a very special day when we celibrate the cinammon bun! Isnt that just fabulous?! On the 1st of May (a red day) we first burn all the rubbage that has been hidden under the snow during the winter. While we all stand around watching it burn down to the ground (a liiiittle bit drunk usualy) we sing songs in the honour of a chick called "Sköna Maj". Thats Hot May in english. Lucky girl.

We have a day for a really nasty piece of bread with wipped cream on it. Semmeldagen All through Januari people are waiting for it, just longing to get a taste of the wipped cream. When that nasty bread day is over people swear to never eat the crap again. Until next year. Can you imagine? Everybody in Sweden so involved around a day devoted to a pice of bread?! You should see us on the 6th of June. That is the biggest national holiday. Thats the day we celebrate our great nation of Sweden.

But is it a red day? Are people talking about it? No.. Guess the red days are all taken by the buns, breads and burning hot chicks called May.

And I know. This day had something to do with Jesus. But hey. Im still full after the nasyt bread day so I cant be bothered.

Love Storm."

Morsning!

2010-04-01T07:39:00.005+02:00

Godmorgon godmorgon det här är Stormen i ottan!

Ledig idag. Vaknade klockan 07. Whats up with that? Sitter just nu framför kombons lilla dotter och äter gröt.

Känner mig helt uppenbarligen piggare idag. Mannen var här igår och tog hand om mig lite. Det var en trött man som gick upp klockan 05 i morse.

blablahblah!?

Inget vettig att rapportera. Tänkte hänga med min vän Skåne-Anna idag. Ska det vara bindestreck där? Vad säger L8 eller Simme? Jag och Skåne Anna (provar utan också) ska i alla fall promenera, fika och köpa nikotinplåster till mig. Så chansen för lite galna inlägg är stor de kommande dagarna. Nu sak nikotinet kickas ut ur min kropp. Men nikotinplåstret får sitta på i några dagar så jag inte tar död på någon.

Vad ska ni göra idag mina Kära?

Flickan på bilden har inget med inlägget att göra. Hon är förmodligen mycket roligare än jag och vill säkert inte förknippas med en sådan här beige dag.

2010-03-30T23:20:00.004+02:00

En sak till. Den här månaden känns det som om pengar växer på träden.

Jag har betalat alla mina räkningar (gör jag alltid), betalat min hyra (några spänn över 6000 kr. Tack gode Gud för att jag delar lägenhet just nu) gått till tandläkaren (fakturan sved värre än bedövningen), gett ungarna lite extra i månadspeng (700 till äldsta och 200 till lillen), växlat till 50 euro som äldsta ska ha med till Espana, betalt 1000 kr i fotbollsavgift (saftigt) och lagt undan 800 kr så vi kan fira min förstföddas födelsedag om en vecka. Sen ska den fotbollsspelande tonåringen ha nya fotbollsskor (dyra dyra) och betala 2000 kr för en resa uppåt för att spela cup (den summan tar nog tonåringens pappa hand om)

Simsalabim så har Stormen 3000 kr kvar till mat, gummistövlar åt lillen, hygienartikla etc etc.

Just ja. SL-kort för 700 var det ju också. Alltså 2300 kr kvar.

Jag känner mig FETT rik idag!

Tur att man är anpassningsbar. Förr sprättade jag 3000 kr på en pisskvart. Eller en kväll i baren med efterföljande taxiresor och annat puckat.

KACHING!!

F-a också. Kom på att elräkningen ska betalas. Så 1800 kr kvar.

CHING CHING!!

Bakom molnen å så ni vet..

2010-03-30T22:01:00.002+02:00

Okej, en riktigt dålig dag. En dålig vecka. Eller för fan det senaste två åren har på många sätt varit en katastrof.

Men det har funnits ljusglimtar. Ibland har solen lyst i mitt ansikte och tillåtit mig att glömma.

Ljusglimtarna är ändå fler. Dom är så starka att den där skuggan som följt mig inte fått växa och ta över.

Mannen, mitt nya hem, mina nya grannar (L8 t ex), lördagar på olika IP´n när tonåringen spelar match, lillens stora glädje när han gör sitt första mål eller lärt sig att serva på pingisen. Insikter och erfarenheter som fått mig att växa. Bloggandet och de underbara människor som jag lärt känna här.

Sen våren 2008 har släppt taget om så mycket att jag tappat andan. Min starkaste egenskap är att jag, oavsett vad, aldrig slutar gå framåt. När jag står mitt helvetet fortsätter jag gå.

Jag ber inte Gud uppmärksamma hur tuffa mina motgångar är. Jag uppmärksammar mina motgångar om hur tuff min Gud är.

Jag tror att jag kommer sitta om en månad eller så och titta på de senaste två åren och vara stolt över mig själv. Jag klarar fan allt (Gud, det där var ingen bön)

Nu är jag trött. Jag har knappt sovit en blund på flera dagar. Kroppen gör ont. Nu måste jag ladda, njuta av lite ledighet, pyssla om mig och inte låta de kommande två veckornas väntant äta upp mig.

I morgon ska jag träffa Mannen. Vi har inte setts på några dagar. Jag har behövt lite avstånd. Vet faktiskt inte varför. Men jag anar. Men nu saknar jag honom enormt mycket.

Tack mina fina underbara för all energi ni skickat och kommentarer ni skrivit. Jag tycker om er.

Sov gott mina Kära.

Å SÅ DENNA JÄVLA VÄNTAN!!

2010-03-30T12:46:00.002+02:00

Två timmar innan vi skulle få domen meddelar dem att det är framskjutet pga hög arbetsbelastning. Så nu måste vi vänta i två veckor till!! Jag blir fan galen av det här. Vi har hållit på i snart två år.
Jag har inte kunnat äta på två dagar, somnade sent som fan igår och har berättat för lillen vad som väntar. Idag känner jag mig svimmfärdig och lillen blir så klart förvirrad. Men han tar det förvånansvärt bra.

Men jag? Jag vill bara lägga mig ner och dra täcket över huvudet. Och sedan ligga så i några månader. Jag blir galen!

Inte en bra dag. Inte alls.

Imrogon

2010-03-29T18:48:00.005+02:00

I morgon tisdag exakt klockan 14.00 kommer beslutet, domen.

Ett och ett halvt års tvistande, utredande är snart slut. När det är så här nära vill jag bara stanna tiden och skjuta det framför mig. Jag är rädd. Rädd, trasig och helt utmattad.
Två timmar efter beslutet kommit ska jag sätta min fina son på planet norrut till sin pappa. En sedan tidigare planerad semester.

Min advokat har fått stå ut med mina samtal idag. Fast det är inget vi kan göra nu. Nu är det bara att vänta...

Skulle behöva en massa extra energi och optimism nu. Och väldigt mycket kärlek.

Jag skriver i morgon kväll.

Ha en fin kväll mina Kära. Jag fäller ihop paraplyet för idag.

Kaffe med socker

2010-03-29T08:48:00.006+02:00

Jag pussar minstingen på kinden och tittar efter honom då han går dom 100 metrarna till skolan och undrar hur jag kunde missa att han växt fyra centimeter på bara några månader. Min förstfödda har försovit sig och jag biter mig i tungan för att inte säga att han ska sova tidigare för vem vill väl vara en tjatig morsa. Sen rostar jag en skiva bröd åt honom och säger att han ska komma ihåg att lägga hans träningskläder i den svarta korgen för jag vill tvätta dem. Jag kokar mitt kaffe med två extra mått kaffepulver för jag gillar när det är starkt och sött. Sitter vid datorn och hör att min förstfödda äntligen gått upp. Tittar på högen med tvätt och kom just på att jag måste åka in till närmaste forex och växla till 500 euro som grabben ska ta med sig till Spanien om två veckor. Tänker att det är ganska trist att jobba när alla andra är lediga men skönt att vara ledig när huset är tomt på folk.

God Morgon min Kära.

(fortfarande nyfiken så läs och svara på inlägget nedan)

Funderingar under paraplyet

2010-03-28T22:40:00.004+02:00

Pga av mitt lilla adressbyte så är ni ju inte så många som hittat hit.

Men jag undrar ändå:

Vem är du?

Hur gammal?
Var bor du?
Man eller kvinna?
Hur många barn?
Om du jobbar, vad jobbar du med då?
När grät du sist?
Och viktigast av allt.

Är du lycklig?

Berätta även om ni tror att jag vet.

Nyfiken på er.

Ett dygn av mitt liv

2010-03-28T15:03:00.004+02:00

Det senaste dygnet har mest ägnats åt stilla tystnad i hemmet, lite film med arvingarna och kaffe med grannen.

Hur har du spenderat ditt senaste dygn? Med att sova, jobba, städa, ligga i soffan och dra, skriva ett kapitel i en bok eller vänta på det där samtalet som aldrig kommer? Kanske har du suttit vid din dator, skrattat åt någon annans elände eller tom gjort allt för att någon ska veta hur illa du tycker om henne eller honom. Har du läst något som berör dig eller sett en film som du aldrig kommer glömma.

Det senaste dygnet har jag också hunnit brusa upp lite, lugnat mig och sen mest blivit trött på människors behov av ilska och deras oförmåga att släppa taget. Eller deras nästan besatta behov av att häckla, äcklas och tävla i vem som kan vara vassast och elakast. Tänk att spendera sin tid så. Försöka komma på listiga elaka sätt att komma åt någon. Känna hur pulsen går upp och sedan sitta i sin patetiska ensamhet och gotta sig. Ensam. Och förundrad över att ingen bryr sig om en.

En del människor kasta verkligen bort sin tid. Istället borde man kanske gå ut, ringa en kär vän eller varför inte titta sig i spegeln och ställa sig frågan: "Blir jag lyckligare av det här?"
En vän till mig ringde och berättade att hon legat i sängen hela helgen. Och gråtit. Bara för att hon behövde det.

Ha en skön söndag mina Kära.

Ska vi dela med oss? Andra upplagan.

2010-03-27T12:36:00.000+01:00

Ni är hjärtligt välkomna in under mitt paraply. Om ni vill.

Vill ni mina Kära?