onsdag 28 mars 2012

Kan vi bara hoppa över våren??


Jag älskar att planera! Resor, event, fester.. Allt!
Fast, i ärlighetens namn planerar jag mest för att vardagspusslet ska gå ihop. Inte så mycket fester och resor. Men, jag är förbaskat bra på att planera! Försök jobba heltid, vara ensamstående mamma på heltid, ha två barn som sportar fem gr i veckan. Klara man det så klarar man allt. Och som sagt, jag gillar att planera. Det ger mig en känsla av kontroll i mitt annars rätt okontrollerbara liv.
I sommar ska jag resa lite. London, Edinburgh, Köpenhamn och Danmark runt.
Har jag råd med det? Nej. Har jag bokat biljetter ändå? Ja. Vet jag om jag kommer ha pengar att ens ta en buss från Stansted in till London? Nej. Orkar jag dra i väg och oroa mig för det? Nej!
Kommer det lösa sig?? JAA!!

Jag orkar inte sitta i Stockholm en sommar till och dö av avund för att alla mina vänner reser, upptäcker världen, träffar nya vänner i Paris eller har häftiga sommarromanser i Prag! I år är det för fan min tur. För en gångs skull var Minstingens pappa UTE I GOD TID och gav besked om vilka fyra veckor han vill ha semester med sin son. Så. Ryanair har besökts frekvent i några dagar av yours truly och till slut sparkade jag alla förbaskade kraxande olyckskorpar (som ibland och bara finns i mitt huvud) i ändan! Biljetter bokade och sen släpper jag taget och planerar vad jag ska ta med mig! För.. reser man budget får man bara ta med sig 10 kg packning.

10 kg. Alltså. Några dagar i London plus en resa till Edinburg med vandring bland de Skotska bergen. Hur packar man för det och begränsar sig till 10 kg?

Det är fyra månader kvar och idag provade jag mina sommarshorts! Som har krympt sen förra året en det är en helt annan utmaning och historia.



måndag 12 mars 2012

God morgon!


Känslan när man sitter på bussen på väg till arbetet tröttare än fan klockan 07.40 och kommer på att man inte jobbar idag. Den känslan är så himla HÄRLIG!
Klev av bussen och drog en ordentlig loppisrunda på söder i stället.

Börjar 22.00 istället. Ställer klockan nu.





lördag 10 mars 2012

Manligt



Sitter i entren till traktens stora sporthall och väntar på att Minstingen med lagkamrater ska byta om och skaka av sig förlusten efter lördagens match. En liten bit bort står lagets tre (manliga) lagledare och tränare. Dom står och pratar med en kvinna jag aldrig sett förut och jag ställer mig närmare för att höra vad dom säger. Hon är super engagerad och pratar om olika metoder för att få laget att känna "vi" känsla. Jag hör fort att den här damen vet vad hon pratar om. Hon namnger metoder, pratar om aktiviteter och mål. Jag fastnar direkt och tänker "wow, den här mamman kan ju laget använda sig av hon KAN det här" Det är uppenbart att hon vet vad hon pratar om.

Dom tre (manliga) lagledarna lyssnar lite slött, ser henne inte i ögonen en endaste gång fast hon föbrilt och envist söker ögonkontakt. Hon får verkligen kämpa för att dom inte ska gå där i från!

Så-jävla-typiskt

Tur att jag är en betalande medlem i föreningen. Det betyder nämligen att jag har lite att säga till om och kommer vid nästa föreningsmöte ta upp detta fantastiska exempel på hur man som lag INTE beter sig för att bygga en känsla av "vi"




fredag 9 mars 2012

Mars



BAM!

Så en dag händer det. Jag vaknade på nyårsdagen med lunginflammation. När jag låg i sängen på morgonen helt däckad av febern inser jag en sak. Jag är inte lycklig. Ensam hemma med Mannen och barnen är jag inte lycklig. Jag älskar mina barn. Så, jag tittar på Mannen och säger följande:
"Jag vill att du går nu. Lämna nycklarna på hyllan i hallen, packa det nödvändigaste, gå ut genom dörren och kom aldrig mer tillbaka."
Och det gjorde han.
Så var den sagan slut. Inget lyckligt slut för mig och Mannen men väl början på ett ny spännande kapitel helt och hållet tillägnat mig själv.

Jag mår bra nu. Det gick tre dagar så satt jag omgiven av mina älskade vänner från jordens alla hörn. Hela trettonhelgen spenderade jag omgiven av kärlek och omtanke. Det fanns ingen tid att åka ner i något svart hål av sorg. Det fanns ingen tid att gråta för att det till slut var över. Jag skrattade, dansade och knaprade ipren för att hålla febern borta. Jag har fortfarande inte åkt ner i något hål och sörjt min relation. Jag är på väg upp ur ett.

"There ain't no bitch like me. No sad bitch like me. Im on a roll. Cry me a fucking river"


Tillägg: Okej, det gick inte riktigt så sansat till men jag orkar helt enkelt inte dra hela skiten igen. Vi bråkade, han fick ett utbrott och jag fick nog. Punkt slut.