Går fortfarande i tankar om förlåtelse. Bland nyktra alkoholister talas det ofta om förlåtelse. Och jag hör ofta hur man först "måste förlåta sig själv". Herregud. Vilket kvalificerat jävla skitsnack!
Visst, det är väl bra om man kan förlåta sig själv. Visst. Men FÖRST borde man väl göra allt i sin makt för vinna tillbaka t ex sina barns förtroende? Det ena utesluter naturligtvis inte det andra men det där med att förlåta sig själv låter allt för ofta som ett skynke man gömmer sig bakom för att man är rädd att möta människor man gjort illa.
Jag är själv alkoholist. Nykter. Och jag har blivit förlåten av mina nära. Men har jag förlåtit mig själv för att jag svek mina barn, kränkte mina nära och kära och gång på gång manipulerade min omgivning till att huka sig efter mina önskemål? Njae.. alltså. Njae! Jag har accepterat att jag var sjuk. Jag har gjort upp med mitt förflutna. Jag har jobbat hårt, inventerat och erkänt. Är det att förlåta?
Kanske är det så att jag inte riktigt förstår vad förlåtelse är. Eller vad det betyder för mig. För när jag hör alkoholister som säger att dom måste förlåta sig själv vaknar det vuxna barnet i mig. Ungen som fick leva med mina alkoholiserade föräldrars konsekvenser. Och den ungen vill inte vänta på alkoholister som först måste krama sitt eget inre barn. Nej, hon vill ha upprättelse NU! Sen kan mina anhöriga sitta i ring, stryka sig själv medhårs och sjunga lovsånger om förlåtelse tills dom blir hesa.
Så. Förlåtelse. Acceptans. Samma sak?
Ska känns som ett lättare begrepp för mig. Jg är skamlös. Jag skäms inte för mitt förflutna, det jag gjort eller utsatt mig själv för. Jag kan fortfarande få snabba minnesbilder och knutar i magen när ett minen från förr knackar på. Jag kan fortfarande gråta när jag tänker på hur min äldsta son stod på sin avslutning när han var sju och väntade på mamma som inte kom. För hon var bakfull. Men jag vägrar att skämmas. För mig är skam den känsla hindrar mig mest. En bromskloss i tillfrisknande och också den kraft som skulle kunna får mig att dricka igen om jag inte gör upp med den.
Tillbaka till förlåtelse. Jag är inte arg på min pappa. Han dog när jag hade varit nykter i ett år. Han fick aldrig uppleva en endaste dag av befrielse från kung alkohol. Det har jag och det var tacksamheten för det som fyllde mig när han dog. Han var sjuk, så sjuk. Och när han dog förlät jag honom. Mina känslor för min mamma är mer komplexa. Å ena sidan fattar jag hur oerhört sjuk hon måste ha varit, vilket starkt destruktivt socialt arv hon hade att kämpa emot. En kamp hon alltid förlorade och jag betalda faktiskt priset för det. Jag tänker ibland på hur enormt djup hennes skam måste vara och jag känner med henne, kan i mina tankar ibland omfamna henne i medlidande och förståelse. Men har jag förlåtit henne? Har man förlåtit om man fortfarande är arg ibland. Om det där inre barnet fortfarande vill ha upprättelse.
Tål att funderas på..
Två minuter senare: Är förlåtelse kanske en handling?
