tisdag 29 juni 2010


Ni ska inte tro att jag inte läser era bloggar bara för att jag inte skriver i min.

Så, brudar för fan. Skicak en inbjudan till era låsta skatter BUMS!!

Ja. Ni vet vem ni är. SimSim, RosyCosy.... Bring!


Annars allt bra. Jobbar som en liten idiot och förnekar att grabben ska flytta ut i morgon. Funkar så där. Nu t ex tänker jag på det.


Och nu


nu


jag är ledsen.

det får jag vara.

Ut i solen med dig!

tisdag 22 juni 2010

Lite tvekan..



Jag känner inte mig själv. Från en dag till en annan ändras bilden av vem jag är. Hur får man då ner något på papper som man kan stå för efter en vecka eller ett år? Det känns som att det mesta jag skriver om mig själv till slut blir en lögn. Några dagar, eller till och med ögonblick senare blir jag nästan alltid generad över orden jag valt när jag ska beskriva mig själv.

Nej. Att skriva om mig själv kanske inte är en sådan bra ide trots allt.

måndag 21 juni 2010

Ja må ja leva!



Stormen fyllde 36 år i går.

Och för första gången i min nykterhet ställde jag till med kalas. Jag har inte vågat innan. Rädd att ingen ska komma, rädd att dom som kommer ska tycka att mina bakelser smakar bajs. Rädd för att sitta ensam med 10 liter kaffe och sockerbomber på hela bordet och vänta..

Men i går vart det kalas! Och idag är bordet fyllt av blommor, jag dricker kaffe ur en alldeles underbar ny mugg med Muminmamman på och på min altan står en ny cykel! Cykeln kom mina fina vän Jossan och hennes man Patrik med. En gammal damcykel, med stora däck och en massa rost! I Love It! Precis en sådan jag velat ha.
Mannen köpte en jättefin grön Addidasjacka som jag lite "diskret" pekat på när vi varit på stan. Han ville köpa smycken. Jag sa att smycken kan han köpa till julen istället.
En fin dag.

I dag är jag hemma med Minstingen som vurpat rätt illa på sin BMX i går. Efter ett besök på ett av våra privata vårdinrättningar så är för all del alla sår fixade och återbesöket inbokat. Men jag är ändå övertygad om att privata vårdföretag är i allians med djävulen. Detta sätt att vårda folk som på ett rullande band känns inte så betryggande. Dom som tog emot oss var iofs urgulliga med Minstingen som var ganska skärrad. Men ändå.

Nu ligger jag på kökssoffan med datorn på magen och försöker smälta allt socker från i går. Köket doftar gott av alla blommor och jag känner mig lycklig. Vi ska mysa ihop oss i soffan nu min yngsta och jag eftersom vädret suger kuk idag. Harry Potter och co väntar på oss.

Livet i Casa Storm är under kontroll. Om en vecka flyttar min äldsta. Men det orkar jag inte tänka på nu.

Jag har föresten fått en förfrågan om att skriva en serie. En självbiografisk serie som en kvinna jag känner vill illustrera om jag bara skriver något. Hon köpte en skrivbok åt mig o födelsedagspresent och skrev ett kort med en uppmaning att "sätta i gång och skriva!"
Vad tror ni om det??

Jag vet att jag är tråkigast i världen just nu. Jag kommer igen. Jag har massor med texter i huvudet som väntar på att flytta ut och ner på papper. Men än så länge trivs dom i skallen på mig. Det kommer.


Puss på er mina Kära. Hoppas ni mår fantastiskt.






tisdag 15 juni 2010





Inte en endaste droppe alkohol ned för min strupe på 7 år!

Idag firar jag!


Men en kopp varmt te.

söndag 13 juni 2010

The Mama Blues..



Jag håller så klart för det här också. Han har tagit ett välgrundat beslut att bosätta sig 100 mil norrut hos sin pappa. Han längtar tillbaka till det lilla. Han vill kunna cykla till sina kompisar, gå in till centrum på 10 minuter och slippa en timmas lång resväg till träningen fem dagar i veckan. Han längtar tillbaka helt enkelt.
Nu har skolan slutat och sommarlovet börjat. Åtta MVG och tre VG. Jag behöver aldrig oroa mig för honom vad gäller den akademiska biten. Han är en motiverad och målmedveten ung man som vet vad han vill göra med sitt liv.
Fotbollen får helt enkelt ge vika för större värden. Men än är inte sista ordet sagt. Kom inte Brolin från Norrland? Han kan flytta ner igen om det skulle vara så.
Min separations-ångest handlar mycket om att jag är trött på alla förändringar som skett dom senaste åren. Jag kommer sakna honom och jag kan inte komma i från att vi faktiskt hade behövt mer tid tillsammans. Tillsammans under samma tak. Men det kommer bli bra ändå. Vi sörjer lite nu, bearbetar och förbereder oss på avståndet och utmaningen att ha en bra relation trots att det är lite svårt att ses så mycket.

Jag gråter ändå lite då och då. I går när vi stod i snålblåsten på Grimsta IP och hejade på honom i rött ställ för sista gången. I fredags när någon påpekade att jag kan bli en väldigt ung farmor om Tonåringen skaffar barn tidigt. Vem vill vara farmor med barnbarnen 100 mil bor? Jag förbjuder honom! I morse när Mannen och hans son åkte hem efter en underbar helg tillsammans. Mannen är också lite ledsen över att våran Tonåring lämnar oss. Dom gillar varandra väldigt mycket.
Nu gråter jag för att det redan känns så tomt.

Det handlar inte om att jag inte vill släppa taget, det handlar inte om att jag inte vill att han ska växa upp. Det handlar inte om något sådant. Jag var oförberedd på känslostormen som kom. Jag är snart 36 år, varit mamma sedan jag var 18, börjar sakta acceptera att jag förmodligen inte kommer få fler barn. Jag har haft två rätt jobbiga år och känner mig rätt trött Sen säger min äldsta att han ska flytta. Samma vecka som min yngsta slutar pussa mig på munnen. Det är jävligt sorgligt. Ett stort kapitel. Det största kapitlet i mitt liv är snart slut! Jag har alltid sagt, lite skämtsamt att jag ska stå i dörren och ge ungarna en extra knuff när som vill lämna boet. Men nu när en snart är ute slås jag bara av tanken att det skulle vara oerhört ensamt att bo utan dom. Jag har aldrig varit vuxen och bara haft mig själv att rå om. Och förr längtade jag efter att få köpa en 1a på Söder och bara rå om mig själv. Men jag längtar inte efter det längre. Jag fasar inte för det heller men fick jag välja skulle jag bo med min familj länge länge...
Någon försökte muntra upp mig lite och sa: "Men tänk vad härligt när dina barnbarn kommer och du kan låna dom en helg! DÅ kan man ju skicka hem dom när dom blir jobbig! Hahahaha!"

Jag kommer aldrig förstå varför man säger så om sitt kött och blod. Skitkul att höra att mamma skulle skicka iväg en om hon bara kunde. Men när hon blir farmor DÅ kan hon göra det! Det är illa valt tillfälle att försöka komma med "roliga" råd just nu. Jag upplyste henne om att jag aldrig haft lust att skicka iväg min barn. Jo, en gång föresten. Jag hade inte sovit på tre nätter, min äldsta var tre år och bestämt sig för att inte sova helt enkelt. Jag försökte jobba lite på dagarna och till slut var jag helt slut. Då ringde jag till hans pappa som bodde när oss och sa att det nog var en bra ide att hämta sonen för annars ställer jag ut honom på gatan klockan tre på natten i -25.


Jag är något så provocerande som en mamma som inte tycker att det är jobbigt att ha barn.
Irriterande va?

Nu är det i alla fall söndag. Han bor hemma några veckor till. Mannen och jag har det bra. Bättre än bra. Vi älskar varandra och har tagit ett beslut att dela livet med varandra. Inte giftemål eller samboskap. Inte än på ett tag. Men vi har bestämt oss. Vi två.

Nu ska jag väcka min förstfödda. Han får stå ut med massor så här innan han lämnar oss. Promenad till Farsta centrum t ex. Hans mamma vill hänga!

Puss på er mina Kära


tisdag 8 juni 2010



Okej.

Jag har läst rea kommentarer angående förra inlägget. Och ni förstår inte alls faktiskt. Men det är kanske inte så konstigt eftersom jag inte riktigt förklarar vad exakt det handlar om. Jag gråter inte för att han växer upp och flyttar hemifrån.

Men jag tar det en annan dag. Jag vill bara säga en sak och nu ska ni fanimej lyssna nog.


HÅLL FÖR HELVETE REDA PÅ VAR DINA BARN ÄR UNDER ALLA EXAMENSFIRANDEN OCH KÖP ALDRIG ALDRIG UT SPRIT ÅT DOM!!!!


måndag 7 juni 2010

Rond 3 då.. bring it för helvete



Nej men okej då. Vi tar väl en rond till då.

Efter två år fyllda av några av mitt livs svåraste beslut, en flytt söderut som nästan slet sönder mig och mina barn, en vårdnadstvist som grusade det sista hoppet om en fungerande relation till Minstingens pappa. Förändring på förändring. Nya jobb. Hemska jobb. Nytt hus. Kallt hus som låg alldeles för långt borta. Ett år av långa resor, kalla nätter då jag låg bredvid min Minsta och grät för att jag tagit honom hemifrån söderut. Sjukskrivning, medicinfantatiker till läkare, dippar och dalar som gjort mig kraftlös. Söderut för att mamma måste bort. Söderut för att hon av olika skäl var säker på att dö en långsam död annars.
Förändringar, processer, resor utan självklara slut. Dom saknar jag mest. Sluten. å säger man "aha det var det här jag skulle lära mig" andas ut och njuter av segerns sötma. Segern över sina egna räddslor. Jag vågade bryta upp, slita upp mina barn med rötterna och börja om.

Njuter jag nu då? Nej. Men jag ligger ofta vaken om nätterna och undrar om jag verkligen ska bo här. 100 mil från mina barns pappor i en lägenhet som jag inte har råd med.
9 av 10 gången kommer jag fram till att jag visst ska bo här. Listan kan göras lång. Jag hör hemma här. Just nu är detta mitt hem. Jag kan inte återvända. Jag vill inte dö den långsamma döden.

Min älskade son ska flytta hemifrån. 17 år gammal har han bestämt sig för att bo sina sista barndomsår med sin pappa. Och jag kan fortfarande inte sluta gråta.






tisdag 1 juni 2010

Med handen på hjärtat..






..så känner jag mig nog stundtals rätt ensam och trött på att känna så. Stundtals så vill jag bara skita i allt som gör livet värt att leva för resan mot dom värdena är så förbannat jobbig. Jag som sällan lyckas välja enkla vägar för att min inre kompass är sönder och leder mig fel.

Med handen på hjärtat så spelar det ingen roll hur mycket människor försöker ge mig. Hur mycket dom än säger att dom håller mig kär, beundrar min styrka eller bryr sig om mig. Det spelar stundtals ingen roll. För med handen på hjärtat så tror jag dom sällan. Jag har korta stunder av total tillit och tror innerligt att jag ska få behålla allt det vackra. Just nu flyter livet. Jag går upp, sveper mitt kaffe på väg till mitt jobb, ringer min kollega och ber om ursäkt för att jag blir lite sen. Med noggrann planering så hinner jag springa förbi Myrorna på Hornsgatan på vägen hem. Middag, fixa matsäck, kalas för 20 och prata lite med lilla grannen i trappan.

Vardagens stilla lunk. Och jag går den. Men med handen på plats så är jag rädd och förbannat trött på att klara av. Klara av. Jag vill att Mannen ska komma och rädda mig. Åt helvete med självständighet. Åt helvete med den. Jag vill att han ska ringa, boka ett flyttsläp, klippa alla trådar som håller honom där han är och lova att ta hand om mig resten av mitt liv. Han kan få "klara av" allt ett tag.
Han säger "Det funkar bra med varsin lägenhet" Jag hör "Jag vill inte bo med just DIG!" Han säger "Jag är jättekär i dig" Jag hör "Du funkar för mig just nu"
Egentligen, med handen ni vet.. Så vill jag inte flytta ihop. Egentligen förstår jag det OERHÖRDA värdet av att jag styr upp hela min situation på egen hand. Egentligen är det viktigt för min egen skull att jag avslutar resan jag påbörjade för två år sedan. Det är viktigt att jag kommer in till hamn på egen maskin.
Egentligen vill jag nog mest flytta ihop för att jag stundtals inte står ut med att klara av allt själv. Inte för att jag inte står ut med att inte vakna med honom varje dag.

Min yngsta son grät sig till sömns i går. Han är k'r på det där sättet som man bara blir kär när man är nio år. Och han vågade inte be sin stora kärlek dansa på skolans fest. Han får aldrig en till chans för om en vecka flyttar hon till Nyköping och han är djupt olycklig. Han grät och jag grät. När han frågade varför jag grät sa jag att jag blir ledsen för hans skull. Men med handen på hjärtat grät jag för att jag inte står ut med att mitt barn gråter med en sådan intensitet. Jag vill skydda honom från tvivel, vacklande mod och krossat hjärta. Hans mamma är inte redo för världen så hur ska han klara sig?

Med handen på hjärtat så gör det så in i helvete ont att min äldsta son känner sig så kluven inför framtiden och var han ska bo. Han är 17 år. Bestämmer han sig för att flytta till sin pappa nu så flyttar han mest troligt hemifrån. För gott. Hans pappa får ha honom ett år eller två till men jag måste klippa navelsträngen, se min förstfödda lämna boet och försäkra honom om att hans vilja är viktigast och inte låta mina känslor göra hans beslut svårare än vad det är. Släppa ut honom i världen.

Jag borde förberett honom bättre, berättat mer, sagt att jag älskar honom oftare, inte tappat tålamodet så ofta, varit mer närvarande hans första 10 år, sagt förlåt en gång till, försäkrat mig om att han verkligen förlåtit mig. Vi borde ha klarat av att gå över dom där förbannade sista bitarna i muren som alltid funnits mellan oss. Gått över dom och helt och hållet möts i försoning och beslut om att lägga det förflutna bakom oss. Jag kommer aldrig förlåta mig själv om han växer upp och snubblar på sin resa på grund av mina usla val. Bor han här kan jag ägna varje vaken sekund åt att dra oss närmare varandra.

Med handen på hjärtat min Kära?

Jag klarar nog inte av allt det här så bra just nu.